Debutanten: Stina Flodén

Grattis till din debutbok, Nu dör vi. Vad handlar den om?
Tack! Det är fortfarande lite overkligt att jag debuterat, på ett väldigt härligt sätt.

Nu dör vi inleds med att Mikael, pappan i familjen Stensjö, skjuts ihjäl i hemmet medan resten av familjen gömmer sig i badrummet. Mamma Camilla blir ensam kvar med de två barnen och hon vet inte hur hon ska möta dem i sorgen och chocken. När polisen prioriterar ner utredningen om mordet, tvingas Camilla själv försöka ta reda på vad som har hänt. Hemligheter kommer upp till ytan, samtidigt som frågorna hoppar sig. Vem var egentligen Mikael och kommer familjen och dess relationer att överleva?

Vem är Camilla Stensjö, din huvudperson?
Camilla är en ganska avstängd person när vi får träffa henne. Hon bor i Mariestad tillsammans med sin man Mikael och sina två barn, Anton och Hedda. Hon trivs ganska bra med det livet, men när Mikael dör förstår hon att hon egentligen har varit som en statist i familjens liv. Hennes uppgift har varit att få markservicen att rulla, men hon har inte byggt någon djupare relation med barnen och när hon står ensam kvar, har hon ingen aning om hur hon ska möta dem i sorgen och chocken. Under tiden som hon försöker förstå vad som ligger bakom Mikaels död, kommer också hennes egna förflutna allt närmare. Ett förflutna som hon har gjort allt för att inte tänka på.

Hur kom du på att du ville skriva just en spänningsroman/deckare, och inte en ”vanlig” roman?
Jag har alltid dragits till mörkret och till spänningsgenren när det gäller läsning. Att utsätta mina karaktärer för det värsta tänkbara och sedan få utforska hur de reagerar och känner är något som alltid har lockat mig. Varför människor agerar som de gör, vad som ligger bakom, har varit fascinerande och att skriva i spänningsgenren är ett ypperligt sätt att få utforska det närmare.

Hur länge har du arbetat med boken?
Jag fick idén till det som kom att bli Nu dör vi, i augusti 2019 och skickade in den till de första förlagen runt jul 2020. Tre förlag var intresserade och i början av februari skrev jag kontrakt med Bokfabriken. Efter det har [boken] jobbats om i redigeringsprocessen tillsammans med förläggare och redaktör och i april släpptes boken. Allt som allt tog det med andra ord ungefär två och ett halvt år från idé till dess att jag höll boken i handen första gången.

Har du någon större plan bakom, en ”master plan”?
Haha, en ”master plan” vet jag inte om det är, men jag har en tanke på sex till sju böcker om Camilla Stensjö i huvudet. Det finns kontrakt på ytterligare två i serien (som nu heter Camilla Stensjö-serien) och förhoppningsvis kommer del två ut redan [våren 2023]. Resten finns det en grov skiss på, men allt kan fortfarande hända.

Förutom några spännande timmar, finns det något djupare budskap i boken som du hoppas läsarna tar till sig?
Som socionom mötte jag ofta barn som inte hade den trygghet omkring sig som de borde, vilket var en av anledningarna till att jag inte fortsatte att jobba inom det yrket. Jag kände helt enkelt för mycket för dem och tog med dem hem i hjärtat. Att skriva om något av det värsta ett barn kan utsättas för, på ett sätt där jag inte går in för mycket i detalj, är ett sätt att lyfta de utsatta barnens röster. Jag tycker att vi ofta blundar för, eller inte orkar tänka på, barn som utsätts men sanningen är att det sker hela tiden och inte sällan av personer som står barnen nära. Ofta lägger de här personerna skulden på barnen, vilket effektivt tystar dem. Boken är ett försök att lägga skulden där den hör hemma och lyfta det faktum att de vi älskar ibland är de som gör de hemskaste sakerna.

Vad var det svåraste med att skriva din debutroman?
Det här manuset hade jag fått för mig att jag skulle skriva på känsla utan att ha för mycket planerat, vilket var otroligt roligt och lustfyllt. Den stora baksidan var att det ledde till att jag allt för ofta svävade ut i otroliga och märkliga situationer och tappade bort den röda tråden längs vägen. I efterhand har jag förstått att det här med synopsis är nödvändigt för mig och också något jag tycker är väldigt roligt att arbeta med numera. Eftersom jag inte planerade skrivandet, var jag sedan tvungen att göra några riktigt stora omskrivningar av manuset. Under de perioderna tvivlade jag väldigt mycket på mig själv och om jag verkligen kunde skriva, om jag någonsin skulle kunna få ihop en bok som någon ville läsa. Energin tog många gånger slut, men jag försökte att ta små steg mot målet hela tiden för att orka hålla mig kvar. Med hjälp av fantastiska författarvänner och alla härliga påhejare på sociala medier, blev drömmen verklig till slut.

Har du någon favoritscen i din bok, och varför just det valet?
Det finns ett par scener där jag tycker att avståndet mellan Camilla och barnen blir så smärtsamt tydligt, som jag tycker väldigt mycket om. Jag tror att det är för att där känner jag som mest för dem och det gör så ont att se att när relationen mellan förälder och barn inte fungerar, något som är bland det värsta jag skulle kunna tänka mig när det gäller relationen till mina egna barn. Jag inser nu att det måste låta märkligt att just de scenerna är mina favoriter, men så är det.

