För den som håller sig inne och hemma våren 2021 bjuder vi på lite extra läsning. Novellen Claire dos Santos Wallén av Emilia Wahlgren föregår i en värld som delvis liknar vår egen…
Svenska Deckarfestivalen bjuder på novellen i samarbete med författaren.
Claire dos Santos Wallén av Emilia Wahlgren
24 februari 2017
Claire vandrade med blicken över kön som ringlade likt en öppen tjocktarm runtom Addfoods ökända lunchbuffé. Skarpa solstrålar silade in genom de höga panoramafönstren, flödade över matgästerna och det blanka trägolvet som snart var täckt av fotspår.
”Att hänga på en tropisk ö skulle nog sitta fint”, svarade hon utan att riktigt minnas den ställda frågan. Hon rättade till sina glasögonbågar och vände åter uppmärksamheten mot sitt bordssällskap, bestående av arbetskollegor.
”Jag kan tänka mig resa till varmare breddgrader nu i sommar”, sade Margareta och stoppade den sista matbiten från sin tallrik i munnen. ”Trots min dåliga ekonomi”, fortsatte hon och svalde ned matbiten med två klunkar vatten.
”Ja, att jobba inom sjukförsäkringen är verkligen ett otacksamt jobb och ingen karriärsbringande peng kan man räkna med heller”, anförde Sofia och skrattade åt sitt eget uttalande. Hennes ljusbruna hår med blonda nyanser föll över axlarna och guppade i takt med skrattet.
”För tillfället får vi nöja oss med vårsolen”, log Claire från öra till öra och åtnjöt privilegiet av att solen, som lyste genom fönstret bakom henne, värmde skönt mot ryggen. ”Och glöm inte att sola solarium funkar också.”
”Det var en bra idé”, sade Lisa vars näsrygg och kinder var täckta av fräknar.
”Ja, det ska jag nog ägna någon timme åt i helgen”, tillade Margareta. ”Helt själv, utan maken och barnen.”
Claire sneglade på armbandsuret. ”Ska vi börja röra oss mot tunnelbanan snart? Arbetsdagen är tyvärr inte slut ännu och ärenden på kontoret handlägger inte sig själva.”
”Usch, i dag är en sådan dag man helst slipper dem, särskilt ärenden där allt behöver kompletteras inklusive kundens bankkonto”, suckade Lisa.
”Ska du inte äta upp resten av din mat Claire?” frågade Sofia med en rynka mellan ögonbrynen.
”Jag tog för mycket mat och utöver det tryckte jag i mig ostkakan. Proppmätt.”
Margareta skakade på huvudet. ”När mina barn var små brukade jag tala om för dem att inte ta för mycket mat och definitivt inte slänga det som blev över, eftersom barn i Afrika inte fick mat och svalt till döds.”
”Ja, Claire tänk på de afrikanska barnen som svälter. Dina kusiner och annat släktskap där nere.”
”Först och främst Margareta och Sofia, så åt jag upp allt vilket ni kan se”, svarade Claire och placerade sina bestick på tallrikens vänstra kant. ”Att jag inte äter upp dessa två tomatskivor och lite ris kan inte likställas med att jag efterlämnar för mycket mat. För det andra är Afrika en kontinent, och för det tredje lever mina kusiner och annat släktskap under lyckliga omständigheter: arbetar som lärare, polis, läkare och sitter inte på en billig buffétrestaurang och gnäller över sina jobb.”
”Afrika är en rik kontinent dessutom”, fyllde Lisa i med betoning på ordet rik. ”Jag tycker att det är så himla tråkigt att vissa människor tror att alla barn svälter där borta. Finns väl barn som svälter här hemma i Sverige också.”
”Inte på samma sätt som där givetvis.” Sofias ton var inte ovänlig men Claire tycktes skymta ett blänk av irritation i hennes blick, följt av åtstramade läppar. Som om hon hade tröttnat på att ha en mörkhyad med i sällskapet. ”Det är riktigt hemskt där har jag hört och läst, jag skulle aldrig våga åka dit.”
”Med barn som svälter i Sverige, syftade jag på ekonomiska svårigheter, som exempelvis familjer som är i behov av bidrag för att ens kunna köpa lite mat. Och glöm inte att det finns hemlösa med mera här också.” Lisa stannade upp och lutade sig fram med stöd av underarmarna på bordet. Margareta följde hennes rörelser, och samtalet som studsade fram och tillbaka sinsemellan Lisa och Sofia. ”Vi svenskar tenderar att ha en förvrängd och felaktig bild av andra kontinenter och dess länder, vilket är synd. Det finns massor av rika länder. Som exempelvis Angola där Claires föräldrar ursprungligen kommer ifrån, ett land rikt på mineraler. Dit skulle du kunna åka en sväng Sofia och utvidga dina geografiska kunskaper.”
”Eh, nej tack, jag kan utvidga mina geografiska kunskaper här i tryggheten”, svarade hon skrattande. ”Alltså förlåt Claire, men ibland glömmer jag att du faktiskt också räknas som svensk”, återigen uttryckte hon sig med en ton som inte var ovänlig men ändock skymtades ett blänk av irritation i hennes blick, följt av åtstramade läppar, ”och att du är en av oss, trots dina mörka drag. Men visst, jag kanske åker till Angola en vacker dag men då kommer jag att beväpna mig med någon form av tillhygge.”
Herregud! Vad elak hon var med sitt fåniga leende och munnen överfull av tänder, och precis när Claire skulle bemöta hennes åsikter trängde ett minne från gårdagen fram. Ett minne med föraning om vad som komma skall om hon yttrade sig i stället för att avvika från konversationen. Sofia hade – under tiden de fördelade ut nya ärenden till samtliga inom enheten – frågat Claire om hon tvättade håret på samma sätt som vita människor gjorde samt varför hon gick till kyrkan ibland. ”Vi svenskar går nästan aldrig till kyrkan”, hade hon påpekat, varpå Claire svarade att de få gångerna hon besökte en kyrka var det oftast etniska svenskar där.
Claire reste sig, det blev knäpptyst runt bordet. Hon tänkte inte delta i flera underhållningslösa konversationer, bestämde hon sig för och drog på sig sin svarta kappa som hängde över stolryggen. ”Tack för lunchen, jag tar taxi till kontoret.”
”Vänta på mig gumman, jag hänger med dig”, sade Lisa med sin melodiska röst och gick efter henne medan hon samlade sitt ljusbruna hår i en tofs.
*****
”Hej!”
”Hej”, svarade Claire avvaktande. Hon blickade upp från datorskärmen och mötte ett par tårfyllda blå ögon med nedsänkta ögonbryn som tittade ned från avskärmarens kant. Det var Sofia.
”Skulle jag kunna få prata med dig en stund Claire?” Hon stängde ögonlocken, drog efter andan och öppnade dem igen. ”Jag mår lite dålig över kommentarerna jag fällde under lunchen i dag.”
Claire vände ansiktet mot sin stolgranne Lisa, och de utbyte en tafatt blick som tycktes säga: är hon på riktigt den här Sofia? Sedan reste hon på sig och gick in till det tysta rummet vänster om sin arbetsstation.
Lampan i taket var täckt av damm, och lyste upp de orangea väggarna dåligt.
”Alltså…” inledde Sofia medan hon satte sig på stolen precis innanför dörren, nästa så att Claire fick tränga sig igenom till stolen mitt emot.
”Det här får gå fort”, inflikade hon. ”Eftersom jag inte har hunnit starta upp mina tilldelade ärenden och jag behöver göra det innan jag går för dagen.”
”Jag förstår. Jag vill bara förklara att min mamma brukade säga så till mig när jag var ett barn, alltså att inte slänga bort mat eftersom människor svälter i Afrika och jag tänker inte be om ursäkt för att jag har lärt mig… ja men att folk svälter i det där landet och är fattiga. Du har det bra här i Sverige trots att du är svart och så”, hon sneglade på Claires vänstra hand, hennes gnistrande ring med diamanter hade inte undgått Sofias uppmärksamhet, ”och det ska du vara glad för, jag förstår inte varför du gör en stor sak av det här och blir sur. Du ska vara glad att du inte befinner dig i samma sitts som dina släktingar.” Hon såg förskräckligt instabil ut med sina viftande händer: slog ut med dem, höjde dem till öronhöjd, begravde ansiktet i dem och slog ut med dem igen. Huruvida hon var medvetet om sitt kroppsspråk kunde Claire inte avgöra.
