De två första kapitlerna från Cecilia Anderssons debutroman I vikens mörker. 53-åriga Anna tar sitt pick och pack till sommarhuset i Västervik. När den 18 år yngre Conny visar sitt intresse blir hon smickrad, men något skaver och Annas första tid i Smålands skärgårdsstad blir omtumlande.
Cecilia Andersson är ekonomen som bytte siffror mot bokstäver. Uppvuxen i Lönneberga delar hon numera sin tid mellan Eksjö och Västervik. Och det är i hennes kära Smålands djupa skogar och karga kust hon hämtar sin inspiration. I vikens mörker är hennes debutroman.
Prolog och första kapitlet från I vikens mörker av Cecilia Andersson
December 2019
”Anna, hör du mig?”
Kvinnan på marken hör en röst långt borta och förstår att det måste vara henne som någon försöker få kontakt med, hon heter ju Anna.
”Jag heter Margareta och är ambulanssjukvårdare”, fortsätter rösten. ”Har du ont någonstans?”
Rösten låter precis som en Margareta ska låta, tänker hon: mild och trygg. Anna märker att hon halvligger mot en vägg och känner att hon fryser. Det ojämna träet skaver och sticker i ryggen. Hon har svårt att öppna ögonen och munnen känns torr när hon öppnar den: ”Jag tror inte det”, svarar hon tvekande samtidigt som hon undrar
varför hon skulle ha ont någonstans?
”Det var din granne Gunnar som ringde oss. Han var orolig för dig, och när han hörde oväsendet från ditt hus ringde han larm- centralen.”
Anna får upp ögonen och hasar sig upp, blir sittande mot vad hon nu känner är en husvägg. En kraftig smärta från höfterna strålar ner i benen. Blått ljus från ambulans och polis skär genom mörkret och hon förstår snart att hon sitter ute på sin egen baksida, på altan- golvet. Bara ett tjugotal meter därifrån ligger Gamlebyviken i beck- svart mörker, ikväll riktigt stilla.
Hennes blick söker sig ner mot de bara benen och nakna fötterna. Det är inte konstigt att hon fryser – hon har ju inget på sig! Bara en tunn T-shirt som hon drar i. Det blir röda fläckar på tröjan efter hennes händer. Blöder hon? Samtidigt som hon är på väg att fråga den snälla Margareta hur det kommer sig så hör hon andra människor greja med något i närheten. När en av dem, en polis av hans uniform att döma, flyttar på sig ser hon att någon ligger där helt stilla, snett framför dem på trallgolvet. Sporadiska minnesbilder kommer till henne och luften får liksom inte plats i lungorna. Hon kvider fram:
”Herregud! Vad har jag gjort?!”
*** Tidigare under hösten ***
Kapitel 1
Det hade gått flera månader sedan hon var i huset i Västervik, faktiskt hade hon knappt satt sin fot där sedan förra sommaren. Ett kort besök under vintern när sönerna skulle hämta Jörgens saker ur garaget räknades knappt. Sorgen hade varit för stor då och hon ville förknippa just denna platsen med bara glada minnen.
Anna och Jörgen hade varit ett par sedan sena tonåren, träffats under gymnasiet och hållit ihop sedan dess. Två söner hade det blivit, och medan hon själv kombinerat konsultrollen med att ta hand om hem och familj hade han drivit eget företag. Livet hade rullat på med sina berg och dalar som för så många andra, men de hade löst problemen vartefter de dykt upp. Inte skilt sig, vilket tydligen var vanligt nuförtiden för par i deras ålder.
När de passerat femtioårsstrecket hade tankarna börjat handla mer om framtiden. Barnen var ändå utflyttade och hade sitt. Det fanns planer på långa resor runtom i världen liksom att jobba mindre och ta vara på vardagen, tillbringa mer tid i huset i Västervik som de köpt för några år sedan. Men det stannade bara vid planer. Jörgen dog hastigt i en hjärtattack för drygt ett år sedan och sorgen fanns där än, även om den inte längre var lika påtaglig.
Anna blev stående på uppfarten till enplansvillan som hade tomt ut mot Gamlebyviken. På ”solsidan” som de skämtsamt sa inne i stan. På andra sidan hade de bara sol en kort stund på förmiddagen medan de här kunde njuta av den större delen av dagen, innan den gick ner så vackert över viken. Hon älskade verkligen sommarhuset! Det var såklart mer jobb med två hus än ett, och ibland var det ett sjå att hålla reda på vad som fanns var i form av kläder och prylar på respektive ställe, men det blev ändå ett andningshål att få komma hit. Det var bara femton mil från hemmet längre in i Småland så det var smidigt att köra fram och tillbaka på helgerna.
Bilen hade hon precis parkerat och synen av staketet, grus- gången och den välbekanta ytterdörren mötte henne välkomnande. På baksidan letade sig den svaga höstsolen igenom skogsdungen. Bortom den låg vattnet, viken som knöt ihop Gamleby med Västervik, och glittrade inbjudande i solskenet. Viken var inte så bred, kanske bara några hundra meter, de nybyggda husen på andra sidan i Gertrudsvik syntes tydligt. Ofta gick det båtar nära deras tomt. På sommaren kom båtturisterna som gärna gjorde en avstickare från kusten för att följa viken ända upp till Gamleby. Men viken var också ett fritidsnöje för både vattenskotrar och inbitna fiskare. Från deras brygga tog det nästan kortare tid att ta båten till stan än att köra bil. Anna tog ett djupt andetag, andades ut, och spänningen i bröstet som suttit där så länge nu lättade något. Sorgen efter Jörgen skulle hon bära med sig hela livet, det visste hon, men kanske, kanske kunde sjön hjälpa henne att hitta en balans.
Det tog hela dagen att få huset i skaplig ordning igen. Eftersom ingen hade varit där på ett bra tag blev det första projektet att städa av det värsta. De hade anlitat en städfirma ett par gånger när det stått tomt, men nu var det ett tag sedan sist och dammråttorna hade verkligen bott in sig. I kylskåpet stod gamla konserver kvar. Hon slängde dem och satte istället in maten hon handlat på vägen.
När kvällen kom var hon dock för trött för någon mer avancerad anrättning och gjorde sig bara några smörgåsar, tog en öl och gick ut och satte sig på altanen. Så här i mitten av september krävdes det en filt om benen och en tjockare tröja, men hon ville ändå sitta lite i den friska luften. Risken var att det inte kom så många fler klara dagar innan både det djupa höstmörkret och regnet kom.
Hon drog fötterna under sig. Det var enda gången hon var glad över att hon inte fått så många centimeter till kropp, när hela benen fick plats på en karmstol. Den ljusbruna pagen föll ner över ansiktet när hon drog ner hakan i tröjans höga ringning. Där hon satt var det lä men ändå letade sig en och annan vindil in.
Huset kändes tryggt i ryggen. Västerläget erbjöd för det mesta skydd för både höststormar och insyn. En båt behövde lägga sig precis framför för att någon skulle se att hon satt där från sjösidan. Med kikare syntes det mer förstås, men vem var så nyfiken? Tomten som tog vid utanför altankanten visade upp en sluttande gräsmatta, vilket hade irriterat ungarna när de spelade fotboll och krocket. Åt söder låg dungen med klippan och åt grannen låg bryggan. Hela baksidan bjöd in till en känsla av möjligheter tack vare sin variation.
Hon kom att tänka på den retsamma diskussion om just baksidan av huset och alla dess fönster som hon och Jörgen haft. När de letade hus på östkusten för att ha som en tillflykt i vardagen hade ett av Annas krav varit att kunna se vatten när hon slog upp ögonen på morgnarna. I det här huset slog önskan in, och det med råge. Hela baksidan hade stora, höga glaspartier så att man såg vikens vatten i vilket rum man än var i.
