Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för elever i Medelpads högstadieskolor. I år delades priset ut till fyra elever efter att juryn hade läst och bedömd 76 inskickade noveller, vilket är rekord. Tillit av Ellen Janson tog andra platsen i årets tävling.
Från vänster: Tyra Öhman (tredje plats), Ellen Janson (andra plats), Elina Kile (första priset).
Tillit av Ellen Janson (Hagaskolan)
Charlie! Det var jag som var Charlie. Han som ropade mitt namn var min pappa. Min ålder är oviktig för er, men jag kan säga att jag inte borde bo kvar hemma. Ärlig talat vet jag inte varför jag är kvar. Mamma flyttade för många år sedan och lämnade mig med pappa. Ensam. Jag tillbringade mestadels av min tid inlåst på mitt rum. Mina vänner visste inte hur jag hade det. Ingen visste. Ingen.
Jag hörde tunga steg gå upp för trappan. Det var troligen min pappa som skulle upp och skälla på mig för något. Jag hade rätt. Han bankade på dörren och bad mig öppna. Jag öppnade inte, jag ville inte ha honom i mitt rum. Inte idag. Han fortsatte att banka och slå, till sist fick han upp dörren. Han började prata om att jag var oduglig och inte räckte till. Det var inte något jag behövde höra idag. Inte idag. Så jag tog min väska som redan var färdigpackad för en situation som denna och lämnade huset. Huset som jag växt upp i. Huset som min mamma lämnat mig i med min pappa, idag för exakt 11 år sedan.
Jag går på ett universitet i Uppsala. Universitetet är fint, och jag har vänner. Ändå så känns inte allting helt rätt. Visst jag är tredje hjulet bland mina kompisar och de tror att jag är galen men om man bortser från det känns allt ändå inte rätt. Mina lärare är bra och det går bra i de flesta ämnena men ändå känns det inte helt rätt. Det är Rasmus. Det är Rasmus som gör så att det inte känns helt rätt. Nu kanske ni undrar, vem är Rasmus? Rasmus är en kille i min klass som vill mörda mig. Jag vet att det låter konstigt, men lyssna nu. Han har inte sagt det och han har inte visat det på något tydligt sätt men jag vet det. Varje gång han går förbi mig i korridoren eller vid busshållplatsen så ser jag att han kollar på mig. Han börjar vid mina ögon och slutar vid fotsulorna. Sen kollar han bort. Det är som om han inspekterar mig. I klassrummen kollar han alltid på mig. Det är faktiskt riktigt obehagligt. Han frågade mig till och med om han kunde få mitt nummer. Som om jag skulle ge min framtida mördare mitt nummer så jag sa nej och gick därifrån. Ifall han skulle slå till så kan jag försvara mig. Jag har vassa köksknivar upphängda på väggarna i köket i min lilla hyreslägenhet. Jag har även övat på att göra snaror ifall jag behöver hänga honom. Jag har hängt mina gamla gosedjur i källaren så jag vet hur man gör. Ni kanske tror nu att jag är galen men det är jag inte. Om någon hotar med att döda en måste man försvara sig.
Jag har berättat för mina vänner om min teori men de bara skrattar och säger att han är kär i mig. Jag blir så sur på dem för att de aldrig kan lita på mig. Ha lite tillit. Men egentligen är jag inte förvånad. De har aldrig trott på mig, de är inte mina riktiga vänner. Jag är med dem så att jag inte ska vara ensam. Som när mamma lämnade mig. Så jag skiter i vad de säger och väntar. Väntar på att något nytt ska hända, något som stärker min teori ännu mer. Vilket hände bara dagen efter.
På engelskan ska vi göra en gruppuppgift så jag och Rasmus blir inputtad i närmaste grupprum och ska förväntas göra uppgiften vi fått tilldelad. Vi satt oss vid bordet och börjar arbeta. Han satt sig bredvid mig och långsamt rör sig närmare, och närmare. Jag flyttar mig längre och längre bort men tillslut stöter stolen in i bordsbenet och jag förblir stilla. Han flyttar sig en sista gång och stöter till i min stol. Sedan börjar han luta sig över mig. Jag får panik och trycker honom bort från mig och springer därifrån. Han ropar efter mig när jag lämnar grupprummet men jag struntar i honom. Jag fattar inte att han var så nära på att mörda mig. Jag springer till mitt skåp för att samla mig. Jag vänder mig om och jag ser Rasmus som springer emot mig. Jag drabbas av panik men står kvar vid mitt skåp. Han stannar vid mig. “Förlåt Charlie! Jag trodde du var med på det du har ju kollat på mig hela veckan.” Han lät faktiskt ledsen på sin röst men jag vet att han inte menade det. “ Hur skulle jag vilja det!” Skriker jag i ansiktet på honom och springer därifrån. Jag kollar lite hastigt bakom mig och ser att han faktiskt såg ledsen och besviken ut men jag bryr mig inte.
