Novell: Änkan Styfs aska av Olle Håkansson

Vi räknar ner till Svenska Deckarfestivalen 2021 med bonusmaterial från en av stadens deckarförfattare, Olle Håkansson. Han skriver nu på den tredje boken om Sundsvallspolisen Wayne Lundberg, som är sonson till novellens Bernhard Lundberg.

Svenska Deckarfestivalen bjuder på novellen i samarbete med författaren.


Änkan Styfs aska av Olle Håkansson

Han kämpade med att försöka stänga sina ögonlock. Det kändes som att hans ögon var fulla av sand, det sved och raspade när han blinkade. Det var inte bara fysiska problem med att kunna stänga ögonen, han var rädd. Skräckslagen efter att allt han hade upplevt det senaste dygnet. Sotiga och förtvivlade ansikten, utraderade hus. Han hade hört om döda människor med förbrända och vanställda kroppar. Det var som att han inte vågade blunda för att bilderna skulle kunna komma tillbaka. Han måste sova nu, han hade varit vaken en dag, en natt och nästan en dag till. Det han inte visste när han till slut försvann in i drömlandet var att det skulle bli värre. Mycket värre.

*********

Bernhard föddes i Liden, beläget knappa fem mil väster om Sundsvall. Maja och Manfred Lundberg hade begåvats med fyra döttrar i rask följd och på så sätt var det en mindre sensation i släkten när det nu blev en pojke. Han blev döpt i laga ordning en vårdag 1871 men dopnamnet ville inte riktigt fastna på honom. Hans fyra systrar lystrade till vackra och ordinära flicknamn som Dora, Lilly, Elsa och Mildred, själv fick han kort och gott smek namnet Pojken. Även om utomstående, som för första hörde honom kallas så, undrade över orsaken så låg alls inget nedsättande i tilltalsnamnet, snarare tvärtom. Föräldrarna, syskonen och släkten lade mycket kärlek och värme i orden när de talade om Pojken. När tonåren närmade sig gled dock hans namn alltmer över till Bernhard och till slut var det bara hans mor som ibland tog den storväxte ynglingen i sin famn och strök honom över håret. Pojken min…

Han visade upp ett gott läshuvud under de sex åren i folkskolan och var allmänt sedd som både artig och hjälpsam. Helt enkelt betraktad som en bra person med framtiden för sig. Läshuvud och Liden var möjligen två motstridiga uttryck, detta för att lokala arbeten där just denna egenskap krävdes var fåtaliga. Biträde med sinne för siffror i Åströms Handelsbod kanske var en möjlighet. Men instängd dag ut och dag in med hökaren Åström? Bättre kanske att kunna bidra med räkenskaper och ordningssinne hos någon av traktens storbönder. Själv visste han varken ut eller in, kroppen var urstark och lämpad för hårt arbete medan huvudet ville annat. Lösningen, idén som dök upp från ingenstans, verkade vara perfekt, det tyckte alla utom möjligen hans mor.

Farbror Henning hade tidigt lämnat Liden bakom sig. Han hade gått den årslånga polisiära grundutbildningen vid 20 års ålder och hade via många framgångsrika tjänsteår avancerat till förstekonstapel, den tredje befälsgraden i Sundsvalls poliskår. Att kalla nivån för den tredje var ett internt skämt bland poliserna i staden. Egentligen var endast polismästare Vilhelmsson överordnad de tre förstekonstaplarna men hela kåren hade, med en gnutta allvar inlagt i skämtet, placerat in polischefens hustru, fru Vilhelmsson, på andra plats i befälsordningen.

Någon familj hade det ännu inte blivit för Henning Lundberg trots att han närmade sig de fyrtio. Därav var han också ofta hemma på släktbesök om söndagarna och det var just på en sådan söndag som han lade fram sitt förslag. Vid kaffebordet hemma hos sin bror och svägerska tog han till orda.

– Jo, hrm, normalt sett tar polisen inte in lärlingar… hur skulle det se ut…
Han log lite förläget åt sina egna ord och drog långsamt in ny luft i lungorna som om han tvekade en aning inför fortsättningen.
– Det gör vi inte nu heller, men nu är det så att Bernhard skulle kunna få gå sidvis med mig under ett år. Det har jag förstås förankrat. Att sedan komma med i 1889 års utbildningskull om fem poliser torde vara enklare om allt går bra under det här året. Ersättningen är minst sagt mager, men han kan bo i uthuset hos mig och jag lär kunna utverka extra frukost och middagar hos tanten Svahn. Ja hon som ordnar med mitt hushåll.
Han väntade några sekunder innan han fortsatte.
– Som ni säkert förstår till fullo så har han självklart ingen ingripanderätt, han ska blott se och lära. Inga risker ska tas under läroperioden. Det finns mycket annat att lära, om hur man möter människor i olika situationer.

Han tystnade, tittade på familjen runt bordet och särskilt på modern Maja för att utröna om det syntes tvekan i hennes blick. De två av systrarna som var hemma, Bernhard och föräldrarna, alla stirrade de förvånat på honom. Efter ytterligare en halvtimmes böljande samtal med oroliga frågor och betryggande svar blev det beslutat, om tre veckor skulle Bernhard Lundberg inställa sig hos sin farbror för att påbörja sitt lärlingsår. Han kunde knappt vänta. Henning var också nöjd, han högaktade Pojken och såg själv en nytta i att både få mer sällskap och att få lära upp en lovande yngling från grunden.

*********

Allt hade gått honom väl i lärlingsuppdraget fram till nu. Han stirrade stint i taket med tårögd blick och rynkad panna. Allt luktade rök. Hans kläder, hans hud, sängkläderna, det var till och med som om luften han andades in bar med sig en illasinnad ton av förbränt trä. Han hörde ett gnyende från hundkorgen. Det var då för väl att Bobban hade klarat sig. Det var den enda önskan han fört fram inför året i stan, att få fortsätta ta hand om honom. De hade starka band, Bernhard hade i sista stund räddat den lilla terriern från avlivning då hunden hade fötts med ett defekt bakben. Den trebenta hunden och Pojken var oskiljaktiga, då som nu.

*********

36 timmar tidigare, midsommardagen, vid lunchtid
Henning Lundberg befann sig i någon sorts dvala. Han låg i sin säng och försökte uppbåda kraft nog för att förflytta sig upp till sittande ställning. Att få benen över sängkanten skulle vara en bra första åtgärd för att sedan kunna ställa sig upp. Värmen i rummet plågade honom, liksom den osläckbara törsten. Han sneglade lystet mot den väl tilltagna vattenkaraffen på nattygsbordet, den var tom. Hur mycket vatten hade han druckit egentligen? Han var i grunden en skötsam och rejält aktad karl, dessutom med ett respektabelt rykte att försvara så förstekonstapel han var. Det hade tyvärr blivit närmast en tradition att han tillbringade juldagen, midsommardagen och möjligen någon dag till under året, i sin säng. Detta på grund av ett icke föraktfullt bakrus, brännvinets skoningslösa straff till den som förlorade sig i dryckenskap. Uppenbarligen tålde han inte starksprit, en kunskap som han hade men som gång på gång gick förlorad efter några glas Kron i likasinnade vänners lag. Han suckade av ånger och sparkade av sig det slitna och monogramlösa bomullslakanet. Han lyssnade till pendeluret i rummet intill. Klockan måste närma sig tolv tänkte han. Bara en timme till. Han vände mödosamt sina många kilon in mot väggen, blundade och försökte stänga det skarpa sommarljuset ute. Rummet snurrade i alla fall inte längre. Han försjönk åter in i tillståndet mellan vakenhet och dröm. Sedan hände allt på en gång.