”Snälla sluta prata”, avbröt hon med stadig röst trots klumpen som bildades i magen, och halsen. Hon lutade sig mot skrivbordet till vänster om sig, liksom uppgivet. ”Återigen är Afrika en kontinent. Du är en fullvuxen människa som borde känna till det vid det här laget, och återigen har mina släktingar bra där de är.” Hon andades djupt in i magen och svalde ned gråten som stockade sig i halsen. ”Jag skäms otroligt över att behöva dela syre, utrymme, och att ens behöva befinna mig på samma plats som någon som dig. Sättet du brukar titta på mig med och prata med mig, eller nej ursäkta: tala till mig, är nedvärderande och tämligen rasistiskt.”
”Du… nej, nej… du säger inte så till mig, jag är ingen rasist!”
”Jag sa inte att du var en, jag sa att sättet du brukar titta på mig med och tala till mig var rasistiskt. Fattar inte du att jag blir sårad av ditt beteende? När du började här på enheten var du gullig och snäll, jag trodde att vi var vänner, men sen började du med dina smygande påhopp om mitt påbrå. Och om min kropp nu när jag tänker efter, och jag förstår ärligt talat inte varför. Vad har jag gjort dig?”
Sofia satt med armarna i kors över bröstet och blicken i väggen, som för att markera att hon inte ville svara. ”Jag vill inte att du berättar om detta samtal för någon här på kontoret, annars kommer jag att berätta för min man.” Hon vände ansiktet mot Claire igen. ”Han är polis.”
På hennes ringfinger syntes en vit rand där vigselringen brukade sitta, och Claire misstänkte att det rådde motsatta förhållanden än vad hon ville uppvisa.
”Har din man lämnat dig?” frågade hon. ”Är det därför du är så arg nu för tiden?” ”Jag kommer att polisanmäla dig för förtal om du fortsätter med dina lögner.”
Det började krypa längs med kroppen och händerna, som stickningar. De sårade känslorna var som bortblåsta, ersatta av irritation som ville ut. Strömma ur handflatorna och släcka Sofia – likt en brandsläckare med yrande skum som gick bärsärkagång – men i stället pressade Claire ihop handflatorna, med fingrarna riktade mot golvet. Vilket fick henne att se samlad ut när det i själva verket handlade om att avväpna värmen som bildades mellan händerna.
”Flytta på dig”, sade hon och tog ett steg fram.
Sofias läppar var som ett hårt streck, och ögonen var vidöppna. ”Förlåt, jag vet inte varför jag sa så, mitt liv är tungt just nu.”
”Kan du vara snäll och flytta på dig.”
Hon lydde och rullade stolen från dörren, och precis när Claire skulle dra i dörrhandtaget hördes snörvlande ljud.
”Ditt liv verkar lätt, du har slank kropp trots allt mat du trycker i dig, och din partner gör dig lycklig – vem än han är – och sänder blombud till dig här på kontoret”, mumlade hon. Claire blundade, med handen kvar på handtaget, och gjorde en helhjärtad ansats att lyssna på henne men kunde inte undgå att enerveras över sarkasmen och avundsjukan i Sofias underton. Antydan om att hon ansåg sig berättigad till att bete sig hemsk mot sina medmänniskor. ”Jag menade givetvis inte att slänga ur mig rasistiska kommentarer, okej?” fortsatte hon.
”Tror du på fullaste allvar att jag bryr mig om sådana kommentarer?” frågade Claire med bruten röst och vände sig om. Sofias tittade på henne med vädjande, naken blick. ”Det finns flera människor på detta gudsförgätna kontor som slänger ur sig värre kommentarer än dig, och det intressanta är att jag inte har haft med sådana människor att göra tidigare. Jag har haft en fin uppväxt här i Sverige.” Ögonvrårna ryckte till av tårar som trängde fram, tårar av lättnad. ”Och jag tänker fortsätta ha ett fint liv här eftersom detta är mitt hemland oavsett vad någon annan på detta kontor säger.”
”Okej”, sade Sofia med händerna på knäna, hårt hopflätade så att knogarna vitnade, ”men nu hänger jag inte med. Varför är du sur då?”
”Jag är inte sur. Jag är sårad, för att jag trodde… alltså fastän vi uppenbarligen inte vet något om varandras kärleksliv, så trodde jag ändå att vi var vänner.”
Sofia drämde till händerna på sina knän. ”Vi är vänner!”