Väl hemma så är jag livrädd. Jag måste döda han, han var alldeles för när på att mörda mig. Han måste dö. Jag går till mitt stökiga kök och satt ihop en plan för mig att göra det på ett så diskret sätt som möjligt. När jag är klar med planeringen så förbereder jag mig för att sätta min plan i verket. Jag hänger upp mina köksknivar på väggen och gömmer mina nycklar till huset. Ifall jag inte kan mörda han med knivarna så gör jag iordning en snara i källaren. Nu var jag klar för att sätta min plan i verket.
Nu var det fredag den trettonde. Det är november och gräset är vitt av frost. Allt var iordning hemma och jag var redo. På min väg till universitetet möter jag Rasmus. Vi får ögonkontakt men han kollar fort ner på sina skor igen. Jag följer min plan och gick fram till han. Kniven i min ficka skavde lite vid höften när jag gick men jag struntar i det. Det här behöver göras. Han hör mina fotsteg när jag kommer närmare och kollar upp. När jag är framme stannar jag. Det var tyst samtidigt som jag långsamt för min hand mot fickan. Han följer min hand med blicken och till hans lättnad tar jag fram min mobil.
“Förlåt.” Jag sänker min blick på hans skor. Dem är inte så speciella som jag trodde dem skulle vara.
“Jag skulle inte ha skrikit åt dig. Egentligen ville jag men jag vart så förvånad och var inte förberedd.” Jag tänker på hur viktigt det är att jag faktiskt låter ledsen. “Om du vill kan vi försöka igen. Hemma hos mig”.
Jag kollar nu in i hans kristallblåa ögon och ler.
“Visst.” Han låter faktiskt övertygad.
“Okej vad bra!” Jag vänder mig om och går.
Jag är nöjd över mig själv för att jag klarat det första steget i min plan. Resten av dagen kunde jag slappna av. I Cafeterian så kollar Rasmus på mig med ett leende på sina läppar. Han tror väll säkert att han kommer få mörda mig ikväll men nej. Det blir tvärtom.
När jag är hemma är det bara att vänta eftersom jag redan gjort iordning allt dagen innan. Ungefär halv sex knackar det på dörren. Det är Rasmus. Han har klätt upp sig ganska mycket med en blommig skjorta och ett par svarta kostymbyxor. Jag visar han in och vi tar fart mot köket. Vi satt oss vid köksbordet och väntade. Vi hade bestämt tidigare på dagen att vi skulle beställa pizza. Bara 10 minuter senare knackar det igen. Rasmus öppnar och kommer tillbaka med två pizzakartonger. Jag ler mot han och vi börjar äta.
“Mmm vad gott det var” Sa Rasmus.
“Ja det var det. Vill du ta en liten rundtur sen.” Jag ler när jag säger det. “Absolut!”
Jag visar runt i lägenheten, tillsist kommer vi till källardörren. Där stoppar jag och säger att rundturen är över. Rasmus köper det och vi går tillbaka till köket. Kvällen är över och han var faktiskt trevlig men nu är inte ett tillfälle att fega ur. “Kan du bara vänta en liten stund, tack!” Sa jag.
“Visst, vad är det om då?” Sa Rasmus. Jag står och täcker dörren medans han står vid köket. Det var en lång tystnad medans jag stoppar ner handen i min ficka för att ta upp kniven jag la där tidigare på dagen.
“Nå?” Man hör att han va otålig nu och jag vet att det va dags nu. Den sista punkten i min plan. Jag drar upp kniven ur min ficka men innan jag ens hann fatta vad som hände ligger jag på marken med en kniv i magen. Det sista jag ser är Rasmus leende.