Långt borta hörde han klockklangen. Först tog han ljudet för sitt eget väggur men så hörde han dovheten och styrkan i slagen. Kanske var det en efterhandskonstruktion, men när han så småningom tänkte tillbaka var det som att kläppen i den stora kyrkklockan hade en tydlig oro i tonen. Dessutom med en frekvens mellan slagen som han aldrig hade varit med om. Det bultade våldsamt på farstudörren och någon skrek gällt utanför.

– Farbror! Farbror Henning, elden är lös! Öppna, fort!

Pojken? Den rösten kände han igen trots att den nu hade ett tonläge som han aldrig hade hört förut. Vad var det nu? Hade det tagit fyr i Kopphuset på Väderkvarnsbacken, tre-fyra gårdar bort? Huset med svårt smittsjuka men även obotligt sinnessvaga. Han hade flera gånger oroats över beskaffenheten i det stora trähuset kombinerat med den tveksamma pålitligheten hos en del av dess inneboende. Bakruset vek hastigt undan, han drog på sig ett linne för att åtminstone ha något som skiljde hud och uniform åt. Han slet snabbt åt sig byxorna och uniformsjackan. Sabel och kask? Han tittade mot väggkrokarna där de hängde, overksamma sedan ett par dagar tillbaka. Reglementet föreskrev användning av båda, inga undantag var tillåtna. Han nöjde sig med huvudbonaden. Den var en viktig symbol mer än ett skydd för skulten. En barhuvad polis medförde lägre respekt, så var det bara. Han skyndade genom det minimala köksutrymmet och vred om den stora nyckeln på ytterdörrens insida. Han mötte sin brorsons upphetsade ansikte och skräckslagna blick. Pojken sade inget mer, det var som orden och ljuden stockade sig i halsen på honom, han pekade inte mot Kopphuset utan i riktning mot den tätbebyggda stadskärnan.

*********

Eldsvådor hade han sett många gånger. Stora och små. Varje sådan var naturligtvis allvarlig men ändå en isolerad händelse. Orsak utreddes, ansvar utkrävdes, var något nedbrunnet byggdes det oftast upp igen. Det tog inte mer än ett ögonblick innan han insåg att det här inte var någon vanlig brand. Han skyndade via gårdsplanen ut på vägen som ledde mot staden och hamnen. Språngmarschen tog honom via Widesbron till det nybyggda Grönborgska bryggeriet. Flåsande av den plötsliga ansträngningen och bakfyllans kraftlöshet var han tvungen att stanna av. Han gick med ansträngda steg vidare och upp på en kulle som var belägen vid Selångersåns södra sida. Han hade aldrig, gud ske lov, varit i krig men han tänkte att antagligen är det så här det ser ut! Framför sig såg allt ut att brinna. Hus, uthus, grindar, gräsplättar. Det var en eldstorm som vildsint och piskande drev fram österut över staden och såg ut att tända på allt som kom i dess väg. Han tittade mot kyrktornet som skymtade några hundra meter bort. Klockan klämtade fortfarande med sina allt svagare slag. Elden hade fått fäste i kyrktornet och stod som en illröd flagga som vajade i den otroligt starka västliga vinden. Att säga att Henning Lundberg insåg allvaret i situationen är att underdriva. Han var en rådig och handlingskraftig man och tänkte direkt att hettan i luften tillsammans med den starka vinden, bildade en dödlig kombination. En kraft som skulle bli en mardröm för stadens brandförsvar och dess chef, brandmästare Stark, som han hade mött några gånger. Han såg människor som förtvivlat försökte bärga saker från husen som låg närmast honom. Många hade sökt sig ut på allfarvägen och rörde sig mot honom, bort från elden. Han måste agera! Men hur?

*********

Plötsligt kom han att tänka på sin skyddsling och vände sig snabbt om. Han mötte ett förtvivlat ansiktsuttryck som vädjade om vägledning.

– Bernhard, nu lyssnar du noga!
Röstläget var ansträngt och syrefattigt.
– Jag måste framåt och in i det här. Din order är att du stannar här, högst hundra meter till får du gå! Du hjälper till där det behövs från Grönborgskorset och bakåt. Vi ses hemma så småningom, kanske först i morgon, jag vet inte alls. Du tar inga risker alls pojk! Gå inte i närheten av öppen eld, är det förstått?

Pojken nickade och fortsatte att stirra, ömsom på sin farbror och ömsom mot den overkliga synen av det brinnande inferno han hade framför sig. Han fick ändå ur sig ett svagt var försiktig.

Henning Lundberg hörde aldrig de orden. Han var fullt upptagen med att få av sig linnet. Han rev det snabbt i två delar, gav den ena till sin brorson och knöt det andra runt sitt huvud för att täcka näsa och mun.

Han började sedan röra sig framåt längs den något bredare Stora Nygatan. Det brann i stort sett överallt runt om honom och han tänkte att lufttemperaturen måste vara över fyrtio grader. Han drog sig uppåt mellan husen. Han ville ta vägen förbi kyrkan Lovisa Ulrika och en uppdykande tanke var att doppa hela sig i Bünsowska tjärnen för att vara bättre skyddad mot hettan. Han närmade sig nu tjärnen, denna Sundsvalls fatabur och stinkande dypöl där allsköns avfall hade tippats av under århundraden. Nu restaurerad till en näckrosbeprydd oas via välvilliga pengar från sågverksmagnaten Fredrik Bünsow. Det var då han såg kvinnan. En syn som han aldrig skulle glömma så länge han levde. Hon tumlade ut ur ett brinnande hus på tjärnens södra sida. Hon var satt i brand, från fotabjället till hjässan, och uppförde en skräckinjagande orytmisk dödsdans medan hon försökte nå fram till vattnet. Hon stupade tio meter innan vattenkanten och han insåg förfärat att hon var helt utom räddning. Han skyndade vidare mot sitt mål, Stora torget, där polishuset var beläget. Han behövde få kontakt med sin kår för att samordna någon form av insats, hur den nu skulle gå till. Han hörde brandkårens bjällerliknande klingande på avstånd. Henning närmade sig kyrkan och stannade upp några sekunder. Han tittade upp mot kyrktornet precis i tid för att se hur det med ett mullrande dån rasade åt sidan med den tunga klockan som ett kompromisslöst sänke. De brinnande trädelarna studsade åt alla håll och hade han varit bara tjugo meter närmare hade det kunnat gå riktigt illa.
Det sved fruktansvärt i pannan och nacken och han kände tacksamhet över kasken som denna gång var ett gott skydd för huvudet.

Framme vid torget såg han ett tiotal kollegor som hade lyckats ta sig dit. Stadshuset hade precis nåtts av elden. Visserligen en solid stenbyggnad men han visste mycket väl att golv och innerväggar var av trä liksom den stora mängd av annat brännbart som fanns i den sobra fastigheten. Mitt i ringen av polismän såg han en uppjagad polismästare. Botvid Wilhelmsson hade för första gången någonsin knapparna oknäppta i uniformen. Henning kom fram lagom för att höra honom vråla:

– Mannar! Lystring! Nu gör vi så här!

*********

Tre dagar senare, den 28:e juni
Holger Wide var bekymrad. Oerhört bekymrad. Han darrade av den overkliga syn han bevittnade. Han stod vid den nyanlagda utsiktsplatsen på toppen av Norra stadsberget och blickade ut över den förödda staden. Hans hårt knutna händer vilade på stenmuren framför honom. Vinden låg på mot hamnen men hade tack och lov mojnat betydligt sedan den olycksaliga midsommardagen. Röken steg fortfarande upp från de sorgliga resterna av otaliga fastigheter och sönderbrända trädgårdar. Hela stadskärnan var tillspillogiven. Trähusen var förintade, som raderade från jordens yta med vacklande murstockar som monument över vad som en gång varit. Stenhusen stod som utbrända skal med olycksbådande svarta och stirrande ögon där fönsterglasen hade suttit. Han började i väster och lät blicken följa Selångersån. Om den södra sidan av staden var borta så hade lyckligtvis den norra klarat sig bra. Närmast ett mirakel med tanke på vinden och det regn av brinnande material som den hade svept in staden i. Han noterade att tegelbruket, badhusparken och de tätbebyggda norra malmarna bort till nöjespalatset Tivoli hade undkommit lågorna. Alltid något mitt i eländet, tänkte han. Ögonen föll på tältlägren som hastigt hade monterats upp på moarna invid det södra stadsbergets sluttningar. Skönsmon och Hillstamon hade nu fått hundratals nya tillfälliga innevånare. Under gårdagen hade kungen ankommit för att beskåda förödelsen och han hade tillsammans med landshövdingen Ryding haft flera möten med stadens borgarråd. Tolv döda funna hittills samt ett åttiotal svårt skadade var de dystra siffror som förmedlats. Alla nödhjälpsåtgärder som fanns tillgängliga var redan aktiverade.

Han blundade och böjde ner huvudet mot marken, som om han hoppades att staden skulle finnas kvar i all välmåga när han tittade upp igen. Han gjorde sedan helt om och gick in i den lilla men funktionella restaurangen. Den som nu fick tjänstgöra som en tillfällig och påver lokal för det extra styrelsemöte han hade kallat till. I vanliga fall hade de tillgång till fyra vackert utsmyckade rum i det nyligen uppförda Stadshuset, mitt i Sundsvalls centrum.

Brandstodsbolaget, som hade försäkrat mer än hälften av de nedbrunna husen, stod plötsligt inför en monumental utmaning. Som ordförande var det hans självklara plikt att leda sitt bolag i krisen.

*********

– Mina herrar…
Han lät blicken vandra mellan var och en av de fem allvarsamma männen i rummet. Trots att de var ett halvt dussin män var det bara en av dem som hade förlorat sitt hem i branden. Holger Wide började med att beklaga förlusten och utlova all nödvändig assistans i samband med återuppbyggnaden. Övriga fem ledamöter hade sina bostäder i områdena Sallyhill och Södermalm som i stort sett hade lyckats undslippa lågorna tack vare den distinkta västliga vindriktningen.

– … jag våndas över att använda orden tur och lycka i detta sammanhang, men likväl måste jag tillstå detta. Ingen av oss, och jag menar INGEN, hade kunnat förutspå en brandkatastrof av det här slaget. Inget försäkringsbolag i riket, och därmed heller inte Brandstodsbolaget, skulle kunna klara de ekonomiska effekterna av detta. Våra kalkyler bygger, som ni vet, på 5-15 förlorade byggnader per räkenskapsår. En rimlig siffra som legat till grund för premier och även vinstmarginal i många år nu.

Han gjorde en paus för att invänta kommentarer eller frågor. Inte ett ord yttrades, alla väntade på hans fortsatta utläggning.

– Vi har ungefär etthundratio byggnader försäkrade bland de som är förstörda. Några står kvar, som Hedbergska huset och Stadshuset, men de allra flesta är helt förtärda av elden. Våra medel i bolaget kanske räcker till att täcka kostnaderna för en fjärdedel av det nedbrunna beståndet. Inte mer. Det innebär två saker. Vi kommer att gå i omedelbar konkurs, det är det ena. Det andra är att sjuttiofem procent av våra försäkringstagare blir utan ersättning.

Han suckade tungt. Han hade omedvetet ställt sig upp medan han talade och stod framåtlutad, stödd på raka armar mot bordsskivan. Knogarna hade vitnat av den oväntade tyngd de fick bära. Det utbröt ett högljutt sorl runt bordet, huvuden vreds mot varandra och skakades i sidled åt orden de just fått höra.

– Lugn, ett ögonblick!
Han höjde sin ena arm för att åter mana till tystnad i rummet.
– Jag har goda känningar i rådhuset. Normalt sett vågar jag aldrig ställa några frågor där om saker och ting som rör brottmål men ingenting är normalt med en händelse som denna. Och det är just här som orden tur och lycka ändå kommer in.

Fem ögonpar vändes åter mot honom. Tur och lycka? Hur kunde han stå där och ta just de orden i sin mun?

– Ni kanske har hört några rykten själva. Oavsett så är polisens huvudspår att ångaren Fale Bure, förvisso och självklart utan akt och mening, har orsakat branden genom gnistbildning. Gnistor som färdats genom skorstensröret och sedan förts med den starka vinden till en gräsplätt på åns södra sida. Min källa säger vidare att det finns vittnen på tegelbruket tvärs över ån som sett hur allting startade. Om detta stämmer, och om detta håller enligt domstolens mening, kan det bli så att vi som försäkrings givare går helt skadeslösa ur detta. På så sätt är det tur. Att alla ersättningsanspråk då skickas vidare till Fale Bures ägarbolag. Och på så sätt är det också vår lycka, för båtens ägare är ingen mindre än Waxholmsbolaget, rikets mest välbärgade rederibolag för kustnära båttrafik. Aktiva längs hela Östersjökusten numera. Jag ska avsluta mitt anförande med följande. Vi behöver inget göra för stunden. Men som styrelseledamöter är det er skyldighet att notera, och gärna efterforska, information som kan stärka vår sak. Och agera därefter!

Den sista meningen var uttryckt med sådan emfas att det dröjde femton sekunder innan någon vågade öppna munnen. Samtalet fortsatte i ytterligare en dryg timme, mestadels för behovet av att dela denna hemska upplevelse med varandra. Därefter skingrades styrelsen för Brandstodsbolaget med vetskapen om att de säkerligen skulle kallas samman igen och det inom kort.

