I samarbete med författaren Eva Ullerud bjuder vi på en novell om Lillemor Stenlund, som även är huvudpersonen i en serie pusseldeckare som finns som ljudböcker; Gamla synder, Likbilsmysteriet och Fara med osanning.
Guldsandalerna av Eva Ullerud
Lillemor ryckte till av dörrklockans pinglande. Hon hade dåsat till för ett ögonblick, med veckotidningen mot sitt bröst. Hos Lotta, som höll Lillemors fötter mjuka och ansiktet fräscht, var tillvaron vilsam och okomplicerad.
– Välkommen, det är du som bokat tiden klockan 15 förstår jag? Zandretti? Lotta pladdrade på med sin pigga röst.
– Varsågod, slå dig ner här i första båset. Sitter du bekvämt så? Om du tar av dig om fötterna så ska vi börja med ett varmt fotbad. Jag kommer tillbaka alldeles strax.
Det rasslade till när Lotta drog för draperiet i båset bredvid Lillemors. Ett par guldfärgade sandaler stack fram sina exklusiva nosar under den höga, vita väggen mellan behandlingsbåsen. En slank, solbränd ankel och omsorgsfullt vårdad fot skymtade till. En väska singlande ner bredvid sandalerna, hon gissade att det inte var någon thailandkopia. Lillemor la omsorgsfullt tillbaka gurkskivorna på sina ögonlock.
När Lotta kom med ett lavendeldoftande fotbad höll guldsandalernas ägare på att slå ett nummer på sin mobil. Stackars ungdomar, tänkte Lillemor. Att de aldrig kan koppla av. Hon gäspade, dåsig efter den ångande ansiktsrengöringen. Ansiktsmasken hade torkat och nu skulle hon vila en halv timme, helt utan vare sig Iphones, Ipads eller appar.
– Vill du ha något? sa Lotta till grannen. Kaffe eller thé? En veckotidning?
Guldsandalerna måste ha skakat på huvudet för Lottas steg avlägsnade sig.
– Hej! Ja, precis, nu är det dags! Rösten antydde att guldsandalernas bruna ben var 25-30 år gamla.
– Din lille puttenutte-kille är leveransklar nu. Men det är väl klaaart! Han längtar ju jättejättemycket efter dig också, sa hon i falsett. Vi kommer att sakna honom jättejättemycket, absolut. Du vet, så många veckor, man fäster sig vid dem. Fast hans mamma tycker nog det blir skönt. Haha, ja, de är såna små sötnosar allihop. Men du, då kommer jag hem med honom till dig på fredag kväll? Passar det? Och, ja, du vet. Kontant betalning vid leveransen. Ciao, vi ses!
Phu, det sötsliskiga samtalet var över. Guldsandalerna hade talat och fnittrat så högt så det var svårt att inte lyssna. Lillemor slöt ögonen. Hon ville inte missa den sköna avkopplingen som besöken hos Lotta alltid gav. Hon hörde hur Lotta kom tillbaka, smorde in de unga, bruna fötterna med lerinpackning och återigen gick ut.
Lillemor måste ha slumrat till för när hon vaknade var guldsandalerna mitt i ett nytt samtal. Nu var rösten annorlunda. Det gulliga tonfallet hade blivit bestämt och affärsmässigt.
– Försök nu fixa så nån överlever, va? En eller två är normalt men inte hela jävla kullen.
Lillemor stelnade till, vad talade guldsandalerna om? Gurkskivorna föll av Lillemors ögonlock och landade på hennes fylliga byst.
– Och du, låt inte din blödiga kompis packa dom heller. Förra gången höll vi ju för helvete på att åka dit. Dom ska inte synas, inte höras och inte luktas. Capiche? Vi hämtar dom efter tullen, som vanligt. Men vi byter ställe; parkeringen uppe på Knutpunkten. Vilken båt kommer ni med? Okej. Kvart över åtta. Okej.
Nu hördes Lottas steg. Guldsandalerna avslutade sitt samtal. Lillemor sjönk ner i behandlings-stolen och blundade. Snälla, titta inte in till mig. Avslöja inte att jag sitter här. Lotta gick förbi.
Lottas kundröst pladdrade på medan hon tvättade av leran från guldsandalernas fötter och gav dem en stunds massage.
– Känns det bra? Vilken färg önskas på nagellacket? Aprikos? Ja, det passar ju utmärkt till din vackra solbränna och skorna.
Lillemor vågade knappt andas.
Till slut var behandlingen äntligen färdig och guldsandalerna reste sig för att betala. När dörren slog igen med sitt muntra pinglande reste sig Lillemor snabbt, slet undan draperiet och kom ut ur sitt bås. Sandalernas ägare flöt in i en gräddvit cabriolet. Lillemor hann bara se det korta, mörka håret fladdra i vinden när bilen startade och snabbt försvann.
Lotta stod vid kassan som hon precis stängt.
– Jag undrar vad hon hette i förnamn, sa Lotta. Det nämnde hon aldrig.
– Troligen Luisa, sa Lillemor, som registreringsnumret på sin bil. Får jag låna din telefon, Lotta?
När färjan från Danmark la till stod tull och polis beredda. Nio små valpar hittades, ynkligt kvidande, i reservdäcket och i andra håligheter i bilens baklucka.
– Så sorgligt, sa en av poliserna. Att valparna måste avlivas.
– Nej, sa Lillemor, de ska nog klara sig. Vi kommer att betala alla kostnader för dem och nya hem har de ju redan på gång.
Lotta och Lillemor hade bestämt sig för att tillsammans betala för karantänvistelsen och flera av Lottas kunder ville hjälpa till, när de hörde talas om hundarnas öde.
– Sju valpar är tingade, om de klarar veterinärbesiktningen, sa Lotta.
Lillemor såg ner i två stora, bedjande ögon.
– Det finns hem till de sista två också, eller hur Lotta? sa Lillemor.
Luisa var stoppad och skulle inte tjäna pengar genom att utsätta fler hundar för denna plåga. Hon behövde inte heller fundera över vilken färg hon skulle välja på nagellacket, i fängelset behövdes varken nagellack eller guldsandaler.
Eva Ullerud (f. 1954) bor i Skåne och är ekonom. Hon är skrivit 5 romaner varav 3 är deckare. Hon är medlem i Sveriges Författarförbund (SFF) och Författarcentrum Syd och har en konstnärlig masterexamen i kreativt skrivande från Linnéuniversitetet. Bland deckarfavoriterna hittas Ellis Peters, Agatha Christie och Alexander McCall Smith.
