Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för elever i Medelpads högstadieskolor. I år delades priset ut till fyra elever efter att juryn hade läst och bedömd 76 inskickade noveller, vilket är rekord. Det borttappade minnet av Tyra Öhman tog tredje platsen i årets tävling.
Från vänster: Tyra Öhman (tredje plats), Ellen Janson (andra plats), Elina Kile (första priset).
Det borttappade minnet av Tyra Öhman (Hagaskolan)
Jag vaknade jag upp i min lilla stuga ute på landet, den var liten, ostädad och spritflaskorna låg lite här och var. Vilken misslyckad människa, jag hade allt men förlorade det lika snabbt. Jag tog en snabb klunk ur en spritflaskan som smakade gammalt, nästan som om den hade stått där i några dygn. Jag rynkade på ansiktet och tryckte igång den gamla tv:n, det handlade om en kvinna och en man som hade en liten flicka som blivit kidnappad, “Efter 8 års sökande har vi fortfarande inte hittat Alba, men vi tappar inte hoppet”… Kvinnan hade tårar i ögonen och jag började bli känslomässig, fort tryckte jag av tv:n och bestämde mig för att ta en kort promenad till åkern med min dotter. Hon var liten och tunn. Hennes blonda hår stämde inte överens med mitt, undra om hon någonsin reflekterat över det? Jag kramade om flaskan hårt i handen och började känna ilska. “Alva, vad i helvete har du gjort!”, hon svarade inte… Hon hade problem med talet och andra problem med det sociala. Hon pratade nästan aldrig med mig utan kommunicerade genom att peka, nicka eller skaka på huvudet.
Vi började gå mot åkern, jag hade henne i ett fast grepp runt handleden så hon inte kunde springa därifrån. Hon får inte lämna mig… Hon är mitt allt. Jag försökte le mot henne, men hon vägrade le tillbaka. Alva försökte signalera att hon ville att jag skulle släppa henne så hon kunde gå fritt. “Alva du kan inte gå själv just nu, ditt ben är fortfarande skadat” förklarade jag lugnt. Hon tittade bort, hennes ögon var vidöppna och utan någon form utav tillgivenhet. Jag hörde hur en bil kom åkandes längst vägen, fort tryckte jag ner oss på marken tills jag insåg att faran var över… “Bilen får inte se oss, vi får egentligen inte vara här”, Alva kollade på mig med ett förstående kroppsspråk.
Mitt rum är ett förvaringsutrymme uppe på loftet, det är inte mycket till rum och jag har nästan inget annat för mig än att kolla på tv och leka med dockor. Ibland dricker mamma ur flaskor, det står absolut vodka på dem men jag vet inte riktigt vad det betyder. Det enda jag vet är att hon blir arg när hon dricker det… Sist hon drack blev hon så arg att hon slog en flaska hårt på mitt ben. Det är ingenting hon kommer ihåg själv, men det gör jag…
Jag har blivit hemskolad av min mamma så länge jag kan minnas. Hon säger att det är för att jag har problem med talet, det är förståndigt. Jag studerar i mitt rum på en liten bänk, den är sliten… Stolen luktar gammalt och unket men på något sätt är det hemma, det är så det alltid varit. Teckningarna på väggen har oklara budskap, en bild är på en kvinna som det ser ut, hon håller i en säck och går på en åker. På teckningens slut stod det “Alva 4 år”, det var många teckningar, nästan alla var ritade i svart och vitt.
Jag kollade på fotot av flickan som blivit kidnappad och bestämde mig för att ta en bild på henne, bilden blev inte speciellt bra när fotot togs på den gamla tjock tv:n, men det kan vara bra att ha ändå… Man vet ju aldrig. Kylen var full av sprit och öl, en kall öl är aldrig fel på kvällen. Känslan när man tar första klunken är underbar, nästan så att alla problem försvinner. Efter några flaskor var jag som borta. Rummet snurrade och jag insåg att jag var tvungen att göra mig av med mitt problem. Jag kanske hade en lösning ändå…
Samhället skulle ändå aldrig acceptera oss tillsammans, vi var för annorlunda. Jag smällde igen kylskåpet och försökte ta mig fram till ytterdörren, snabbt skrek jag till Alva att jag skulle lämna huset och komma tillbaka imorgon bitti. Hon svarade inte men det var inget jag brydde mig om, det har hon aldrig gjort. Den gamla volvon gjorde motstånd när den skulle sättas igång men emot bilens vilja så lyckades fordonet starta.