De föregående ägarna hade satt in lamellgardiner som kunde skydda mot solen – och självklart också mot eventuell insyn. Utanför just deras tomt låg det ett populärt fiskeställe så ibland låg där mindre, okända båtar på svaj. Men eftersom huset låg lite högre såg besökarna inte rakt in utan kikare. Tack och lov för det! Det räckte gott att grannen skymtade då och då bakom sina gardiner. Ibland fick hon känslan av att han hade samma, om än begränsade, insyn som hon. Men höjdskillnaden torde göra det näst intill omöjligt.
Gunnar, som han hette, var alltid trevlig när de råkades, men Anna fick aldrig grepp om honom riktigt. Hon hade bestämt sig för att han var en man som gärna höll sig för sig själv och inte brydde sig så mycket om andra. Men å andra sidan visste man ju inte vad folk hade för sig hemma. Hon skrattade till när hon såg en bild framför
sig hur Gunnar satt och noterade både det ena och det andra som han la märke till i trakten.
Trots att hon hade fått den utsikt hon önskat så slog alltid lite mörkrädsla till när hon bodde här själv, och just i sovrummet tog den ett extra hårt grepp om henne. Då drog hon gärna för gardinerna på kvällen, stängde vikens mörker ute. När Jörgen var med var de alltid isärdragna. Han hade retat henne för det flera gånger, och ibland blev hon arg för att han drev med henne. Man ska ha respekt för mörkret, hävdade hon.
Även nu när kvällsmörkret närmade sig förnam hon känslan igen, men slog bort den fort. Hade hon klarat att ta sig igenom den sista tiden så skulle hon väl inte låta små hjärnspöken rubba hennes inre? När hon hade låst altandörren med nyckeln som alltid satt i och plockat undan disken ringde plötsligt mobiltelefonen som blivit liggande på köksbänken. ”Hej, det är Anna.”
”Hej, det är Carin”, hördes en pigg röst i örat på henne. ”Har det gått bra idag?”
Carin var en väninna som hon hade umgåtts med i flera år. Familjerna hade firat årets högtider tillsammans och ungarna var i samma ålder. De delade även ett intresse för löpning och gjorde gärna tjejutflykter utan man och barn till olika motionslopp eller andra äventyr runt om i landet. En gång hade de bestigit Kebnekaise tillsammans med ett gäng likasinnade kvinnor i medelåldern som ville komma bort ibland.
”Javisst, över förväntan faktiskt. Jag har mest städat, plockat in i skåpen och hängt upp kläder. Jag hade ju med mig ganska mycket ner.” ”Det kändes inte jobbigt att komma dit nu då? Jag menar, du har ju inte varit där på ett tag och att flytta dit är ju en stor omställning?” ”Det har ju bara gått en dag än, men redan när jag körde in i stan, fick handla mat i en välsorterad butik igen och sedan ta mig ut hit, så kändes det ändå lite som att komma hem. Som om jag varit ute på en lång resa. Förstår du?”
Anna hörde hur klyschig hon lät, men det var ju så det kändes. ”Jag tror jag fattar”, svarade Carin. ”Jag tror faktiskt också att det blir ett bra miljöombyte för dig. Det blir något nytt men ändå hemvant på något vis.”
”Ja, precis!”
”Ingen löptur idag då?”
”Nej, det får vänta tills imorgon, jag tror faktiskt jag ska prova att springa på morgnarna nu när jag är här.”
”Lycka till!” Carin skrattade gott i luren. ”Du som är så segstartad om dagarna!”
”Haha, du är rolig du. Bara för att du inte har upptäckt att en av livets största njutningar är att sova.” Anna såg nästan Carin framför sig där hon for omkring i full fart och gärna prioriterade bort ett par timmars sömn till förmån för något kommunalt projekt. Carin var chef i kommunen hemma, och en mycket ambitiös och engagerad sådan dessutom.
”Från det ena till det andra”, fortsatte Carin, ”jag kommer om några veckor då?”
”Javisst, det har vi ju bestämt.”
De fortsatte samtalet med att prata om vad de skulle hitta på när de sågs, vilken runda de skulle springa och hur det var med deras respektive familjemedlemmar. Avslutningsvis frågade Carin:
”Klarar du dig nu då? Du vet att du kan höra av dig när som helst om du känner dig ensam?”
”Jag vet det, och jag är jättetacksam för att höra det”, svarade Anna med varm röst, ”och det kommer jag säkert göra. Men jag måste också prova att klara mig själv lite nu.”
”Som alltid har du helt rätt, men det är inte utan att jag är lite orolig för dig. Ibland tänker jag att du skulle behållit huset här istället för att sälja det, men jag förstår ju allt det där med minnen och sådant.”
”Jag är tuffare än somliga tror”, citerade Anna ur Djungelboken som svar. De skrattade gott åt skämtet innan de la på.
Vad härligt det är med en nära väninna, tänkte Anna senare när hon kröp ner. Det var skönt, även om hon inte hörde till den skara som tycker att den bästa stunden på hela dagen är när man får gå och lägga sig. När hon släckte lampan vid sängen märkte hon att hon inte dragit för lamellgardinerna. Efter en stunds tvekan gick hon upp ur sängen och drog för en av dem.
”Det får räcka”, sa hon till sig själv och lämnade de andra två öppna. Hon kände dock på altandörren så att den var låst. När hon la sig igen kändes det som en liten, liten seger: Anna 1, fönstren 0.
Kapitel 2
Nästa morgon drog hon på sig träningskläder och löparskor och gav sig ut på ett kort pass före frukost. För att få en snällare runda valde hon asfalten mot Gamleby, vände efter några kilometer och fortsatte hemåt.
Carin hade verkligen rätt i sin kommentar igår, tänkte hon när fötterna mötte marken steg efter steg – jag gör mig bäst på kvällarna. Precis innan hon kom fram till sin egen uppfart och den korta backen till huset passerade hon grannen Gunnar som var ute och påtade i trädgården.
”Hej, Anna”, log han och höjde handen till hälsning. ”Vad roligt att se dig här i trakten igen!”
”Hej Gunnar”, flåsade hon och stannade vid hans brevlåda. ”Ja, det är skönt att vara tillbaka.”
”Du kämpar på med löpningen fortfarande?”
”Ja, vi kontorsråttor måste ju komma ut lite ibland.”
Han skrattade till åt hennes svar. ”Förstår det, kan aldrig vara nyttigt att sitta inne så mycket. Själv har jag varit utomhus större delen av livet, först som asfaltsläggare och nu som dagledig med trädgård. Är du ensam här nu då, eller är någon av grabbarna med dig?”
”Nej, jag är ensam, och tanken är att jag blir kvar ett tag. Jag trivs ju så bra här.”
”Har du fått jobb här i trakten med då?” undrade Gunnar.
”Det var ordnat med försäkringar och så efter Jörgen så jag har inte så bråttom med jobbsökandet. Men man vet aldrig, rätt vad det är dyker det upp något.”
Det kändes avigt att prata om pengarna hon fått, men hon ville ju förklara på något vis.
”Det låter bra det”, nickade han som för att understryka att hon gjorde helt rätt. ”Annars kan du ju alltid ta tag i trädgården.”
Anna påminde honom om att hon tillhörde dem som hade svårt att till och med hålla liv i plastblommor.
”I alla fall är det skönt att huset inte står tomt mer och lockar till sig inbrottstjuvar. Men nu är kaffet färdigt – du vill inte ha en kopp?” Hon tackade men förklarade att hon inte ens hade ätit frukost än. Han skrockade åt henne ännu en gång och kommenterade att frukosten var för flera timmar sedan, att det ju nu var dags för niokaffet. Gunnar gick in, och Anna spurtade upp för backen mot huset. När hon öppnade ytterdörren konstaterade hon för sig själv att det ändå var skönt med grannar. Även om de var lite nyfikna av sig, la hon till för sig själv när hon såg honom igen från tvättstuge- fönstret. Han stod kvar med sin kratta på baksidan och tittade upp mot hennes hus.