*********

Rättegången där skuldfrågan skulle utredas och fastställas var inte långt borta. Det var flera starka krafter i gång för att skynda på rättsprocessen. Så snart man kunde bringa klarhet i orsak och verkan skulle man också, efter lagakraftvunnen dom, ha möjlighet att börja undsätta de bostadslösa med medel. Detta både för återuppbyggnad och för daglig försörjning i form av livsmedel. Redan den första dagen hördes de två vittnen från Laurents tegelbruk som hävdat att de sett gnistregnet från Fale Bure. De gnistor som sedan färdats med den torrvarma stormvinden och sedan antänt det långa och torra gräset på änkan Styfs gårdsplan. Därpå hördes skepparen på ångfartyget, Olof Nilsson från Wii Alnö. Hans smeknamn, Kapten Bölja, var vida känt och i fartygskretsar mer använt än dopnamnet. Kaptenen kunde varken dementera eller bekräfta händelseförloppet. Han ville ändå mena att gnistbildning i koleldade ångmaskiner är ytterst vanligt förekommande utan att det för den skull skapar bränder. Något sådant hade han icke hört talas om tidigare och han underströk omständigheterna, extrem torka tillsammans med stormliknande vindar som skuldbärare, om sådana skulle utses.

Waxholmsbolaget hade naturligtvis tidigt anat oråd angående rättsprocessen och vartåt den i värsta fall kunde leda. Det behövdes ingen utbildad matematiker för att förstå att det kunde handla om bra många miljoner kronor när återuppbyggnaden av staden skulle bekostas. De hade skickat två av huvudstadens skickligaste advokater för att bevaka rättegången och från sin position, förhöra de vittnen som fanns tillgängliga. De gjorde vad de kunde för att pressa de två tegelbruksarbetarna, Lundeström och Boqvist, som dock stod fast vid samma tydliga vittnesmål oavsett vem som ställde frågorna. Det antyddes från Waxholmsbolagets representanter att de två skulle ha varit svårt berusade och dessutom heller inte i ordinarie tjänst vid tidpunkten. De nekade i sten till anklagelserna om berusning och i tjänst hade de varit i så måtto att de hade vaktat ett par ugnar som inte fick slockna ens under midsommarhelgen. Ett stilla arbete, mestadels utfört liggandes på rygg längs grässlänterna på Selångersåns norra sida. Där angreps frågan om vakenhet, hade de verkligen varit fullt vakna för att se skeendet så exakt som det beskrevs?

*********

– Unge herrn?
Bernhard tittade förvånat på den slitna mannen som stod framför honom. Han visste vem det var, tillsammans med sin farbror hade han stött på honom många gånger, oftast i ett berusat skick. Otrevlig hade han egentligen aldrig varit, det var mer som att det vilade något sorgligt över den trasiga gestalten. Bernhard var tacksam att den svaga vinden låg på åt annat håll, han anade den sötsura odören som mannen framför honom utsöndrade.

Karl Elof Ersson, av alla kallad ”Buteljen”, föddes 1840 på fattighuset i Skön Birsta. Modern var svagsint och uppväxten blev därefter. Egentligen hade han aldrig lämnat tillståndet av att vara placerad utanför alla former av samhällelig gemenskap. Någon egen bostad hade han inte haft och tillvaron bestod av att försöka få åt sig en daglig slant till brännvin eller för att köpa halvt oätliga matrester för en spottstyver. Polisen hade han ett lätt ansträngt förhållande till och gick i regel krokar och omvägar om han såg någon av lagens män närma sig. Pojken hade han pratat med några gånger och han kände att den unge mannen verkade vara en rekorderlig människa och att han inte tillhörde den riktiga polisstyrkan.

– Kan han möjligen avvara en tjufemöring åt en behövande? Jag kan berätta nåt för han… om när det brann. Nåt som ingen vet ser han…

”Buteljen” Ersson höll fram en smutsig handflata och hoppades innerligt att orden skulle ge honom den peng som skulle räcka till både en öl och något för magen. Snussträngen i hans orakade ansikte blev till en rännil när snålvattnet rann till av blotta tanken på en pilsner.
Bernhard kände i byxfickorna. Han gick sällan med mynt i fickorna, hans egna resurser var små och det lilla han hade fått i lön sparade han för bättre tider. Mat behövde han ju aldrig handla själv och knappt något annat heller. Längst ner i den högra djupa byxfickan kände han något. En tvåöring och en silvrig tioöring kom med när han drog upp handen. Ersson såg först en aning besviken ut, men när förstod att han skulle få mynten lättade ansiktsuttrycket upp.

– Varsågod! Vad skulle han berätta för mig?
Bernhard hade inga stora förhoppningar på vad han skulle få höra, men samtidigt, allt han kunde åstadkomma som stärkte hans eftermäle när prövoåret var till ända var ju bra.

*********

– Jo se… en annan bor ju lite varstans. Det vet han kanske… vi har ju råkats förr…
Bernhard nickade, han förstod inte varför, men det här började kännas intressant. Mannen framför honom var uppenbarligen ivrig att berätta något.
– Senaste nätterna har jag sovit under en båt förstår han… en upp å nervänd båt som ligger nere vid ån. Vid tanten Styfs gård. Alldeles bredvid, det finns ett buskage där ser han, där båten ligger.
Ersson tittade på Bernhard som om han väntade på ett klartecken för att få att fortsätta. Bernhard nickade. Han började känna en otålighet, vad var det här?
– Det är tak över huvudet och man kan få vara i fred om man vill sova eller bara ta sig en tår på tand… några minuter innan den där ångaren kom såg jag en man som skyndade mellan uthuset och gården hos Styfs. Han såg ut som om han ville att ingen skulle se honom. Men jag såg han jag… från under båten.
– Det hördes några brak inifrån huset, sen kom han ut igen. Det enda jag såg han hade var en fotogenlampa. Å precis när ångaren stånkade förbi kastade han lampan. I gräset förstår unge herrn.
Den slitne mannen blundade och tystnade en stund. Han fick en obehaglig grimas i ansiktet, det syntes att det plågade honom att berätta. Han fortsatte.
– Det blåste halv storm. Jag trodde att lampan han hade i handen var släckt såklart men den brann. Och snart brann allting…! Elden nådde husväggen på bara några sekunder och det tog sig som en majbrasa. Jag är inte säker på att tanten var hemma men jag tror det. Var hon det kunde jag ändå inte göra nåt förstår han. Sen såg jag elden dra vidare
mot stan, som om den vore ett levande väsen ser han. Å heliga Maria och hennes moder. Stackars satar som kom i vägen…
”Buteljen” nickade mot Bernhard, vände på klacken och var på väg att gå, det han tänkt säga var sagt. Planen var nu att ta sig över till Norrmalm och ta sina pilsner där så snart som möjligt.
– Ersson, vänta!
Han stannade upp i steget. Visste den unge mannen vad han hette? Det tog han som en hedersbetygelse och vände sig åter om trots sin inre drivkraft och brådska.
– Mannen med fotogenlampan? Var tog han vägen? Hur såg han ut?

Karl Elof Ersson berättade om mannens allt igenom grå kläder. Till och med kepsen hade varit gråfärgad. Ansiktet var svårbeskrivet, inget skägg vad Ersson mindes, men mörka hårtestar hade stuckit fram under huvudbonaden. Ersson var inte säker, men kanske hade han en skåra i ena kinden. Något fel var det med den i alla fall. Han förklarade lite urskuldande att det måste ha varit ett tjugotal meter mellan honom och mannen med det märkliga och förödande beteendet. Nu nickade han åter mot Bernhard Lundberg och gick sin väg. Mynten hade han i den högra och hårt knutna handen, fickorna i hans skitiga byxor var alltför trasiga för att betros med någon förvaring.