Jag kollade ut genom det lilla fönstret som var täckt med en heltäckande gardin, nu var mamma borta. Undra vad hon skulle göra? Jag ville gå till undervåningen men mamma har alltid sagt att jag aldrig får vara där nere själv, jag kunde ju faktiskt råka göra mig illa. Idén av att gå ner blev snabbt till en impuls. Jag skulle ner, även om jag inte visste vad mamma skulle göra om hon hittade mig där. Mitt ben var fortfarande ömt så att gå ner var inte ett alternativ. Långsamt försökte jag en ny metod, att krypa var genialiskt… Jag puttade ner luckan från vinden och insåg att jag aldrig skulle kunna krypa ner, den var för brant. Mina armar var inte speciellt starka och mitt ben skulle knappast palla ett sådant fall. Tillslut la jag all tillit på mina armar så jag försiktigt kunde hoppa neråt med ena benet och hålla mig fast med armarna. Det verkade funka. Nedervåningen hade mycket mer flaskor än vad som var på mitt rum, den starka lukten trängde sig in i näsan och krossade krukor låg lite här och var. Plötsligt stannade jag upp och tog tag i en stol för att komma på fötter. Väggen i det okända rummet verkade vara det enda som faktiskt var helt i huset, på väggen var det olika slags stipendier för läkare och bilder på något som såg ut som en glad familj, det var mamma och två andra människor. Jag hade aldrig sett dem förut och hade ingen aning om vilka det kunnat vara. Efter en stunds tittande fastnade blicken på något helt annat, en kartong som såg ut att ha varit gömd bakom en gardin. Jag försökte dra fram den slitna lådan “n..Nej” tryckte jag ur mig, lådan gick sönder i hörnet och det var inget som skulle kunna täckas. I lådan var det anteckningar om en flicka som hette Alba Nilsson, bilden på flickan var sliten och gammal. Hon var inte helt olik mig, bara att hon hade annan kroppstyp och en aning mer solblekt hår. Det var tydliga anteckningar om vad hennes familj hade gjort på måndagar. Väldigt tydligt schema. “Lekparken klockan 10” stod det med stora bokstäver. De genanta ljudet ryste inom mig, den gick från anteckningsblocket rakt in i mina fingrar och sedan vidare till nacken. Jag skakade av mig känslan. Det var för tyst… Snabbt höll jag för mina öron och la mig i fosterställning. Lukten blev ännu starkare och känslan av att näsan skulle fräta bort ökade. Jag ville skrika men det gick inte, tårarna kom och jag blev rädd.
Efter att ha legat där i ungefär en halvtimme så hade lukten och ljudet försvunnit. Jag satt mig återigen på mina knän och rättade till strumpan som fastnat i det oslipade golvet. Det gick inte att undgå att jag och flickan var lika. Vi kan ändå inte vara samma person, helt omöjligt. Även om vi är födda samma år, men… Jag försökte få ur mig något men ingenting kom ut. Jag insåg hur all information om barnet hade skrivits ner, föräldrarnas namn, bostad och släktingar.
Jag tog med mig det lilla anteckningsblocket och gick till mammas tv i vardagsrummet, jag har aldrig varit där innan. Det var en gammal soffa med skinn på, filtarna var fulla i smulor i form utav kakor och chips. Stanken av flaskorna kom återigen in i näsan men denna gång ignorerade jag det, jag brydde mig inte. Snabbt tryckte jag igång tv:n, det handlade om Alba, det hade de gjort hela dagen eftersom det hade varit hennes födelsedag. Vad det nu kan betyda… “Alba, om du ser detta vill vi be dig om ursäkt. Vi skulle ha haft ett öga på dig i lekparken”sa kvinnan på tv:n. Informationstexten om flickan rullade, “Per och Victoria Nilsson”. Det kändes bekant, jag öppnade snabbt blocket och läste. “Det… De… Det kan inte vara sant” kramade jag ur mig. Jag var Alba Nilsson, allting stämde överens, hur kunde jag varit så dum? All information fanns i huset! Hon har alltid varit överbeskyddande för att ingen skulle se mig… Då kom det. Allting spolades upp som en film i hjärnan, hur hon drog i mig, tryckte in mig i den trånga bakluckan, hur hon hjärntvättade mig att tro att jag skulle vara hennes barn. Jag skyndade mig hastigt till vindsluckan, snabbt ryckte ner stegen och klättrade så fort jag var kapabel till. Ryckte ner teckningen över kvinnan på åkern med påsen, det var jag, jag var i påsen. Jag hade ritat så som jag själv kom ihåg ifrån händelsen… Jag måste ut! Jag vill härifrån! Det gick inte nu, det var för sent och mörkt. Det var morgondagen de skulle hända, då jag skulle bli fri. Jag… Alba Nilsson!
Jag vaknade ovanligt tidigt, ungefär vid sjutiden, motellet var billigt och det var skadat, möblerna luktade skit och narkotika. Äsch, säkert ingenting de brydde sig om, de fem uppdruckna flaskorna låg på golvet och i stolen. Snabbt checkade jag ut ur motellet och åkte till bensinstationen… Man hörde hur bensindunkarna slog mot bakluckan, det luktade framgång.