”Nej! Ditt beteende gentemot mig den senaste tiden undergräver allt en vänskap står för. Jag beklagar verkligen att du har det tufft med din man, men det är inte mitt fel, och du har ingen som helst rätt att projicera din ilska på mig”, avslutade Claire samtalet och stormade ut innan Sofia hann påbörja sin nästa bortförklaring.
Direkt efter kom Sofia ut med rött ansikte, och skyndade in till enhetschefens kontorsrum. Som i sin tur efter ungefär tjugo minuter mejlade Claire:
Avsändare: Anton Widgren
Datum: 24 februari 16:01
Mottagare: Claire dos Santos Wallén
Ämne: Avstämningsmöte
Hej Claire!
Kom in till mig så snart du har möjlighet.
//Anton
Mottagare: Anton Widgren
Datum: 24 februari 16:01
Avsändare: Claire dos Santos Wallén
Sv: Avstämningsmöte
Hej Anton!
Uppfattat.
//Claire
skrev hon och drog ut sitt tjänstekort från datorn, suckande, efter att ha klickat på sändknappen.
”Vad händer nu?” frågade Lisa med veck i pannan.
”Jag fick ett mejl från Anton om att jag ska in till honom. Gissar att teamets dramaqueen har kryddat ihop någon story som hon har delat med sig av till honom.”
”Vill du att jag följer med dig?”
”Nej, det är lugnt”, svarade hon och började röra sig mot Antons kontorsrum, men stannade halvvägs av att mobiltelefonen surrade i bakfickan.
Erika D.S Wallén lyste tvärs över displayen. Hon svepte svarsknappen åt höger och tryckte mobiltelefonen mot örat.
”Syster min, jag ska precis in på ett avstämningsmöte, ringer upp dig senare.”
”Nej, stopp där”, sade hon med skrovlig röst. ”Jag drömde att du grillade dina arbetskollegor som shish kebab, vad håller du på med?”
Claire kvävde en fnissning. ”Nu tar du väl i.”
”Claire ärligt, vad händer?”
Hon tystnade, drog med handen över pannan – som för att radera bort närminnet från när Sofia triggade igång hennes vilande kraft – och kände fukten i sin handflata.
”Det är min kollega Sofia.”
Tystnad.
”Igen?”
”Ja, och chefen.”
Erika hummade empatisk i andra ändan av mobiltelefonen. ”Okej jag förstår, men håll dina känslor och framförallt kraften i styr. Lovar du?”
”Mm.”
”Bra, vi hörs och syns nästa vecka.”
”Hur är det i Luanda förresten?”
”Vi njuter i fulla drag, jag somnade nyligen i solen, men vaknade abrupt av att du dök upp som en galning i drömmen.”
Claire skrattade.
”Ja, ja, funny girl.”
”Hälsa Gabriel och familjen, vós amo.”
“Até logo! Te amo.”
Hon stoppade tillbaka mobiltelefonen i fickan samtidigt som hon klev över tröskeln till Antons klaustrofobiska kontorskub.
”Hej!”
”Hej! Stig på, varsågod och sätt dig.”
”Nej tack, jag står hellre”, svarade hon och svepte med blicken över skrivbordet med ouppäten rött äpple som balanserade på en välplacerad hög av hophäftade papper. Bredvid stod en liten flaska desinfektionsmedel.
”Okej… jag har fått veta att du har varit otrevlig mot Sofia.” Hans ögon smalnade till springor, som om han kisade mot Claire. Vilket fick hans min att se något förvriden ut eftersom hans blå ögon redan var små, och sneda. ”Kan du berätta lite kort om vad det är som har hänt, för jag har svårt att tro att Sofia ska ha gjort dig något.”
”Den sista tiden har hon slängt ur sig huggande kommentarer om min härkomst, hon har även försökt läxa upp mig om det. Hävdat att alla barn svälter i en kontinent som är rik på länder, men efter i dag så tror jag mig veta vad hennes beteende beror på. Jag tror att hennes ma…”
Det knackade på dörren, ett huvud stack in. ”Gumman jag drar hem nu, men ring om det är något”, sade Lisa till Claire, och nickade därefter motvilligt åt Anton som svarade med ett tillsynes påklistrat leende.
”Absolut hjärtat”, svarade Claire. ”Vi syns på måndag.”
När dörren stängdes hördes för en sekund bara den dånande tystnaden innan Anton vred sig i stolen och fortsatte där diskussionen avbröts.
