För den som håller sig inne och hemma denna julen bjuder vi på lite extra julläsning. Novellen Sherlock Holmes i hvardagslifvet skrevs av Sture Stig 1908 och tillhör de första svenska deckarna, innan både begreppen och företeelsen som vi känner den i dag fanns.
Sture Stig var ett alias för kyrkoherden Frans Oskar Wågman (1849 – 1913). Han prästvigdes 1873 och arbetade i trakterna kring Linköping. Wågman var dessutom en allsidig författare som förutom att översätta psalmer också skrev teologiska verk och äventyrsromaner. Han var en av Sveriges första deckarförfattare, under pseudonymen Sture Stig. Han skrev två böcker med parodier på Sherlock Holmes där Stig berättade om Holmes misslyckanden. Novellen du nu kan läsa skrevs 1908 och utgavs av Wahlström & Widstrand i en tid då man inte tog upphovsrätten så noga. En nyutgåva av Wågmans samlade Holmesberättelser kom så sent som 2016.
Sherlock Holmes i hvardagslifvet av Sture Stig
Under min senaste vistelse i England gjorde jag flera intressanta bekantskaper, ingen dock så rik på intresse som bekantskapen med doktor Watson.
Hvilken bildad människa känner ej hans namn? Skolpojken i tredje klassen, som aldrig hört talas om Karl den store, och som kanske tror, att Göthe var en kopparslagare, vet hvem doktor Watson är. Och likväl är denne ingen af de stora fixstjärnorna, som med sitt ljus upplysa en hel värld, han är bara en liten planet, hvilken styr sin bana omkring och hämtar sitt ljus från en högtstrålande sol: Sherlock Holmes, den världsbekante Sherlock Holmes, detektivernas Napoleon, det analytiska resonemangets Aristoteles, alla sensationslystnas förtjusning, skolpojkarnas ideal, brottslingarnas på en gång skräck och beundran. Homer sjöng de trojanska hjältarnas lof, Thiers vann sin ära som Napoleons historieskrifvare – Watson är Sherlock Holmes’ Homer och Thiers, det är hans storhet.
Döm om min hänförelse, när jag fann doktorn som gäst på ett landställe, dit jag inbjudits att tillbringa några dagar! Naturligtvis sökte jag att bringa till stånd ett samtal med honom om hans ryktbare vän och mästare, men länge förgäfves. Han var som en välbefästad borg. Först andra dagens eftermiddag fick jag honom att kapitulera. Jag smög mig på honom, där han satt ensam i en berså, i hvars enda utgång jag placerade mig, och så sade jag: – Nu, doktor, måste ni berätta mig något om er vän Sherlock Holmes.
– Om Holmes? – upprepade han så likgiltigt, som om det namnet tillhört hans skoputsare.
– Ja, om den man, hvars snille och gagnande lif ni så lefvande skildrat i edra böcker.
– Nog kunde vi språka om något trefligare en så vacker sommardag som denna.
– Kan något vara angenämare än att tala om en vän och stor man? – frågade jag nästan förtretad, och tillade: näst att lefva tillsamman med honom.
– Bo ni själf tillsamman med Holmes i tre runda år, som jag gjort, och säg sedan, om ni finner det angenämt! – Jag blef helt bestört öfver den upphetsade ton, med hvilken doktorn uttalade orden.
– Huru, doktor? Fann ni ej den bekanta bostaden n:r 221 B Bakerstreet idealisk?
– Jag skall anförtro er en sak, sir. Man har undrat, att jag gifte mig hals öfver hufvud – se min bok »De fyras tecken» – utan att äga en styfver och utan praktik, men ser ni, sir, jag gjorde det endast för att komma från Bakerstreet.
Hela mitt ansikte bildade ett stort frågetecken. Jag behöfde dock ej öppna munnen för att få svar. Doktorns tunga liknade dessa väldiga maskinhjul, hvilka äro så svåra att sätta i gång, men sedan knappt kunna stannas.
– Ni undrar, hur det var där vid Bakerstreet – fortfor han. – Jag skall säga er det med ett ord: smutsigt. Jag skall ej tala om fläckarna på mattor, möbler och tapeter, resultaten af Holmes’ evinnerliga experiment med syror och vätskor, jag nämner bara visiterna af hans frivilliga detektivkår af Londonska gatpojkar, hvilka 2 à 3 gånger i veckan levererade oss prof på alla de olika sorter af gatsmuts, som kunna uppsökas i vår med detta ämne så rikt välsignade hufvudstad.
– Naturligtvis tämligen obehagligt – medgaf jag.
Det fanns dock sådant, som var värre. Jag konstaterar, att jag aldrig fick någon ro. Vid de ständiga besöken af klienter skulle jag sitta inne som vittne och historiograf, och allt emellanåt måste jag med på nattliga spaningar. Detta kunde jag emellertid fördragit, men Holmes’ gnisslande på fiolen, ibland nätterna igenom, nej sir, inga nerver i världen stode ut därmed. När det pågick, jagade det sömnen på flykten, och när det slutat, hörde man det både vakande och sofvande hela veckor.
– Jag har läst i edra böcker, att mr Holmes’ sätt att traktera sitt instrument var litet egendomligt – ansåg jag mig böra säga.
– Egendomligt, sir? Säg infernaliskt. En natt filade han i fyra timmar på två toner, långsamt, likbjudaraktigt, alltid på samma två toner. Hade jag ej tagit kloral, hade jag säkert blifvit galen. Men ändå var denna pröfning ringa mot en annan. Ni känner af böckerna Holmes’ otroliga förmåga att omskapa sitt yttre, sitt ansikte, sin gång, sin röst, hela sitt väsende, och detta ej blott med hjälp af en skådespelares attiralj utan äfven genom sin blotta mimiska förmåga. På ett ögonblick blef han midt för ens syn en helt annan person. Men det var icke alls upplifvande att t. ex. sätta sig ned vid middagsbordet med sin vän Holmes till vis-à-vis, och så, efter det man två sekunder ägnat sin uppmärksamhet åt fårsteken, befinna sig sitta midt emot en bredmynt, halfidiotisk droskkusk eller en bra nog påstruken pråmskeppare. Sådant ger hvarken aptit eller riktig middagstrefnad. Om han förvandlat sig till en fin dam, en vacker aktris eller bara en snygg huspiga, skulle jag ej sagt något, men det gjorde han aldrig; sina typer hämtade han alltid ur samhällets ruskigare lager. Det var ej heller angenämare att, när man njöt sin aftonpipa vid ett nummer af The Lancet, se en prisboxare träda in och ställa till gräl, eller vakna ur sin ljufvaste midnattssömn vid ett plötsligt ljussken och ha stående framför sin säng en irländsk sjåare med rödt hår, ena ögat blåslaget och det andra täckt af en bindel. Naturligtvis var det vanligen Holmes, men säker kunde man ej alltid vara. Man visste aldrig, om det var han eller någon annan, det var det obehagliga. Vanligen var det han, men ej alltid. En eftermiddag satt jag ensam halfslöande vid en grogg, då en schackerjude kom insmygande, tyst som en katt. Vid min åsyn stannade han förlägen vid dörren, men förargad öfver Holmes’ upptåg utbrast jag: – Nej, Holmes, den här gången kuggar ni mig icke; jag känner igen er, trots er förklädnad. – Holmes vardt tydligen slagen af min afsnäsning, gick in i rummet bredvid, kom ut efter en kort stund och aflägsnade sig sedan utan att säga farväl. Besitta, den gången var det icke Holmes, utan en gynnare från gatan, hvilken till minne af besöket tog med sig ett guldur, ett skrifställ af nickel – han trodde förstås att det var silfver –, samt en knippa dyrkar ur Holmes’ rika samling. Vi fingo aldrig fatt i karlen.
Doktorn gjorde ändtligen en paus, den jag ansåg mig skyldig att fylla ut.
– Onekligen medför allt detta obehag, men, doktor, ni har erhållit ersättning genom förmånen att få vara vittne till och deltagare i er väns världsbekanta stordåd.
Doktorn blåste ut ett rökmoln med föraktfull energi.
– Tycker ni? Sitt då, sir, i två, tre timmar nedhukad på hälarna bakom en lår i ett kolsvart råtthål till källarhvalf, väntande på banditer, hvilka ej skola göra sig mer samvete af att sända er ett halft dussin revolverkulor genom kroppen än af att döda en mygga. Säg sedan, om ni ej betackar er för både äran och nöjet. Likväl fanns häri något uppiggande, men experimenten, sir, experimenten hemma vid Bakerstreet! T. ex. det, då Holmes analyserade alla sorters cigarraska. På 5 dagars tid rökte vi båda 400 cigarrer; anar ni den mänskliga organismens tillstånd efter ett dylikt dårhusföretag? Rummen voro så fulla af rök, att när vi öppnade fönstren, hela moln slogo ut; de förbigående anade en eldsvåda och allarmerade brandkåren, och först sedan denna dränkt såväl oss som våra mödosamt samlade askprof i en flod af vatten, uppdagades misstaget.
– Nå, detta var då det värsta jag hört – interfolierade jag.
– Det värsta! – utropade doktorn. – Visst icke! Giftexperimenten voro värre; under dem gick man i kronisk dödsångest. Hvem svarade för, att Holmes ej spillt några korn stryknin på manschetten och sedan tappade dem i maten, eller att man ej fick sig en dosis hatschisch i tobaken, emedan Holmes ville studera dess verkan på en mänsklig varelse – som hvarje stor vetenskapsman hyser han inga skrupler af någon slag, när det gäller att göra vetenskapliga landvinningar. En dag ställde han till en treflig historia. Vi bodde då öfver sommaren i en liten villa, som vi hyrt nere vid kusten. Min vän visade mig en samling af små, väl korkade glastuber: – Se här, Watson, har jag medel i händerna att förgifta hela London och Sussex samt Kent därjämte. – Han tog upp en liten glastub och höll den mot dagern. – Detta är »Zumzum», världens starkaste gift, nästan osynligt och finare än det finaste stoft. Ett tiondels milligram däraf, insupet i er näsa eller mun, Watson, gör er på två minuter lika stel som Nelsonstatyn, och ingen läkare i England skulle förmå rädda ert lif. – Och han log, log förnöjdt, medan jag ryste. Men det finns en Nemesis; äfven hans löje skulle försvinna.
——————
Om eftermiddagen satt jag sysslolös vid fönstret och stirrade ut öfver ängsmarken, som sakta sluttade mot hafvet. Jag hörde min vän syssla i sitt rum och därpå gå ut genom verandadörren, och snart såg jag honom skrida öfver ängen. Men hans gång ägde ingenting af en vanlig människas gång, än mindre af hans egen raska och själfmedvetna. Han skred fram som en begrafningsentreprenör i sin hustrus likprocession, som en indiansk spejare i närheten af fiendens läger, som en giktsjuk på ett golf, beströdt med spiknubbar. Jag förvånades, men snart växte förvåningen till häpnad. Uppe på en liten kal berghäll stannade Holmes och – ursäkta, sir, att min skildring måste bli litet intim! – drog af sig sina onämnbara, ej som ni och jag om kvällarna med några manligt kraftiga ryck utan så varligt och sakta, som om de varit hans eget skinn, hvarefter han drog eld på ett par tändstickor, satte eld på plaggen och underhöll elden noga med papper och torr mossa. Tänk er den syn jag såg: min vän uppe på berghällen i hatt och kavaj men utan pantalonger, hans hvita plagg lätt fladdrande för vinden och den mystiska elden belysande hans besynnerliga gestalt! Tydligen var han galen. Jag rusade ut och ville närma mig honom, men han drog upp ur fickan sin revolver, riktade den emot mig och skrek: »På afstånd, Watson, 100 alnars afstånd, eller jag skjuter dig!» Tonen i hans röst sade mig, att han ärnade hålla ord. När sista lämningen af byxorna förtärts, begaf sig Holmes fram till huset, alltjämt hållande mig på afstånd med revolvern, hvarpå han började ett arbete, som ej rotfäste min öfvertygelse, att hans hjärna blifvit rubbad. Han gick till hvarje öppet fönster och satte eld på gardinerna, kastade brinnande papper på det sommartorra papptaket, gjorde upp små bål i verandan och vid husets alla knutar. Inom tio minuter stod byggnaden i full låga, inom en halftimme var den ett flammande eldhaf, och när folket från den glest bebodda nejden samlades för att släcka eldsvådan, hade det framför sig endast en rykande och glimmande askhög.
Nu först stoppade Holmes revolvern i fickan och vinkade mig till sig. »Begriper ni det här, Watson? Naturligtvis icke. Så hör på! Under mina experiment med »Zum-Zum» råkade jag tappa tuben med giftet, den gick i kras mot mitt byxben och golfvet, och bådadera bemängdes med det farliga ämnet, som endast elden kan tillintetgöra. Hvad jag gjort, har jag gjort för att hindra giftets spridning och däraf orsakad olycka. Det blir mig en dyr affär: 1,000 pund för villan och 22 shillings för byxorna, men – hans ansikte fick härvid en förklarad glans – jag känner Zum-Zums alla egenskaper i grund och botten, och ingen i hela världen gör det mer än jag.» – Holmes är egoist; ni har kanske märkt det, sir? Sina byxor tog han med i räkningen, men hela min sommartoalett, som brunnit upp, ägnade han ej en tanke. Holmes är en stor egoist.
Så långt hade doktorn hunnit i sina skildringar, då till min stora missräkning herrgårdens damer anlände och afbröto de intressanta meddelandena, och jag lyckades ej på hela aftonen få doktorn på tu man hand och i berättarlynne. Men jag är optimist och hoppades på morgondagen.
Mitt hopp kom ej på skam. Vid frukosten inbjödos både jag och doktorn att deltaga i en stor kaninjakt ute på heden. Sedan min beväringstid har jag knappast vidrört ett gevär, men då jag såg, att doktorn skulle vara med, förklarade jag mig glad att antaga anbudet. Jag hade mitt villebråd att jaga.
Snart var den brunbrända heden öfversållad med röda och gröna fläckar – jägarnas kostymer – hundarna gåfvo skall, och skotten smattrade som en hagelskur mot ett plåttak. Med tillfredsställelse märkte jag, att doktorns jaktpassion var föga större än min, och efter en timme slog han sig till ro på en sten för att tända sin pipa. Jag hade hela tiden hållit mig i hans närhet och nu tog jag plats vid hans sida.
– Ni är ej mordlysten, doktor – började jag.
– Nej – det – är – jag – icke – svarade han, interfolierande hvarje ord med kraftiga sugningar ur sin täppta pipa.
– Ej underligt – inledde jag mitt anfall. – Den som varit med att jaga världens farligaste förbrytare måste ringakta villebrådet i dag.
– Jag afskyr kaninkött – sade doktorn torrt.
Mitt första anfall var sålunda afslaget, jag måste försöka en kringgående rörelse.
– De skjuta bra, de där – jag pekade på jägarna. – De bomma icke.
– De skjuta bra – genmälde doktorn kärft.
– De likna er vän, Sherlock Holmes. Honom undgick aldrig hans villebråd.
– Gjorde det icke? – Doktorn vardt lifligare. Jo, det gjorde det visst.
– Men i böckerna – –
– Böckerna – afbröt doktorn så föraktfullt, som om han för dem hyst kalifen Omars känslor – böckerna! Icke talar man i dem om allt, hvad man vet. Med det mesta tiger man, om det ej passar i stycke; framför allt gör en biograf det. Huru många af Englands historieskrifvare ha nämnt, att Rikard Lejonhjärta var rädd för råttor? Hvilken målare har porträtterat drottning Elisabet med svarta tänder, fastän hennes verkligen voro svarta?
– Ni väcker min häpnad, sir – sade jag. – Att den officiella polisen alltid går på villospår, det har jag lärt af edra böcker, men att den stora Sherlock Holmes kunde irra sig och bedragas, det är ofattligt, otroligt.
– Är det? Nåväl, sir, har jag sagt A, får jag väl också säga B och gifva skäl för mitt yttrande.
Och doktorn berättade, medan solen gassade på våra ryggar och bösskotten knallade allt längre och längre bort ute på heden.