Jag hade varit uppe hela natten. Mitt huvud var fyllt av obehag, det var sjukt. Jag tänkte att jag skulle be om en promenad på fältet… När jag väl var där skulle jag springa och skrika, hon skulle säkert vara för full för att kunna springa rakt. Det var en briljant plan!
Jag såg hur Alva kollade ut via det lilla fönstret och sedan snabbt rycka tillbaka huvudet när hon såg mig. Jag skrattade för mig själv, hon fattade verkligen ingenting. Idag skulle vi bli lyckliga ihop.
Jag hällde ut bensinen runtom i huset, och tog ner Alva ifrån vinden. “Nu gumman, nu ska vi bli lyckliga!”. Hon verkade inte fatta, hon stod där och såg nästan vettskrämd ut.
Mamma bara stod där och låtsades som om ingenting hade hänt. Hennes darrande hand sträckte sig mot min kind men jag slog snabbt undan den. “N..Nej” försökte jag. Hon blev arg och tände snabbt på en tändsticka och kastade in den i hennes sovrum, den spred sig snabbt. Oförståndet växte inom mig, lukten av vätskan tillsammans med elden gav mig känslan igen, den var påväg att ta över. “Nej!” skrek jag och puttade undan henne men jag hann inte långt. Hennes magra hand höll fast min fot och puttade ner mig till marken. Det var kört… Jag skulle aldrig kunna komma ur hennes aggressiva grepp runt om min fotled. Hon drog mitt huvud och tryckte mig mot golvet. Flaskan, flaskan som alltid varit involverad i mitt liv. Tragiskt. Den plötsliga impulsen tog över. Snabbt drog jag i flaskan och drämde den i hennes huvud. Hon svimmade av och föll till marken bredvid. Elden kom närmare och närmare. Balken från taket föll hastigt ner bredvid oss och jag insåg att jag skulle behöva komma ut snabbt.
Snörets färg provocerade mig, allt jag såg var hon! Kvinnan som tagit mig ifrån mina föräldrar. Knuten var hårt knuten men ingenting jag inte kunnat fått upp med mina tunna fingrar. Snabbt krälade jag fram längst golvet mot ytterdörren och dess lås. Tre lås, tre nycklar. Vart var dem? Hur ska jag ta mig ut ur huset? Jag hörde hur ljudet av steg kom bakifrån. Min blick mot hennes, kändes som flera hundra sekel gick men vi bara stod och kände på auran. Balken som ramlat på marken gjorde så att elden spridit sig snabbt i
huset. “Alva, det är du och jag, det vet du!” Skrek hon, “Alba!” sa jag tydligt och med en kraftfull tonart. Hon tog fart, hennes hår hade blivit bränt av elden. Jag tog en vas snabbt och kastade mot henne, men jag missade. Nu… Nu var det kört. Hon drog fram en kniv och kastade. Allting gick i slowmotion, snabbt duckade jag och känslan av att mitt ben skulle gå itu skrek inom mig. Jag var snabbt uppe på ena foten, “Ge upp Alva!” sa kvinnan som tidigare kallats mamma. Jag slet ut kniven som fastnat i väggen hastigt och rev av en bit av gardinen. Snabbt kastade jag gardinen mot henne. Elden tog tag i gardinen. Nu… Nu hade jag min chans. Jag tog bensindunken och kastade ut den genom fönstret och hoppade ut. Lukten utav frihet och den där känslan av att vara oövervinnlig, var kort. “Aj!” skrek jag när jag landat på glassplittret på marken. Den stora glasbiten hade nu fastnat i min fot. Snabbt slet jag ut glaset och lyckades riva av en bit utav mitt nattlinne och band det tajt runt foten. Hon skrek efter mig, bad mig återvända. Jag kollade inte bakåt, jag vågade inte…
Jag kände hur rädslan smög längst ryggraden, hur mina ben slutade lyda. Jag kollade på träden som gav ett skrämmande ljud, jag var rädd. Min mun blev torr och jag kände hur läpparna klistras ihop. Rötterna på marken kändes plötsligt som oändligt höga berg som verkade omöjliga att bestiga. Det luktade unket och instängt även om jag var fullt medveten om att jag var utomhus i den friska luften. Hennes ord ekade i mitt huvud om och om igen. Hur kunde jag varit så dum, allting var ju så uppenbart?
Jag tog ett vingligt steg bakåt och lyckades mot oddsen att sätta foten stadigt mellan rötterna. En efter en tog jag ytterligare ett steg och lyckades vackla mig fram bland rötterna. Jag försökte skrika men ingenting kom ut. Hon kunde vara precis bakom mig, eller inte…