Efter duschen hamnade hon framför badrumsspegeln när hon smorde in sig. Hon granskade kritiskt sin kropp. Löpningen höll kilona något sånär i schack, även om den gamla drömmen om en platt mage nog aldrig skulle slå in. Det kunde bara en bättre kost bidra till, och vis av tidigare försök med olika dieter hade hon nästan landat i att hon nog fick leva med den hon hade. Hon klämde och drog lite i valken och kände det mjuka hullet som låg där innanför. Magen hade alltid gett henne blandade känslor. Hon kände sig inte äcklad, men hade aldrig riktigt accepterat den.
Det kvittade ju nu i och för sig, tänkte hon – det är ingen som kommer nära min kropp ändå nuförtiden.
Benen hade hållit sig fasta, och brösten hade inte säckat ihop alltför mycket genom åren, trots att hon ammat två barn. Gäddhänget hade inte heller fäst sig i några större mängder, och egentligen var hon helt okej med sin kropp. Förutom magen då.
Blicken vandrade vidare till ansiktet och håret som var klippt i en kortare page och var åt det brunare hållet. Frisören hjälpte henne att hålla de grå osynliga med ljusare slingor på våren och lite mörkare på vintern. Hon hade alltid varit mer mån om håret än om make-upen när det kom till skönhetsvård.
När hon mötte sina egna blå ögon i spegeln fick hon en tvetydig blick tillbaka: en hastigt uppkommen rädsla, och kanske en gnutta längtan. Rädsla över att leva resten av livet utan att vara nära en annan människa igen, att inte få känna en naken kropp mot sin och njuta av den intensiva hettan. Hade hon så smått börjat längta igen? Samtidigt knöt det sig i magen vid tanken på att bli granskad och värderad av en okänd mans blickar.
”Det tar du då om den situationen ens uppkommer”, sa hon högt och bestämt till sig själv och tog på sig kläderna, lämnade de spretiga tankarna därhän.
Dagarna gick enligt liknande rutiner, hon gick upp på morgonen och sprang en kortare runda innan frukost. Sedan fortsatte hon dagen med att fixa både ute och inne. En eftermiddag tog hon tag i Jörgens garderob och rensade ut hans kläder. Hon hade tänkt på det länge och undvikit det, men visste att hon var tvungen. Det blev fel annars. Människor som höll fast vid det gamla för länge kunde inte bli riktigt lyckliga. Hon intalade sig själv att minnet av honom inte satt i de döda tingen. Han skulle inte glömmas bort bara för att hans kläder försvann. Det fungerade bra till en början. Olika kassar för olika skick på plaggen. Men när en av de gamla sommarskjortornas tyg fortfarande bar hans doft kunde hon inte hålla emot längre. Hon blev tvungen att sätta sig en stund, tillät sig att borra ner ansiktet mot kragen, se honom framför sig på sjön ute i båten. Fri och lycklig.
Det var samma bild som alltid dök upp när tankarna kom. Hur han såg så fokuserad ut när han alltid hittade bästa platsen i lä när de skulle ut. Hur hans ljusa hår lekte i vinden när han ville gasa på bland vågorna och hon protesterade högljutt. Som att den unge grabbens känslor äntligen fick komma ut mellan vuxenansvaret och fakturorna i firman.
Kanske var hon inte redo att göra sig av med allt ändå? Hon beslöt sig för att behålla skjortan, och hon sov i den samma natt. Även om förnuftet sa något annat och doften blandats med hennes egen, kändes han närmare.
Under tiden det tog att packa ner och få iväg lådor och kassar tillät hon sig att vältra sig i sorgen igen. Inte lika djupt som i början när det fortfarande var ofattbart, men likväl drog hon upp de svarta trådarna ur själen. Tvinnade och ältade. I flera dagar gick hon omkring med en känsla som fysiskt påminde om dagen efter för många glas vin. Huvudet var fullt av bomull, magen i olag och hon kände sig konstant nedstämd. Ömkade sig samtidigt över ensamheten.