*********

Precis som hans farbror hade förutspått så hade de inte setts mycket under de fem dagar som förflutit sedan branden startade. Några gånger hade de ätit kvällsmaten tillsammans, mesta tiden hade dock farbrodern tillbringat med sina kollegor i ett oändligt antal brandärenden och utredningar. Visserligen var tanken att Bernhard skulle vara en fullvärdig lärling, men en situation som denna hade ingen förutsett. Det fick helt enkelt bli en paus i praktik tjänstgöringen. Bernhard hade bestämt sig för att åka hem till Liden och familjen några dagar, men mötet med Ersson gav honom ingen ro. Hur skulle han göra? Störa farbror Henning med sina tankar? Efter att ha vridit och vänt på frågan var det bara en sak att göra. När Henning Lundberg kom hem på kvällen denna femte dag satt brorsonen på hans förstubro och väntade på honom.

Henning värmde upp lite gammalt kaffe och de slog sig ned vid det lilla bordet i det långsmala köket. Det heta kaffet smakade vedervärdigt och Pojken drog ihop ansiktet. Det fick bli vatten att dricka och ett par långskorpor till det, bra det också. Han åt en nybakad och knaprig skorpa i centimeterstora tuggor och drog in den härliga kardemummasmaken. Det var som om han ville skjuta upp sitt ärende, men sedan tog han sats och berättade.

Han återgav hela samtalet med Karl Elof Ersson, inte ett ord, inte ens en betoning, utelämnade han. Efter den fem minuter långa monologen avslutade han den med orden: – Vad ska jag göra nu?

Henning lutade sig först bakåt på pinnstolen, sedan framåt med armbågarna stödda på bordet. Han hade ett överseende leende i mungipan när han tilltalade sin lärling.

– Bernhard, du har gått på en nit. Jag är ledsen, ”Buteljen” Ersson är känd som en notorisk lögnare och bedragare. Det som har hänt är att han lurade av dig 12 öre. Det
är ingen skada skedd, värre förluster har vi skådat. Det kanske till och med får betraktas som lärpengar. Du ska veta att det inte är första gången som den mannen berättar saker för att få pengar till öl. Men det kunde ju inte du veta.

Henning avslutade sina ord med ett rejält skratt. Det var första gången sedan midsommarafton som han funnit något att dra på munnen åt. ”Buteljen”… jo jo, den filuren och hans metoder kände han väl till.

För första gången kände Bernhard en harmsenhet mot sin farbror. Om det nu var så att ”Buteljen” hade ljugit honom rakt i ansiktet hade väl farbrodern inte behövt skratta åt honom också. Det sved dubbelt.

– Men… får jag ändå gå och titta på resterna av Styfs hus?
– Absolut inte, du vet vad vi har sagt. Du får hjälpa till om det behöver bäras saker eller röjas upp. Definitivt inte kliva runt i nerbrunna gårdar. Just när det gäller Styfs så har vi inte hunnit dit än. Några har sagt att hon var borta, men vi vet inte. Om ett par dagar är hennes gård i tur att gås igenom och dokumenteras.

*********

Han satt med Bobban i knät och kliade terriern förstrött under hakan. Det var strax dags att sova likväl ville tankarna på samtalet inte lämna honom. Han var mycket fundersam. Lyda farbrors ord till fullo? Trotsa dem och gå till Styfs gård för att utröna om Ersson verkligen hade ljugit för honom?

Morgondagen fick utvisa, hans mor brukade alltid ge rådet att är man osäker ska man sova på saken… och det gjorde han. Länge.

*********

Äntligen kom regnet. Efter åtta osedvanligt heta junidagar strilade ett ljummet regn över Sundsvall och fick de kvarvarande rökslingorna att vika undan. Sommardofterna började återvända och beblanda sig med den kraftiga röklukt som bedövat staden i snart en vecka.

Bernhard vände ansiktet uppåt och lät de fina dropparna skölja hans kinder. Han satte sig på träbänken utanför uthuset och väntade på farbror Henning. Under natten hade han vridit och vänt på argumenten. Till slut bestämde han sig för hur han skulle göra med uppgifterna från Ersson.

– Gomorron Bernhard! Han rycktes ur sina tankar av farbroderns röst. Äntligen lite väta, det kan både vi och stan behöva, eller hur?
Han nickade medhåll och skulle precis ta upp ämnet ”Buteljen” Ersson med sin läromästare när Henning fortsatte.
– I dag tror jag det är sista dagen som vi inte kan vara tillsammans, i morrn blir det som vanligt igen. Om nu nånting kan bli som vanligt, lade han till. Det är fortfarande en del allvarliga och obehagliga ärenden jag har att utföra tillsammans med vår stadsläkare och brandfolket. Det är ett tiotal hus kvar där vi ska söka efter människorester, det ska du inte behöva vara med om unge man. Tids nog kommer du att hamna i tillräckligt med elände om du blir polisman. Vi arbetar från hamnen och hitåt så Styfs hus blir ett av de sista. Ikväll eller senast i morgon bitti.

Han såg besvikelsen i Pojkens ansikte och lade skyndsamt till att han hade beställt köttbullar med gräddsås av tanten Svahn till middag. Alltid en liten tröst tänkte han innan han gjorde en skämtsam honnör åt den molokne ynglingen på bänken och gick sin väg.

Det avgör saken tänkte Bernhard, han fick reda ut detta med Ersson på egen hand. Själv är bäste dräng sade alltid hans pappa. Han tog det som att om man hade problem var det bäst att lösa dem på egen hand. Det fick bli så.

*********

Han lekte en stund med Bobban och inväntade att regnet skulle upphöra. Efter någon timme sprack de blygrå molnen isär och en skarp junisol tittade åter fram. Normalt sett efterlängtad men stadens innevånare hade hellre sett en riktig rotblöta än mer värme. Han lämnade sitt uthus bakom sig och började röra sig mot Widesbron för att ta sig över ån. Han visste precis vad han skulle börja med, att fråga runt lite försiktigt om änkan Styf. Vem var hon? Fanns det nånting han kunde få fram som kunde belägga, eller ödelägga, Erssons ord? In bland husresterna var han förbjuden att gå, det tänkte han hålla.

Han träffade på ett flertal invånare som bodde några hus närmare stan än Styfs. Han kunde hjälpa till med att flytta halvbrända takbjälkar, köra undan några lass med nedrasat skorstenstegel och en del andra tyngre sysslor. Hans hjälpsamhet och arbetsvillighet bidrog till att han naturligt kunde fråga en del om Styf utan att det verkade underligt. Efter några samtal började bilden växa fram av en mycket ensam äldre kvinna. Inte mycket umgänge alls, inga barn tydligen. En man påstod sig ha hört att hon sålt sig för pengar, till och med på gamla dar, hade han lagt till lätt generad. En hörsägen var också att hon alls inte var så fattig som hus och klädsel annonserade. Nej det ryktet sa att hon satt på en större summa pengar, förvarade i ett plåtskrin. Det skulle tydligen vara arvet efter maken, flottarbasen, som varit borta i över tio år nu. Med nitisk sparsamhet hade hon tydligen kunnat hålla kvar summan på ungefär samma nivå menade mannen som Bernhard pratade med sist.