Privatdetektiver kryllar det inte av i svenska deckare, men din Camilla blir i princip sin egen ”PI”; ligger det dold kritik av polisen i detta?
Jag är imponerad av alla som orkar arbeta med människor som på olika sätt far illa. Poliskåren är en sådan och jag hoppas att mitt val av ”utredare” inte uppfattas som en kritik mot dem av allt för många. Däremot är jag väldigt intresserad av, och återvänder i mitt skrivande många gånger till just relationen förälder och barn. Detta, tillsammans med att det var i Camillas perspektiv idén kom till mig, gjorde att det var det här jag allra helst ville utforska och inte hur polisernas utredning går till.

Många författare ”gräver där de står” och ofta handlar det om en bransch eller yrke man själv jobbar i. Du är socionom och planeringsledare i Göteborgs kommun, har du tagit någonting från det jobbet med i boken?
Som socionom och personalvetare har jag lärt mig mycket om hur människor fungerar i kris samt om mellanmänskliga relationer. Det har jag absolut tagit med mig in i mitt skrivande. Däremot har jag inget verkligt fall som har inspirerat mig, mer än att jag naturligtvis fortfarande känner och ömmar för de barn som utsätts varje dag.

I arbetet som planeringsledare har jag nytta av många av de egenskaper jag använder som författare också, men på helt andra sätt. I mitt vardagliga jobb handlar det mer om att analysera siffror och att formulera mig på ett formellt och korrekt sätt, vilket är lite som andra sidan av ett kreativt mynt.

Vilka litterära förebilder har du, favoritförfattare och genrer som du gärna läser?
Jag läser som sagt gärna spänning, även om jag numera blandar mer än jag gjorde som ung. Jag är otroligt imponerad av Camilla Grebes sätt att skriva och dras väldigt mycket till Johan Theorins smått magiska Öland.

För mitt skrivande har också Ninni Schulman och Caroline Eriksson varit stora förebilder och inspiratörer i och med podden Skriv en bestseller eller en annan bok som jag lyssnade mycket på när jag började ta skrivandet på allvar (och fortfarande gör, senast i veckan).

Vad har du lärt dig under processen som du vill tipsa andra, framtida debutanter om?
Det här var en svår fråga. Jag tror inte att det går att föreställa sig och förbereda sig på hur det är att debutera innan man väl är där. Dels för att det kan te sig så olika för olika personer, beroende på mottagande, genren med mera, men också för att alla reagerar olika. För mig har det varit en rejält omtumlande färd och jag har haft svårt att landa, medan det för andra i exakt samma position kan kännas som något helt naturligt som bara kryddar vardagen lite. Men ett generellt råd är nog att försöka njuta, att tänka på skrivandet som en passion och inte en prestation, vilket är lättare sagt än gjort. Att gå in på streamingtjänsterna för att titta på betygen var och varannan timme är lika dumt som det är svårt att undvika. Stanna upp i de små stunderna och ge dig själv en klapp på axeln, för du gjorde det!

För den aspirerande författaren, som ännu inte vet om att de är en framtida debutant, är det största rådet att läsa på om dramaturgi, att våga tro på dig själv och att försöka hitta ett skrivande sammanhang. Mina närmaste författarvänner (som finns inom feelgoodvärlden än så länge) har varit och är ovärderliga såväl när tvivlet är som störst som när jag nås av fantastiska nyheter. Utan Anneli, Frida och Anna vet jag inte vad jag hade gjort.

Hur ser ditt läsande ut, föredrar du ljudböcker, papper eller e-böcker?
Jag läser allra helst fysiska pappersböcker, men har breddat mitt läsande genom ljudboken, något jag är väldigt glad för. E-boken har jag inte hittat till än, men jag brukar vara lite seg på att haka på trender, så det kommer säkert det också. Jag försöker att läsa i alla fall två böcker i månaden och lyssna på kanske tre. Men vissa månader blir det ingen och andra några fler.

Vilken är din senast lästa spänningsroman/deckare?
Under sommaren har jag läst Sarek av Ulf Kvensler och igår öppnade jag också upp förlagskollegan Malin Sanglerts redan hyllade debut. Den ser jag fram emot att fortsätta på.

Den svenska spänningsscenen är stor, det är mycket och hård konkurrens; vad hoppas du tillföra genren?
Min uppfattning är att min huvudperson, Camilla Stensjö, är en unik karaktär. Genom serien kommer vi att få följa både hennes utveckling i nutid och vad hon har varit om som har påverkat henne att bli den hon är idag. Att den röda tråden genom serien är Camillas försök att komma underfund med vem hon är idag, bland annat genom att tvingas konfronteras med hennes förflutna, tror jag inte att vi ser så ofta på den svenska spänningsscenen.

Om någon erbjuder dig att filmatisera boken, skulle du då föredra en långfilm på bio eller en tv-serie?
Ojoj, det hade ju varit en dröm! Och, om jag ska vara ärlig, nästan en för stor sak att ens tänka på. Med det sagt, skulle det vara otroligt häftigt att se serien på Netflix. Eller varför inte en Hollywood-film med Sandra Bullock i huvudrollen om jag nu ska drömma stort?