Så småningom förstod hon att det inte bara var Jörgen som person hon saknade, utan även sällskapet som sådant. Att ha någon bredvid sig, helt enkelt, nästan vem som helst. Till slut tog rädslan över, räds- lan över att bli en sentimental, ensam, gammal kvinna som inte hade annat att tala med sina barn om än deras sedan länge döde far. Hon hade ju bestämt sig för att gå vidare redan när det andra huset såldes. Med rörelser av omsorg vek hon ihop skjortan, strök handen över tyget och la sedan undan den i en låda. Det var dags att gå vidare.
När hon var klar med Jörgens garderob gick hon även igenom sin egen för att rensa och stuva undan de sommarkläder som hängt kvar. Ut med det gamla, in med det nya. Som alltid när säsonger växlade verkade det som det saknades något. Förra årets höstplagg kändes inte lika aktuella eller hade slitits och blivit ofräscha. Anna log lite för sig själv över de gamla ursäkterna som både hon och andra kvinnor, i alla fall i hennes närhet, använde som ursäkt för att shoppa.
Fast snygga kläder stärker även insidan, det hade hon alltid tyckt, och framför allt nu när hon verkligen behövde styrka sig. Kanske borde hon vänta till Carin kom? Å andra sidan borde två rundor bli dubbelt så bra, och väninnan skulle banna henne om hon inte hade unnat sig något. I Västervik fanns ju faktiskt nästan Smålands bästa klädbutik, enligt dem båda.
Likt en pensionär som unnade sig att bara ha en aktivitet om dagen istället för att irra runt, bokade hon för sig själv en dag att göra stan. Hon körde de sju kilometrarna, passerade avfarten till Gränsö samt gästhamnen som så här års var nästan tom på båtar. Någon enstaka fiskebåt låg och väntade på bättre tider bland ett par bommar.
Slottsholmen därefter som återigen var en mötesplats efter att Björn Ulvaeus hade engagerat sig i den gamla restaurangen. De hade rivit, byggt nytt och fint med lägenheter i flera våningar och restaurang i markplan med utsikt över inloppet från Östersjön. Kanske hon och Carin skulle äta lunch där på lördag? Hon gjorde en mental notering att ringa och boka bord och fortsatte över hamntorget. Svängde sedan upp mot Storgatan. Idag hade hon tur, det fanns parkering på gatan utanför butiken.
Bakom disken i den lilla klädbutiken stod en man som hon inte hade sett förut. För någon som kom från en mindre ort som hon var det fortfarande lite extra kul med just en man som kunde hjälpa till att hitta rätt kläder åt en kvinna. Även om också butiken hade en del herrkläder var det ändå damkläderna som hon trodde sålde mest.
”Hej, hej”, hälsade mannen vid kassan. Han var mörkhårig och klassiskt snygg, som en svensk Christian Bale ungefär, summerade hon för sig själv. Leendet var brett och nyfiket.
”Hej”, svarade hon och fortsatte in i butiken. Det var lite trångt då stängerna var fulla med olika plagg ens med väggarna. Anna gick sakta runt och nöp lite i skjortorna, strök handen över klänningarna och lyfte ut ett par byxor som hon redan hade kollat in på nätet. Hon fastnade dock ännu mer för en tunnare, kaftanliknande skjorta.
”Den skulle vara jättesnygg på dig, prova den”, hörde hon plötslig en röst bakom sig. Hon hajade till och vände sig om mot mannen från kassan som nu stod precis intill henne. Blicken mötte ett vitt skjortbröst och hon noterade att ett par knappar lämnats öppna i halsen. Han var så lång att det kändes som att han tornade över henne.
Anna tog ett steg bakåt för att skapa utrymme dem emellan. Hon hade alltid haft svårt för okända människor som kom för nära. Det kändes alltid som om de tog kontroll över henne.
”Ja, kanske”, sa hon lite tveksamt. Tanken var i så fall att köpa den och prova den hemma. Storlekarna i varumärket brukade passa henne.
”Jo, prova den”, insisterade han och trängde sig förbi. Hans höfter strök mot jackärmen. Den påflugna rörelsen fick henne att backa ytterligare. Han gick vidare till provrummen längre in i butiken och drog undan skynket, visade med handen att hon kunde gå in där.