”Men det där med svältande barn i Afrika känner alla till”, började han och rynkade på sin långa, något böjda näsa. ”Det är ett sedvanligt uttryck som även min mamma brukade säga till mig.”
Din mamma borde ha uppfostrat dig bättre, ville Claire svara men sade i stället:
”Jag är lite osäker på vad det är du vill förmedla men jag står fast vid att jag hade rätt att försvara mig.” Hon tog av sig glasögonen och kliade sig på näsryggen, dolde tårarna som pressade bakom ögonlocken. ”Utöver det talade hon om för mig att hennes man är polis, vilket var ett oerhört märkligt påpekande. Ska han gripa mig för att jag anser att hon har en nedvärderande syn om mitt påbrå?” Hon sköt upp glasögonen igen. ”Och vad menar du med att du har svårt att tro att hon skulle ha gjort något mot mig?”
”Tja…” Han vickade lätt på huvudet när han lutade sig bakåt i stolen, vilket fick hans ansikte att ligga av och an i skuggan som skapades av bakljuset från fönstret bakom honom. Som om han begrundande, vägde sina kommande ord. Han såg ut som en sådan där docka vars långa, smala kropp vippade på ett oproportionerligt stort huvud när man rörde vid den.
”Hon är en lugn person och du kan vara känslig. Som exempelvis i går när jag liksom sa att vita kvinnor med blont hår är vackra, inte mörkhy…”
”Tänk till ordentligt innan du uttalar dina nästkommande ord”, fyllde Claire snabbt i. Anton tystnade, med ögonen smått uppspärrade och skarpt fokuserade på henne. ”Under tiden jag har arbetat för dig, har du till och från försökt underminera mig med dina uttalanden om att enbart vita kvinnor är vackra. Utöver det har du visat mig bilder på kvinnor med djupa urringade linnen, bilder du har i mobiltelefonen.” Stickningarna i händerna återvände men denna gång övergick de till en nästan olidlig hetta, som fick handflatorna att reflexmässigt vecklas upp. För en kort stund funderade hon på vad som egentligen skulle hända om hon skrämde honom till döds och återupplivade honom. Inga direkta vittnen fanns häromkring, då klockan närmade sig sjutton en fredag och samtliga hade redan gått för dagen. Hon skulle komma undan, klanderfritt, men när Erikas röst ekade i hörselgångarna: håll dina känslor och framförallt kraften i styr, flätade hon samman fingrarna. Det var inte läge. Det skulle aldrig finnas en läglig tid att bragte någon om livet, vad höll hon på med? ”Du är min enhetschef, min manliga enhetschef och ja, vi må vara jämnåriga men det innebär inte att du kan bete dig hurusom.”
”Om du bara tar och lyssnar på vad jag försöker säga så kommer d…”
”Vi båda är smått upprörda, och varken du eller jag vill säga något vi sent kommer att ångra.”
Anton nickade stumt, hans adamsäpple guppade upp och ned av att han svalde hårt. ”Det jag vill säga är att ibland så säger man klumpiga saker men man menar dem inte. Jag menade givetvis inte att du skulle vara oattraktiv på grund av din hudfärg, jag menade bara att rent objektivt är kvinnor m…”
Obevekligt försjunken i sitt ego gav han sig ändå på ett försök att rationalisera sitt kvinnoförnedrande beteende, men avbröts av att Claire började skaka på huvudet: ”Jag går hem för i dag, och du bör göra detsamma.” Hon var på väg ut men stannade tvärt och vände sig om. ”Förresten, av ren nyfikenhet, hur blev du enhetschef?”
”Jag arbetade som handläggare”, började han sitt svar med stolthet i blicken och böjde sig över skrivbordet. ”Precis som dig, och sen dog vår dåvarande enhetschef efter en tids sjukdom och områdeschefen behövde tillsätta någon som kunde ta över denna enhet tillfälligt.”
”Har du relevant utbildning och erfarenhet?” Frågan föregicks av tveksamhet, men nyfikenheten tog överhanden.
”Nej inte riktigt, men områdeschefen ansåg att jag var den mest lämpad, han såg något i mig.” Anton pressade ihop sina läppar, spritade händerna med desinfektionsmedlet framför sig och gned in det mellan sina långa, smala fingrar. ”Detta arbete kräver en särskild personlighet och jag är osäker på om det skulle passa dig. Jag gissar att du frågar för att du är intresserad av en liknande tjänst?”
Claire pressade fingertopparna mot tinningarna, ryste till av hans svar, röst och vid anblicken av att ha honom som fortsatt chef. ”Trevlig helg Anton”, suckade hon och lämnade kontorsrummet, utan åthävor.
*****
Tjugo minuter senare satt hon hemma i soffan med huvudet framåtlutat i händerna. Hulkande bakom handflatorna – som hade hunnit svalna under hemfärden – kroppen skakade. Mike böjde sig ned på huk, pussade hennes panna, handrygg och slöt armarna kring henne. Höll om henne tills hon slutade skaka.
”Är det din chef igen och den där Sofia?”
”Ja”, svarade hon in i hans hals, snörvlande. Hans aloedoftande hudkräm med underton av citrus kittlade i näsborrarna.
”Jag fixar det.”
”Nej, nej.” Claire satte sig till rätta på soffan, tog av sig kappan och torkade ansiktet med handryggen. ”Jag kommer inte att arbeta på Försäkringsbolaget så länge till, snart tar jag examen och kan söka mig vidare. Om du gör något och det spåras till dig kommer hela Sverige att få kännedom om vår relation, att jag är kronprinsens hemliga fästmö.”
”Jag vill kungöra vår relation, det är du som inte vill.”
”Kungöra”, fnissade Claire.
Mike plockade upp hennes kappa som hade glidit ned från soffan, och placerade den över soffans armstöd. ”Vad?” skrattade han lätt. ”Det kallas för det.”
”Jag vet, men jag är inte redo ännu älskling.”
”Låt mig få bort din problematiska chef. Låt mig hjälpa dig.”
”Nej, det kommer att spåras till dig.”
”Inget kommer att härledas till mig, jag kommer ordna med hans avsked och mer därtill med full diskretion. Dessutom behöver du inte arbeta mer”, fortsatte han mjukt, masserade henne utmed ryggen och fortsatte upp i nacken, ”du kan ägna dig åt psykologistudierna och spendera mer tid med mig.”
”Nää sluta, vad är det där för patriarkaliskt tänk?” Claire skakade på huvudet. Mike drog henne intill sig igen men hon gled av honom. Böjde sig fram, hängde med armbågarna på knäna och lät kinderna vila på handflatorna. Visst skulle han kunna fixa hennes problem på en millisekund, och visst kunde han försörja henne – och ett helt land, nästan – men hans aningslöshet irriterade henne ibland. Hon stirrade ut genom panoramafönstret som vette mot Djurgårdsbrunnsvägen 67, såg över de snöbeklädda träden runtom som reste sig triumferande mot himlens mörker. Sedan lät hon blicken vila på den handmålade tavlan intill väggen, föreställande henne och Mike ögonblicket tätt inpå frieriet. Påfallande lyckliga. Hon log, och kände sig som en dålig fästmö över den inre förebråelsen gentemot sin själsfrände, men lät ändå tankegången spinna loss. I synnerhet hans självklara manlighet, fortsatte hon, vitheten och den där känslan av att vara okränkbar som hon aldrig kommer att uppnå till fullo på sin nuvarande arbetsplats. ”Jag måste ordna detta på egen hand.”
Mike föste bort hennes hår från nacken. ”Jag respekterar det, men det blöder i mig att se dig ledsen.”
Hennes hud knottrade sig under hans beröring, och av den efterföljande pussen han placerade på nackrosetten.
”Förlåt”, sade hon på utandningen och lade sig ned med huvudet på hans knä. ”För vad hjärtat?”
”Jag pratade illa om dig i mitt huvud.”
”Jaså?”, skrattade han och böjde ned huvudet för att möta henne i en lätt kyss. Hans läppar var varma och smakade lite honung. ”Får man fråga vad utfallet blev?”
”Att du aldrig kommer att förstå hur det känns att bli kränkt på sin arbetsplats för att man inte har rätt hudfärg enligt normen. Och att du samtidigt är det bästa som någonsin har hänt mig.”
Det glödde till i hans havsblå ögon, av sorg och ilska men även av ömhet – oändlig sådan. Hon strök hans mjölkvita kind som hade intagit en rödrosig nyans. Den kändes varm mot handryggen, nästan brännhett men hon höll kvar den tills hans hud hade svalnat något, och ögonen.
”Har du varit med om liknande kränkande behandling innan du började arbeta på Försäkringsbolaget?” frågade han.
Hon skadade på huvudet. ”Nej”, svarade hon och lät tårarna som brände bakom ögonlocken rinna utmed sidorna. Han torkade bort dem med sitt pekfinger, varsamt som om de voro ädelstenar.
”Allt du behöver göra är att ge mig ditt godkännande och jag kommer att förinta honom.”
Med ett grepp om hans vita krage drog hon honom intill sig och kysste honom. ”Nej, min chef är inte värt det, och glöm inte att jag också har krafter och kan försvara mig själv”, log hon och reste sig. Frammanade ett sting av värme på vardera handflatan utan föga ansträngning och på ett ögonblick formades små eldslågor, som släcktes direkt inpå av att hon knäppte med fingrarna.
”Impressive, någon har övat i det tysta.” Mikes mungipor gled avspänt uppåt och frambringade rynkor runt hans ögon.
”Ja det har jag, men vad sägs om att glömma allt detta för en stund?”
Mike reste sig och smekte henne utmed armarna. ”Vad som än gör dig glad, gör mig glad. Vad föreslår min prinsessa för aktivitet?”
”Att vi drar oss undan till drömmarnas land”, hon tog tag i hans varma händer och ställde sig på tårna. Förde nästippen mot hans hals, kind och örsnibb och drog in hans doft.
”Yes ma’am”, harklade han sig vars glädje avtecknade i utbuktning på hans beigefärgade byxa vilket fick den att tälta. ”Och var finns drömlandet?”
”På övervåningen”, viskade hon i hans öra och började gå i riktning mot trappan till master sovrummet.
27 februari 2017
Måndagen därpå framförde Claire önskemål om enhetsbyte till kontorets områdeschef, vilket hon beviljades omgående. Kort inpå enhetsbytet fick hon veta att Sofia hade tilldelats uppdraget som teamkoordinator av Anton, med motiveringen att hon vågade stå upp för sina rasistiska kommentarer. Och hon gjorde som hon blev tillsagd – få Claire att framstå som en osamarbetsvillig samt orostiftande arbetskollega. Något Anton anförde Claire när han stötte på henne inne i lunchrummet, efter att ha försäkrat sig om att ingen var i närheten för att bevittna det han bekände för henne. ”Du är fa…”
”Lycka till hos din nya enhet”, sade han nästan viskande och såg sig om återigen. ”Förresten om du tyckte att jag och Sofia var hemska så kan du vänta dig något värre.”
”Vad menar du med det där?” frågade Claire med dunkande hjärta och irritation bubblande inombords.
”Låt oss säga att jag var inblandad i valet av din nya enhet. Din nya chef är en kvinnlig replik av Hitler i samarbete med sina två favoritanställda Jens och Sandra.”
”Njut så länge det varar din sjuke pervo, förr eller senare kommer jag se till att sanningen om dig komma ut.”
Anton tystnade, men sedan kröktes högra mungipan upp vilket fick skrattrynkan i hans ögonvrå att framträda. ”Ja, ja, du bluffar.”
Claire kände ilskan sippra ur henne och som i en dimma blev de vita väggarna till orangea ljus av trådar som välvdes snabbt in i ett komplicerat sammansatt mönster. En kupol över henne och Anton.
”Vad är det som händer?” frågade han med uppspärrade ögon.
”Vänta ska du se”, svarade hon och instinktivt for en elektrisk puls genom hennes kropp och forsade ut ur högra handflatan som ett litet eldklot. Det ven förbi Anton men hann träffa sidan av hans kavaj innan det försvann upp i rök.
Tillsammans med kupolen.
”Vad var det där?” Anton spann runt. ”Vart tog det vägen? Var det ett skott?” Hans frågor var verkningslösa. Claire log.
”Du har blivit förvarnad”, svarade hon och lämnade lunchrummet. Utan spår av tvivel i sina fotsteg.
Novellen är hämtad från novellsamlingen Skimrande eljest där författaren Emilia Wahlgren samlar noveller som alla kom till liv parallellt i samband med hennes hyllade debutroman Moraliskt fördärvade. Således en fristående fortsättning, där det övergripande temat är förödande samtidsskildring av kvinnors kamp för sina mänskliga rättigheter. Kvinnor med paranormala förmågor i mötet med föråldrade samhällsnormer.