– Men hur dä egentligen ä me tocke där, dä vet bara vår herre, avslutade han med.

Efter att ha återvänt hem mitt över dagen och ätit rester från gårdagens middag på grynkorv fattade han ännu ett beslut. Ett mycket ovanligt beslut för att vara Bernhard Lundberg. Han skulle trotsa sin farbror och besöka Styfs gård. I alla fall för att se om båten existerade, den båt som ”Buteljen” hävdade att han hade sovit under.

*********

Han kände sig som en inkräktare när han sakta gick in genom grinden till Styfs gård. Hela tomten lutade ner mot Selångersån. På hans högra sida fanns husresterna där rök blandat med förångat regnvatten steg mot himlen. Han rös till, nej ditåt skulle han inte ens titta. Hon kanske fanns där i högarna av svartbränt brädspill och mursten. På vänster sida fanns ett slitet omålat uthus med dass och vedbod som hade klarat sig från lågorna. Han gick vidare ett tiotal meter nedåt mot den tvättbrygga som avslutade tomten.

Jo men minsann! Nästan övertäckt av busksly låg en gammal träbåt, en eka. Upp- och nervänd med en glipa på ett par decimeter mot marken. Från den lutande tomtens mitt var gräset helt sönderbränt. Nog var det uppenbart även för honom att branden hade börjat där. Sedan hade den genom den starka vindens försorg spridit sig österut med Styfs boningshus som det första offret. Han lät blicken glida runt lite på måfå. Men? Något glimmade till i solljuset. Han gick ytterligare fem-sju meter nedåt. Han böjde sig och tog upp föremålet. Sotigt men intakt förutom det trasiga glaset. En fotogenlampa. Båten och lampan. Tänk om det Ersson berättat var sant alltigenom?

Han tittade mot andra sidan av den tjugo meter breda ån. Det var gott om krokväxta pilträd som i hovsamma bugningar lutade sig ut över vattenkanten. Mellan dessa gick det att skymta tegelbrukets ugnar och förrådshus. På hans sida av ån var det inga pilträd men gott om manshög sly. Sikten var inte hundraprocentig från åns ena sida till den andra, det var lätt att konstatera. Och om Fale Bure låg däremellan? Han hade själv, vid många tillfällen, sett hur ångaren rörde sig i mycket långsam takt för att parera för de två Wideskrökarna strax uppströms. Han blev förvånad över sin egen slutledningsförmåga. Eller lurade han sig själv? Det kunde ju faktiskt vara så, att en illgärningsman hade planerat detta så noga att han utförde sitt dåd precis när Fale Bure sakta gled förbi. Men varför sätta eld på gräset? Naturligtvis inte för att bränna ner stan. Men kanske för att bränna ner änkan Styfs hus? Plåtskrinet! Var även det sant? Så ung han var så visste han redan att pengar kunde få människor att göra vad som helst. Till och med släcka andras liv.

*********

Han överlade med sig själv. Ingen annan kunde se honom och vad han höll på med där han stod med lampan i handen. Han vände sig om och började med försiktiga steg att gå mot resterna av boningshuset. Några grå delar av ytterväggarna fanns kvar, uppenbarligen hade huset inte sett färg på länge, om ens någonsin. Stort var det inte, kanske fem gånger åtta-tio meter måttade han. En halvt nedrasad murstock i mitten. Han tittade ned på sina kängor. Skulle sulorna klara av att kliva i högarna av rat som han hade framför sig? Hundratals spikar, glasskärvor, metallföremål och träsplitter såg allt annat än inbjudande ut. Han tog första klivet in i sörjan och försökte att lägga så lite kroppstyngd som möjligt på foten. Han tog sikte på murstocken och tog långsamma balanserande steg framåt. Han var rädd. Det kunde ju vara så att hon låg här. Varsomhelst. Och vad var kvar av henne i så fall? Någon död människa hade han aldrig sett. Nu var han framme vid murstocken, han stödde sig försiktigt med ena handen mot den. Den var varm! Inte het men kroppsljummen. Fortfarande, tänkte han. Märkligt ändå efter så lång tid. Han vilade en kort stund, inte för att han var andfådd utan mer för att samla tankarna. Han tog två kliv till förbi murstocken. Han frös till mitt i det andra steget och höll på att falla framåt. Falla rakt på henne. Eller på det som fanns kvar av änkan Styf. Han vände bort huvudet och höll på att kräkas.
Kroppen var helt svartbränd och uppsvullen. Stora delar av ben och armar var borta, det som var kvar av den högra överarmen hade stelnat snett uppåt. Pekande med en utstickande benpipa likt ett ensamt finger. Han hade med avsikt undvikit att se på hennes huvud, men nu var han tvungen. Hade han kommit så här långt så måste han titta, även om det kändes som om att hon skulle stirra honom i ögonen med en frågande blick. Han blundade kort men öppnade ögonen igen och tittade mot hennes hals och huvud. Någon stirrande blick mötte han inte. Allt mänskligt kött på hals och huvud var bortbränt. Kraniet var vänt på sida, rakt emot honom. Synen av den vidöppna munnen med dess usla tandrader och de tomma ögonhålorna skulle han aldrig komma att glömma. Heller inte det stora hål som fanns på den vänstra sidan av skallen. Hon låg på sida som om hon ville visa honom. Se vad de har gjort med mig! Bernhard hade sett tillräckligt och vände sig hastigt om för att skynda tillbaka i samma fotspår. Han hann precis ut på gräsmattan innan uppkastningarna kom. Han hulkade okontrollerat i flera minuter innan han vacklade hemåt. Även om han skulle bli bannad för vad han tagit sig för så måste han prata med farbror Henning! ”Buteljen” hade talat sanning. Allt Bernhard hade sett talade för det. Och för att änkan Styf hade blivit både ihjälslagen och uppeldad.

*********

Dagen hade börjat övergå till tidig afton när Bernhard närmade sig huset där han och farbror Henning var inneboende. Visst ja, köttbullar med brunsås. Han var säkert sen. Men vem kunde tänka på mat efter allt han hade sett under eftermiddagen. Det vände sig i magen när han tänkte på liket. Hur kvarlevorna såg ut och hur fruktansvärt det stank när han kom nära. Han måste skura av skorna. Och bada. Få bort lukten som satt sig i både hud och kläder. Varannan vecka hade de lov att fylla ett kar inne hos tanten Svahn, han måste fråga om det gick för sig redan ikväll.
Redan på femtio meters håll kände Bernhard att någonting var fel, väldigt fel. Han hörde Bobbans gnyende, ett förtvivlat läte som han aldrig hade hört förut. Även om hunden var trebent så brukade han med stor skicklighet komma linkande och möta honom vid gårdsgrinden, med en vilt viftande terriersvans och glada skall. Bernhard sprang allt han kunde de sista tjugo metrarna och in på gården. Hunden kom inte linkande utan försökte släpa bakkroppen efter sig i försöken att komma sin husse till mötes. Bernhard satte sig på knä framför hunden och lyfte försiktigt upp honom i famnen. Han kände hur tårarna brände i hans ögon.

– Men Bobban, vad har du råkat ut för? Ett vagnshjul? Jag har ju sagt att du måste passa…

Längre hann han inte förrän han såg den vikta papperslappen som var instucken under det röda halsbandet. Det var en slarvig text, som om den som hade skrivit lappen haft stor brådska. På papperet stod skrivet med blockbokstäver i blyerts.
SLUTA FRÅGA RUNT! ANNARS GÅR DET PÅ SAMMA SÄTT FÖR DIG OCH DIN FAMILJ!
Han kände sig plötsligt alldeles matt. Vad var det här? Vad hade han snubblat över? Bernhard strök den darrande hunden sakta över huvudet. Han visste vad det brutna bakbenet innebar. Yxan och huggkubben. Det hade gått ganska bra att klara sig med tre ben, men två, det var omöjligt. Han själv skulle aldrig klara av att ta med Bobban bakom huset och göra vad som måste göras. Den sorgliga planen fick bli att hålla den lilla hunden så lugn som möjligt tills farbror Henning dök upp.

*********

Bernhard såg aldrig riktigt varifrån mannen kom. Helt plötsligt stod han bara framför honom. I svart kostym och vit skjorta. Han tittade föraktfullt på den skadade hunden, spände sedan blicken i Bernhard och frågade med myndig röst:
– Är det ni som frågat runt om Styfs gård?

Något exploderade inuti Pojken. Blott sjutton år gammal hade han ändå en vuxen mans styrka och faktiskt mer därtill. Han flög upp från bänken, grep mannen i kavajslagen, lyfte honom rakt upp i luften och tryckte fast den svartklädde mot väggen med en dov duns.

Efteråt, när han hade lugnat ner sig, insåg Bernhard att han hade haft enorm tur. Hans okontrollerade raseri kunde ha ödelagt hela hans framtid. Detta om han fullföljt det han höll på att göra med mannen som uppenbarligen var den som hade brutit av Bobbans bakben.

Precis när han hade lyft upp mannen från marken och tryckt upp honom mot väggen kände han två kraftiga armar som greppade runt midjan på honom. Armar som drog honom från mannen och väggen. Han försökte komma loss och vrida sig runt för att se vem denne näste fiende var.

– Bernhard! Vad gör du pojk?
Henning Lundberg höll kvar greppet om Pojken. Tankarna virvlade runt i hans huvud. Vad är det som pågår? Och vem är mannen i den svarta kostymen? I ögonvrån såg han också hunden som gnällande kravlade runt i en cirkel på den jordiga gårdsplanen.

*********

Tårarna kom. Bernhard kunde inte hejda dem. Hulkande försökte han få fram några ord till sin farbror.

– N… nån har… brutit av… benet på Bobban!! Hans röst gick upp flera oktaver. – Och jag vet vem som orsakade branden…!
Den svartklädde mannen lystrade. Han höll på att borsta av sig de dammiga handavtrycken som den illaluktande ynglingen hade gjort på honom. Mannen vek ned kavajslagen och tog till orda innan Henning hunnit fråga något mer.
– Det där vill jag höra allt om!

Han var fortfarande omskakad och famlade med darrande hand efter något i innerfickan. Henning hann tänka en oroande tanke att mannen kanske skulle plocka fram ett vapen, men fram kom ett litet vitt visitkort. Han räckte över kortet till Henning och presenterade sig med ett högtravande tonfall.

– Stiven Wilson Grind. Advokat. Representerar Waxholmsbolaget, adderade han snabbt. Mina uppgifter finns på kortet. Om ni nu kan läsa förstås… Se så! Nu vill jag utan fler dröjsmål höra allt som den unge mannen har att berätta. Om inte kommer jag att stämma honom på allt han äger och har för detta oprovocerade överfall.

Henning Lundberg kände hur ilskan växte inom honom. Ska en stockholmsjävel komma här och domdera på hans egen gård? Henning var civilklädd efter att ha lämnat in uniformen på tvätt efter dagens slut. Nu gjorde han två saker, egentligen i samma rörelse. Han drog fram sin polisbricka ur byxfickan, höll upp den i luften samtidigt som han tog två steg fram mot den svartklädde. Advokaten fick nu för andra gången på kort tid finna sig i att bli lyft i kavajslaget. Eftersom Bernhard bara hade ena handen ledig så sprack mannens kostym från axeln och nedåt. Han skjutsade sedan i väg mannen som tumlade baklänges och föll på rygg i gårdsgruset.

– Ni utmanar ordningsmakten Wilson, om inte ni är borta härifrån inom tio sekunder så kommer jag att gripa er för olaga intrång… och gud nåde er själ om det är ni som har skadat hunden!

Henning närmast morrade fram sina ord. Han kämpade hårt med sin självbehärskning för att inte ge sig på mannen igen. Advokaten var nu på väg bort från tomten, vid grinden vände han sig om. Hans röst var uppjagad.
– Ni ska minsann inte tro att sista ordet är sagt om det här…
När mannen var utom synhåll väntade Henning några ögonblick, allt för att få ner andningen till en något mer normal takt. Han stod lätt framåtböjd med händerna på sina knän, utmattad av adreanlinpåslaget. Långsamt rätade han upp sig och vände sig mot sin brorson. Han som hade stått helt tyst under den sista delen av skådespelet som utspelat sig framför honom.
– Nu Bernhard Lundberg. Nu vill jag höra allt som du verkar ha sett och hört under dagen. Inget ska utelämnas!

*********

Samtidigt, i en fastighet på Muskötgränd
– Nu har jag gjort som du ville!
Holger Wide tittade med förvåning på mannen framför honom. Mannen hade ett jagat uttryck i ansiktet och tittade oroligt bakom sig. Det hände väl då och då att styrelseledamöterna i Brandstodsbolaget kom hem till honom. Oftast för en rejäl konjak och lite umgänge men ibland också för att dryfta bolagsärenden som behövde behandlas lite vid sidan av. Men att kliva in utan hälsningsfras och inleda med en sådan mening?

– Jag är lessen Adrian, men jag förstår inte riktigt? Kom in och sätt dig.
Männen gick in till det vackert utsmyckade vardagsrummet och tog plats i varsin oxblodsfärgad Chesterfieldfåtölj. Adrian Björck var både nervös och ivrig samtidigt. Han började berätta för sin ordförande.

Uppenbarligen var det nån sorts ung polisaspirant som helt på egen hand höll på med att utreda brandorsaken. Varför visste inte Adrian Björck. Han hade hört att pojken gick runt och ställde många frågor, särskilt om platsen där branden verkade ha startat. Frågor som kunde vara djupt intrikata för Brandstodsbolaget om svaren skulle dra ärendet i en riktning där Waxholmsbolaget inte längre kunde beläggas med skulden för branden.

– Nu var det så att en av de som aspiranten frågade ut var min svåger Milton. Han har huvudet med sig och förstod direkt att det där kunde påverka mig och bolaget. Han skyndade utan dröjsmål till mig och redogjorde för det märkliga samtalet.

Holger Wide började känna illavarslande aningar om varthän detta samtal barkade. Han kommenterade dock inget utan lyssnade vidare.
– Jag minns orden du sade på styrelsemötet… Ni ska agera därefter! Och det gjorde jag. Milton visste var den unge mannens bostad var belägen så jag skyndade dit för att se om jag kunde komma på något att göra. Husen var helt övergivna bortsett från en halt byracka som låg vid uthuset. När jag tittade på hunden såg jag att den bara hade
tre ben. Eftersom hundens tid ändå måste vara utmätt beslöt jag mig för att utnyttja den.

Björck fortsatte att beskriva hur han hade formulerat lappen och fäst den under hundens halsband. Sedan hade han, utan egentlig vånda, tagit tag i hundens friska bakben och helt enkelt bräckt av det. Han hade skyndsamt förflyttat sig därifrån, både för att undslippa upptäckt och för att inte behöva lyssna på hundens obehagliga läten. Holger Wides hjärna arbetade för högtryck. Vad hade han egentligen sagt på mötet? Och hur kunde orden ha tolkats egentligen? Han bet ihop sina käkar så hårt att guldplomberna kunde ha spruckit. Han slöt ögonen för en sekund innan han långsamt tog till orda. Hans ton var mörk och allvarlig.

– Adrian… det var inte så jag menade.
– Men Holger, du sa ju att vi skulle…
– Gå! Var snäll och gå härifrån Adrian! Jag kommer att betrakta det som att det här samtalet aldrig har ägt rum. Förstått? Ge mig nu tid att tänka, olycksaliga arma människa…

Adrian Björck såg mycket förvånat på sin ordförande. Den hatt vars brätte han hade suttit och tummat på blev åter placerad på hans huvud. Han reste sig upp, nickade svagt och gick utan fler ord mot tamburen.

Holger Wide hade omedvetet satt alla fingertoppar mot sidorna av sitt stora huvud. Hur skulle han göra? Ta möjligheten att rädda sitt bolag till varje pris. Det var ett antal miljoner kronor på spel, allt beroende på skuldfrågan. Fale Bure eller inte Fale Bure… Han reste sig mödosamt, gick bort till hörnbordet och slog upp den största konjak han mätt upp på åratal. Han måste tänka över detta. Troligen var det hans livs viktigaste beslut.

*********

Klockan började närma sig 22. Henning Lundberg, som var mer morgon- än kvällsmänniska, hade börjat gäspa och åtminstone i tanken börjat förbereda sänggåendet. Arbetsdagarna efter branden var fortfarande ansträngande och sömnen brukade infinna sig i samma stund som han lade huvudet på kudden och knäppte händerna på bröstet.
Han hoppade till av ljudet. Oväntade ljud kvälls- och nattetid var lika obehagliga för en ärrad polis som för vilken människa som helst. Det var någon vid dörren. Det ska vara något grannlaga ärende för att komma den här tiden tänkte han. Oroad över om det kunde vara kopplat till eftermiddagens ståhej med advokaten. Han smög tyst fram mot dörren och lyssnade. Knackningen återkom. Var den försynt första gången så var den nu mer bestämd.

Han gläntade försiktigt på dörren och adrenalinet tumlade runt i kroppen. Han var beredd på otrevligheter. Henning slappnade av något när ansiktet utanför hans dörr var bekant. Men han förstod ändå lika lite.

– Gokväll… men vad i hela friden gör han här vid ett sådant klockslag? Mannen i dörröppningen tittade honom i ögonen utan att vika med blicken.
– Kan vi slå oss ned en stund Lundberg, jag har ett ärende jag behöver dryfta med honom.

Holger Wide satte sig vid det lilla köksbordet, harklade sig, och började berätta.

*********

Epilog
Historien rullades upp och blottlades, sanningen om stadsbranden och änkan Styfs död kom fram till slut. Detta tack vare en handlingskraftig polisaspirant och en ordförandes moraliska vägval. Hade inte Bernhard Lundberg beslutat sig för att göra en olovlig utredning på egen hand hade Sundsvallsborna för all framtid gett ångaren Fale Bure skulden för stadsbranden. Bernhard blev belönad med stadens förtjänsttecken med blått sidenband. Han fick också ett vackert diplom för visad rådighet samt en dusör i reda kronor. Givetvis blev han en själv skriven deltagare i 1889 års polisutbildning och är numera fast anställd i stadens poliskår. När han besöker Liden vänder sig fortfarande folk om efter honom och ger honom vänliga och stolta leenden. Tänk, en Lidenbo som blev hjälte inne i storstan! Hemmavid, med ytterligt stolta föräldrar, är han dock fortfarande Pojken. Med stort P.

Det bör också nämnas att änkan Styfs baneman greps knappt en månad efter dådet. Han infångades av fjärdingsmannen i Nora Socken, Ångermanland. Sinegar Beckeman dömdes sedan till livstids straffarbete för det synnerligen råa och utstuderade rånmordet. Det var lagens strängaste straff, utdelat till androm och varnagel för andra kriminella element.
Den avgörande upplysningen kring signalementet, skärskadan i ansiktet, stod Karl Elof ”Buteljen” Ersson för. Han kunde också inkassera en belöning, hela tjugo kronor. Dessa spenderades under relativt kort tid på Norrmalms ölbodar. Han bjöd sina olycksbröder och systrar på pilsner och korv så länge pengarna räckte…

Waxholmsbolaget gick skadeslösa ur ärendet när Fale Bure friades från skuld. De två välklädda herrarna från Stockholm kunde lättade återvända hem med en illa åtgången kostym som enda förlust. Brandstodsbolaget hade också kunnat gå helt skadeslösa utifrån de klausuler som fanns i försäkringsvillkoren. Dessa paragrafer rörde utebliven ersättning vid skada orsakad av brottslig verksamhet. En unison styrelse beslutade dock att skänka bolagets hela innestående försäkringskapital till de drabbade försäkringstagarna. De fick många nya kunder på grund av denna åtgärd.

Därmed kan denna berättelse avslutas. Jag hoppas att du som läst detta har haft nöje av både historien och denna nya kunskap om branden som nu, sent omsider, kommit ut i ljuset.

/Författaren

PS. Men för hundan, en sak höll på att glömmas bort. Det blev inte huggkubben för den lilla terriern Bobban. Tanten Svahn kunde, som pensionerad sjuksköterska, spjäla bakbenet enligt konstens alla regler. Hon skötte sedan om hunden som ett spädbarn tills benet var helt läkt. Tack och lov.


Olle Håkansson från Sundsvall debuterade med polisdeckaren Wayne går på Casino 2016. Boken tog sin historiska utgångspunkt i den tid då det mycket omfattande renoveringsarbetet av Sundsvalls gamla järnvägsstation företogs för att ge plats för Sveriges första Casino. Under oklara omständigheter försvinner först en och sedan två personer ur stadens lägre samhällsskikt. Polisutredaren Wayne Lundberg dras in i en undersökning som alltmer pekar mot den nya byggarbetsplatsen, och som går utanpå deras gemensamma tidigare erfarenheter.

2018 är Olle tillbaka med Wayne åker till Costa del Sol. Ett barn försvinner. Trots alla sökinsatser står polisen maktlös och utan ledtrådar. Tiden går och någonstans sitter Signe Sunndahl, inte ens två år fyllda, och undrar ordlöst var hennes mamma och pappa är. Förundersökningsledare är Wayne Lundberg. Dagarna tillbringar han i Sundsvalls polishus men ett anonymt tips skickar honom ut på en resa för att försöka finna barnet och föra det hem igen.

Bok nummer tre är nu ca 2/3 klar och är enligt författaren lite mörkare i tonen.