Med långsamma steg gick hon in i provrummet samtidigt som han log uppmuntrande mot henne. Återigen slogs hon av hur smart det var att ha en manlig expedit. De kvinnliga kunderna kom säkert snabbare till beslut om det var en karl som intygade att plagget satt bra.
”Du är ju knäpp”, sa hon tyst för sig själv när hon drog för skynket igen. ”Kvinnor klär sig bara för andra kvinnor”. Å andra sidan verkade det ha fungerat alldeles nyss. Trots att hon inte brukade prova i butiker stod hon där framför en spegel och blängde på sig själv. Snabbt drog hon av sig de byxor och den stickade tröjan hon haft på sig.
Hon hade precis fått kaftanen över huvudet när Balekopian drog ifrån förhänget till provrummet, precis så mycket som krävdes för att han själv skulle få plats i mellanrummet som uppstod. Förskräckt vände hon sig om och drog hastigt i plagget för att skyla sig. Anna såg att hans blick fastnade vid hennes midja och skymtade i spegeln att kaftanen hade fastnat lite på höften så att benet och en del av skinkan syntes.
”Oj då”, fick hon generat fram och drog snabbt ner tyget och vände ryggen till. Mannen log retsamt och höjde lite på ögonbrynen. ”Jag sa ju det! Den sitter superbra på dig, den mörkblå färgen framhäver verkligen dina ögon.” Samtidigt som han sa det la han handen på hennes axel. De röda fläckarna på Annas hals exploderade när hon mötte hans blick.
”Tack”, stammade hon fram. ”Det var snällt sagt.”
Han flinade igen, vände sig om, drog för hänget och gick.
Nu ensam i provhytten tittade Anna närmare på plagget och erkände att expediten faktiskt hade rätt. Hon gillade färgen och den lite lösare passformen, det tunna tyget föll så att plagget inte upplevdes som stort. Skulle köpet ske var det för att hon själv ville det, inte på grund av att hon hade fått lite uppmärksamhet av ett affärsbiträde. Han hade rent av varit påflugen, i hennes tycke. Å andra sidan var det länge sedan hon fått en komplimang av en man. Jörgen hade väl inte varit den bäste på att uttrycka sin uppskattning precis.
”Hoppas vi ses snart igen.” Mannen räckte över påsen med tunikan. Anna log bara som hastigast och gick sedan ut ur affären. När hon kom in i bilen började hon skratta – vad sjutton var det som hade hänt? Meningen var ju att hon skulle köpa något säsongsbetonat som hon kunde använda ofta, men så fick hon en halv komplimang av en okänd människa och blev helt konstig och gick och köpte en tunika som var mer till fint. Han menade inget, ville ju bara sälja.
Herregud, det måste hon komma ihåg att berätta för Carin när hon kom.
***
De behövde pengar. Allt som de fått in var i princip slut. Investeringarna de hade gjort från början som verkat så säkra hade sjunkit snabbare än en sten ute i skärgården. Och snart skulle kunderna börja kräva till- baka kapitalet. Några hade de lyckats lugna med invecklade kalkyler och en stor portion charm kring tidsperspektivet, men missnöjet hade börjat sjuda hos fler.
Med en suck blängde han på kollegan – varför hade han tagit in honom i sin affärsidé? Visserligen var det kollegan som var bäst av de två att ta kontakterna på rätt sätt – själv höll han sig helst undan från folk – och som hade haft tillgång till nödlösningen. Men det räckte inte! De behövde mer, bara tills det vände. För det skulle det göra, det var han säker på. Hans affärer var alltid idiotsäkra. Han behövde bara lite mer tid. De behövde tänka nytt.
Han drog handen genom det mörka håret. Det irriterade honom att det inte var lika tjockt längre. Frustrerat fräste han åt kollegan.
”Ge fan i den där telefonen nu och ställ ifrån dig ölen. Vi måste hitta pengar någonstans, annars är det ute med oss. Inte bara i den här stan.”
Utigven av Visto, december 2022.
Aktuella länkar:
