Lilla Sherlock 2020: Kreativitetspriset

Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för elever i Medelpads högstadieskolor. I år delades priset ut till fyra elever efter att juryn hade läst och bedömd 76 inskickade noveller, vilket är rekord. Varelsen av Alva Sondell tog priset för särskild kreativitet i årets tävling.

Från vänster: Tyra Öhman (tredje plats), Ellen Janson (andra plats), Elina Kile (första priset). Alva hade förhinder under prisutdelningen.


Varelsen av Alva Sondell (Vibackeskolan)

Jag springer genom skogen och hoppas på att den inte ska hitta mig. Varelsen jag trodde var min vän. Den var min vän förut men nu har den förvandlats till något hemskt som jag inte ens kan sätta namn på. Jag såg när det hände, jag var där, det var hemskt att se. Jag hade märkt att någonting var annorlunda och fel med han. Han mådde både dåligt fysiskt och psykiskt, det var som att han slogs med sig själv. Jag kunde inte göra något för att förhindra det som hände. Jag kunde inte hjälpa honom. Det blev bara värre när han blev utsatt för svåra val och grov mobbing, han liksom tappade kontrollen. Han hade alltid varit en nära vän till mig men efter vi hade gått ur mellanstadiet hade han förändrats. Han slutade dyka upp till fotbollsträningarna och vi slutade ses efter skolan. Han dök inte ens upp till skolan för all mobbing och elaka kommentarer.

En dag när han hade blivit utsatt för mobbing av killarna i klassen satt han i ett hörn och grät. Hans hud hade blivit alldeles blek och grå och hans ögon var helt svarta. Han kollade upp på mig och bad mig att hjälpa honom. Jag hade ingen aning om vad han menade men jag gjorde det jag kunde för att stötta honom. När jag rörde vid honom blev hans ögon vanliga igen och han blev mycket tröttare. På lunchen kunde han inte äta någonting han kunde inte ens få i sig ett glas mjölk. Han bara satt där och stirrade ner på den torra fisken och den hårda potatisen och då ibland blev hans ögon svarta igen. Hans ögonvitor försvann och hans ögon såg ut som två svarta kulor. Tårarna rann ner för hans bleka kinder men han grät inte. På lektionen rann tårarna fortfarande och jag blev orolig för att han skulle torka ut eftersom han inte kunde dricka något. Det var något allvarligt fel på honom det var som om han inte kunde styra sin egen kropp längre.

Dagen efter var det lördag och vi träffades i skogen vid skola. Han ställde sig framför mig och kollade ner i marken och med en nästan demonisk röst bad han mig göra slut på hans lidande och rädda mig själv. Jag förstod inte vad han menade med att jag skulle rädda mig själv. Men jag förstod att han ville att jag skulle döda honom. Jag vägrade och då utbrast han i en hysterisk gråtattack.

“SNÄLLA!” sa han. “ Du måste för jag kan inte! Den förbjuder mig att göra det! Den tar över min kropp! . Den måste växa någonstans för att bli stark och den har valt min kropp men om du stoppar den nu hinner du förgöra den!

Jag förstod inte vad det var han menade och jag visste inte vad jag skulle göra. Hans ögon blev återigen svarta och samma sak med hans tårar. Han ramlade ihop och skakade i hela kroppen. För en sekund sedan var jag så chockad så jag inte ens visste vad som hade hänt men jag skyndade mig fram för att hjälpa han upp från det nu alldeles geggiga gräset. Han skrek åt mig att backa och när jag rörde hans axel skrek han av smärta. Nu hade jag panik och hade absolut ingen aning om vad som hände. Jag hade ingen aning om odjuret som växte fram i min vän skulle förgöra honom. Jag backade långsamt undan från honom och jag kände hur jag själv började skaka. Jag fick en stark känsla av att någonting var fel och att jag skulle springa därifrån. Jag började inse att någonting var allvarligt märkligt med min vän och de gjorde mig galen att jag inte visste vad det var för fel på honom.

Hans skrik förvandlades nu till ett ljust ljud som kändes som glasskärvor mot mina trumhinnor. Jag pressade mina händer hårt mot öronen för att stänga ute ljudet och jag insåg att ljudet inte bara skar igenom mina öron utan även rakt in i min bröstkorg så de fick mig att ramla baklänges. Jag låg på marken och åmade och visste inte vad jag skulle göra för att få ljudet att sluta. Helt plötsligt slutade ljudet och jag kollade snabbt åt det hållet där min bästa vän låg. Hans hud var nu kritvit och jag skyndade mig nu fram för att se vad som hade hänt. Han hade ingen puls och han andades inte. Jag ropade hans namn och jag började gråta när jag insåg att jag aldrig skulle få träffa honom igen. Aldrig mer skulle vi spela fotboll tillsammans, umgås, skratta tillsammans, jag kommer aldrig mer känna en trygghet som jag har haft med han. När jag kollade ner på hans livlösa kropp igen såg jag hur alla hans vener snabbt blev svarta som bläck och hur hans kropp bytte skepnad. Det var inte längre en människokropp utan ett slags svart substans som svävade några centimeter över marken. Nu förstod jag att det var det här som han hela tiden hade varit rädd för. Det som hela tiden hade plågat han och styrt han och det som jag också borde vara rädd för och det var jag också. Jag var skräckslagen och innan jag ens hann förstå vad som hade hänt hade jag rest mig upp och börjat springa därifrån.

Jag blev varken andfådd eller ansträngd utan jag bara flög fram över skogens marker precis som en hjort under jakt. Varelsen som låg där borta i skogen var ett slags substans som var någonting mellan fast, flytande gasform. Den hade huggtänder och ett fasansfullt leende.Jag hörde snabba steg bakom mig och jag insåg att knappt skulle hinna fly från den. Vad var detta ens? Tusen frågor snurrade runt i mitt huvud men jag hade inte tid att tänka på det just nu.

Jag bara springer längre och längre in i skogen och hoppas på att någon ska hjälpa mig från varelsen. När jag vänder på huvudet för att få en glimt av hur lång bort varelsen är, så snubblar jag över en stubbe och vrickar foten. Jag skriker inte även om det gör fruktansvärt ont jag vågar inte göra ett ljud. Jag inser snabbt att jag inte kommer kunna springa mycket längre till och drar mig snabbt undan och gömmer mig i några buskar bakom ett stort träd. Min fot gör extremt ont och hela mitt ben ömmar men jag vågar fortfarande inte ge ifrån mig minsta lilla ljud. Jag sitter lutad mot trädet och jag börjar förlora hoppet av att jag någonsin kommer kunna ta mig levande härifrån. Jag hör hur grenar och kvistar knäcks och hur varelsen kommer närmare med en rasande fart tills den till slut far förbi trädet som jag gömmer mig bakom. Jag skyndar mig ut från mitt gömställe och jag hoppas på att inte varelsen inte ska komma tillbaka.

Efter ungefär två sekunder känner jag en pil gjord av is som skjuts rakt igenom min bröstkorg och jag ramlar omkull och jag börjar kippa efter andan. Jag stänger ögonen för smärtan i benet och bröstkorgen blir värre och värre för varje sekund. När jag öppnar ögonen ser jag varelsen som är böjd över mig och hela världen försvinner i en svart dimma.