Recension: Än klämtar klockan av Susanne Fellbrink

I Susanne Fellbrinks tredje deckare, Än klämtar klockan, finns dramatikens centrum på Hotell Södra Berget, normalt med storartad utsikt över Sundsvall men just nu, på nyårsafton, viner snöstormen utanför fönstren och snart kommer alla nyårsfirare att vara isolerade.

Vi får åter träffa Cilla Fallander som denna speciella kväll är ansvarig för underhållningen, en show som kommer att få ett abrupt slut. Bland mycket annat är denna berättelse en käftsmäll för cyniska delar av musikindustrin, men här finns också mycket värme och humor, liksom massor av spänning naturligtvis. Det är dessutom författarens bästa bok hittills.

Susanne Fellbrink är en både kreativ och ambitiös person som hittat på mycket i sitt liv. När hon bestämde sig för att också bli spänningsförfattare tog hon sig an det på samma ambitiösa sätt. På ett yttre plan visar det sig i utgivningstakten. I början av 2020 kom debuten, samma sommar kom den andra boken med Cilla Fallander i huvudrollen och exakt ett år senare blev det dags för den tredje. Övning ger färdighet, brukar man säga, och så är det definitivt här. Än klämtar klockan är det bästa hon skrivit hittills. (På det sättet påminner hon om Anna Tell, också en mycket ambitiös författare, som nyss också kom med sin tredje bok, Norr om Beirut, också den hennes bästa.)

Fellbrinks senaste bok är en aning mer hårdkokt än de tidigare, även om mycket av de tidigare böckernas charm och humor finns kvar, men framför allt är det en starkare berättelse med ett huvudtema som hon uppenbarligen känner mycket för och dessutom har stor kunskap om efter många år som artist.

Cilla är nu 36 år och har hållit på länge som artist utan att slå igenom stort. Men nu har landets mest kände skivbolagsdirektör, Bruno Willén, tänt på en av hennes nya låtar. Han säger att han kan få med henne i Melodifestivalen nästa år och han är säker på att hon dessutom kommer att vinna. Att få vara med i “Mello” har alltid varit Cillas stora dröm. Men det finns ett villkor, hon måste först vara med i Stjärnfabriken, den stora dokusåpan för talanger, för att bli riktigt känd av svenska folket. Han kan garantera henne en plats bland de tio finaldeltagarna, men för syns skull måste hon ändå vara med i de TV-sända uttagningarna. Han lovar guld och gröna skogar, men frågan är hur mycket som är sant?

På sätt och vi är denna text en käftsmäll mot delar av musikindustrin, med ett omänskligt utnyttjande av artister. Skildringarna av dokusåpan inifrån, med ett produktionsbolag som gör allt för att skapa dramatiska konflikter och motsättningar, är kanske en aning överdriven, annars skulle det inte bli så bra läsning, men ändå trovärdig. Det är unga människor (Cilla kunde ha varit mamma till de flesta) med stora drömmar och de far riktigt illa ibland. Vi kommer nära de olika deltagarna och deras olika problem i berättelsen.

Såpan står i centrum, men det finns flera sidoberättelser. Särskilt gillar jag den om Adam Berg som jobbar i hotellreceptionen. Efter separationen från Ullis vill deras nioårige son Nils inte vara hos mamma, han gillar inte hennes nya sambo, en besvärlig situation som skildras med stor värme. Adam ska jobba på nyårsafton och han hittar ingen annan lösning än att ta med sig Nils till jobbet, ett beslut som visar sig vara allt annat än lyckat.

När det är dags för nyårsafton är Cilla inte med i såpan längre men tillsammans med sin showgrupp har hon ansvaret för underhållningen för de många gästerna på Hotell Södra Berget. Det hon inte vet om är att Stjärnfabriken också valt hotellet som plats för en kick-off inför inspelningen av den första utslagningsomgången i Åre. De tio deltagarna följs hela tiden närgånget av produktionsbolagets kameror. Precis innan showens crescendo, sekunderna innan midnatt, tystnar plötsligt den nyss så uppsluppna och dansande publiken; snöstormen har gjort ett kort uppehåll och utanför fönstren ser de en död man hänga från ett torn.

Tidigare har jag tyckt att Cilla är lite för mycket av en mespropp, men det tycker jag inte längre. Dels kanske hon tuffat till sig en smula, men framför allt förstår jag karaktären bättre; ”hon verkar mesig och menlös, men samtidigt gör det hon vill”. Utöver själva spänningshistorien finns nämligen ett starkt huvudtema i den nya boken som jag tror att alla läsare delvis känner igen sig i. Det handlar om konflikten mellan de vi är utåt och de vi är inom oss själva, vilken kan bli ganska extrem när det, som här, handlar om artister. I vår författarpresentation framgår att Susanne Fellbrink redan som barn var blyg och försiktig i de flesta sammanhang, men inte alls när hon fick stå på scen på roliga timmen på fredagarna. Även vi som inte är artister kan nog känna igen oss i att vi i de sammanhang som är vår personliga hemmaplan uppträder mycket mer självsäkert än i andra sammanhang.

Uppenbarligen är den här konflikten något som författaren tänkt mycket kring, hon behandlar den insiktsfullt och på många olika sätt, ibland med mycket allvar och ibland med mycket humor. Alla som har åkt tåg vet att man ibland råkar ut för missöden, inte minst i form av störande medresenärer. I berättelsen finns en tågresa där Cilla får måttet rågat av sådant, men ändå är det hon som hela tiden ber om ursäkt. Det blir kul, men ger också insikter. Som Cillas syster Jossan säger: ”Du är helt enkelt för snäll … Vissa människor triggas av det och det lockar fram vargen i dem.”

Hon utvecklar också tankar kring relationen mellan kreativitet och sårbarhet; människor som hela tiden skapar nya saker kan ge ett intryck av att vara starka och osårbara, men är kanske motsatsen. Kanske är just sårbarheten en förutsättning för kreativiteten, vilket kan bli mycket smärtsamt när det som kreeras bedöms negativt av omgivningen.

Berättartekniken fungerar klockrent. Hon börjar med delar av dramatiken på nyårsafton (jag har aldrig varit någon entusiastisk bowlare och är ännu mindre sugen nu) för att sedan starta 100 dagar innan nyår och successivt röra sig kronologiskt i riktning mot nyårsafton (med små hopp till nutid). Cilla dominerar som berättarröst för huvudberättelsen men vi rör oss också hela tiden snyggt mellan de olika biberättelserna som drivs av andra berättarröster, även anonyma röster som vi steg för steg kan gissa oss till vilka de är. Med rätt mycket av boken kvar verkar det som om det hela är löst, men det kommer flera upplösningar med överraskande vändningar.

Liksom tidigare finns här också gott om levande Sundsvallsmiljöer vilket ytterligare höjer värdet för alla oss som har någon erfarenhet av just den staden.

Läste boken med en snöstorm utanför fönstren vilket kanske också bidrog till inkännandet med bokens insnöade karaktärer på karaktärer, liksom att jag bara för några veckor sedan var på en lyxig spahelg på just detta hotell. Men det är inte alls nödvändigt för att verkligen tycka om läsningen av Susanne Fellbrinks nya bok.

Anders Kapp

Bokfakta:

  • Titel: Än klämtar klockan
  • Författare: Susanne Fellbrink
  • Utgivningsdag: 2021-01-13
  • Förlag: Printz
  • Antal sidor: 341

Länkar: