Recension: Dalskuggan av Viveca Sten

Dags att följa med Viveca Sten till en sportlovsvecka i Åre i hennes nya deckare Dalskuggan! Eller följ med till Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall, för även där dyker Viveca Sten upp. Vår recensent tycker: Viveca Sten är en av genrens skickligaste författare!

Dalskuggan är den andra boken i Viveca Stens nya serie Åremorden som inleddes med Offermakaren (2020). Handlingen utspelar sig i slutet av februari 2020 när pandemin än så länge mest är rykten från Kina och Italien; stockholmsturisterna fyller backar, boenden, parkeringsplatser och restauranger. En tidig och kall lördagsmorgon kör Anna Larsson sjuårige sonen Hugo till slalomträningen i Duved som ska börja klocka åtta. De är sena och Anna blir stressad när Hugo ropar att hon måste stanna så att han gå ut och kissa. Det blir värre, mycket värre. Hugo hittar en död kropp, lätt översnöad, som uppenbart misshandlats svårt. Det blir ingen slalomträning den här dagen.

Det visar sig vara Johan Andersson som är död och mordet på honom står i centrum för just denna bok. Han är en kändis, eller kanske snarare, var en kändis. Som ung var han en av de mest lovande alpina svenska stjärnorna, men skadade sig så svårt att karriären tog slut. I Åreområdet var han fortfarande en både känd och omtyckt person, en glad, positiv och engagerad man utan fiender. När karriären tog slut och Johan återvände till Åre startade han en rörmokarfirma tillsammans med vännen Linus Sundin. Det har gått bra, det byggs mycket i Åre och det finns ingen brist på efterfrågan av rörmokare. Men på sistone har det tydligen knakat en del; Linus verkar ha fått allt större problem med för mycket alkohol, kanske spelande, en usel familjeekonomi och det påverkar verksamheten i firman allt mer.

Utöver flera parallella delberättelser i bokens nutid får vi också läsa om unga Rebecka Ekvall som är i slutet av tonåren när vi får träffa henne i september 2012. Hon har växt upp i den strikta och ortodoxa frikyrkoförsamlingen Livets ljus som har en hel del medlemmar i de små byarna nära norska gränsen. Församlingen leds av pastor Jan-Peter Jonsäter och assisterande pastorn Ole Nordhammar som leder ungdomsverksamheten. Ole är karismatiskt och snygg; alla tjejerna trånar efter honom och Rebecka blir så lycklig när föräldrarna talar om att Ole valt ut just henne till sin fru. Att han är femton år äldre spelar ingen roll. Alla läsare inser att det här inte kommer att gå väl men vägen mot hennes helvete är en stark berättelse. Det är en berättartekniskt mycket snygg båge, fungerar som en sorts påfart till motorvägen där Rebeckas historia tar fart för att så småningom komma ikapp nutidsberättelsen och integreras i denna. Möjligen är ”den onda frikyrkoförsamlingen” en smula sliten i samtidens spänningslitteratur men samtidigt är Rebeckas karaktärsutveckling lysande genomförd och starkt berörande.

Seriens långa historia drivs främst genom huvudpersonerna; vi följer polisen Hanna Ahlanders brottningsmatch med sin historia och de komplicerade relationerna inom familjen, vi följer hennes kollega Daniel Lindskogs allt värre konflikter mellan jobb och privatliv; Ida är allt annan än glad över att hon så sällan får se sin man och att hon i stort sett ensam får ta hand om deras lilla baby. Inte minst följer vi hur relationen mellan Hanna och Daniel utvecklas på olika plan. Redan i seriens andra bok har vi karaktärer som växt ut till intressanta och komplexa människor som läsaren vill följa.

Precis som i Sandhamnsserien har platsen en stor betydelse, en viktig karaktär i den långa berättelsen. Här finns de stora kontrasterna. I Åre är det knökfullt i backar och på inneställen; det är stockholmarnas sportlov och än hör man bara vaga rykten om att några italienska skidorter är på väg att stänga ner på grund av någon sorts smitta. Men här finns också omgivande byar och den storslagna naturen som skickligt tecknas av författaren. Med formuleringar som ”himlen är overkligt blå” kan det ibland bli en smula övercorny á la Ted Gärdestad men å andra sidan; vem älskar inte Gärdestad?

Titeln utnyttjar smart svenskans öppenhet för att skapa nya sammansatta ord vilket innebär att man kan hitta på en titel som bara består av ett ord men som ändå är unik, eller i alla fall ovanlig, och därmed enkelt sökbar i olika sammanhang. Mitt favoritexempel på detta från årets utgivning är debuterande Ulrika Rolfdotters Rovhjärta men Viveca Stens Offermakaren och Dalskugga är också riktigt bra exempel på denna teknik.

Nutidsberättelsen i boken är i tid räknat ganska kort, den pågår under en sportlovsvecka med en rar epilog någon vecka senare, men i sidor rätt omfattande; det dröjer till sidan 447 innan författaren sätter punkt och övergår till sitt tack. Det finns ingen som helst anledning att klaga på omfånget, jag läste den i ett sträck på samma dag (med korta pauser för att fylla på kaffekoppen). Det är självklart oerhört välskrivet, övervägande presens skapar stark närvaro, här finns en elegant rörelse mellan olika berättarperspektiv och en successiv tempoförskjutning i riktning mot den högdramatiska finalen. Intrigen är inte okomplicerad men det finns aldrig någon anledning till oro; det här är en författare som aldrig någonsin tappar en tråd innan den så småningom blivit snyggt knuten.

Det finns en enkel förklaring till Viveca Stens stora framgångar: hon är en av genrens absolut bästa. Berättelsen breder ut sig över ganska många sidor men den går inte att lägga ifrån sig, det är bara att fortsätta med ett läslyckligt leende på läpparna. Trots titeln är det här ingen skugga utan en lysande text!

Anders Kapp

Bokfakta:

  • Titel: Dalskuggan
  • Författare: Viveca Sten
  • Utgivningsdag: 2021-10-01
  • Förlag: Forum
  • Antal sidor: 447

Länkar: