Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för elever i Medelpads högstadieskolor. I år delades priset ut till fyra elever efter att juryn hade läst och bedömd 76 inskickade noveller, vilket är rekord. Sjungom studentens lyckliga dag av Elina Kile vann 2020 års tävling.
Från vänster: Tyra Öhman (tredje priset), Ellen Janson (andra plats), Elina Kile (första priset).
Sjung om studentens lyckliga dag av Elina Kile
Mitt hjärta bultar hårt, hårdare och hårdare för varje liten sekund som går. Jag ligger på kall asfalt som har små sprickor, jag kan känna dem. Jag är omgiven av rökta cigaretter och snus som folk har kastat på marken. Min syn är suddig, men jag lyckas se glimten av en tunnel. Det är natt. En lampa flimrar. Ena stunden är det ljust och andra ett totalt mörker. Mitt huvud snurrar och jag har svårt att behålla medvetandet. Mina ögonlock vill lägga sig som ett tungt täcke över ögonen, men jag tillåter dem inte att göra det. Jag känner ett sting av kyla. Kalla kårar sprider sig över hela kroppen. Mina hudfärgade strumpbyxor och trosor är neddragna till anklarna. Min vita knälånga klänning av spets är uppvikt till magen. Mina läppar är som två magneter, förseglade, inte ett enda ord kommer fram. Han ligger ovanpå mig. Jag känner en olidlig smärta, det gör ont, jag vill inte. Allt blir svart.
Klockan 04:58
Jag vaknar av att mitt ansikte ligger ner vänd mot min vita dunkudde. Det är svårt att andas. Mitt huvud vrider sig långsamt åt höger. Med mina nyvakna ögon slänger jag en blick mot fönstret. Persiennerna är neddragna. Det sipprar in en ljusstråle på den gråa viskosmattan. Det är morgon. Allt är tyst. Det enda man kan höra är bilarna från E4an en bit bort från huset. Långsamt följer jag den mjuka och behagliga gula färgen som lyser upp rummet. Lika rak som en spik når den fram till mitt nattduksbord. Jag ser min telefon, den är tyst som en skugga. Hur mycket är klockan? Jag sträcker mig efter den men handen når inte ända fram. Jag är tvungen att sätta mig upp. Jag vänder mig om på rygg och drar upp överkroppen. Det är kallt i mitt rum och jag huttrar till för mig själv. Min blick dras till nattduksbordet igen. Jag tar min telefon och kollar klockan. 05:01, onsdag den 3:e juni, står det på displayen. Alarmet är ställt på 05:10 så det finns ingen anledning till att lägga mig ner igen. Jag drar bort mitt varma täcke från kroppen och slänger iväg det till sängkanten. Mina ben är trötta och känns tunga. Den mjuka mattan tar emot mig samtidigt som jag går till mitt sminkbord. Jag kollar mot min garderob. En vit knälång klänning med spets hänger stilla på en galge. Nedanför på golvet ligger det en vit mössa med vackra detaljer. Idag tar jag studenten.
Klockan 22:21
Jag är på väg mot en dörr. På andra sidan kan jag höra nedtonade ljud, en basgång och människor som skriker. Ett iver växer inom mig. Min handflata får kontakt med ett svalt handtag. Jag trycker ner handen och med all min kraft drar upp den tunga dörren. En våg med dofter sköljs över mig. Alkohol och svett. Ljuden blev genast klarare. Basgången har gått över till en svängande låt och jag kan se människor hoppa upp och ned. Lokalens ljus byter färg varannan sekund. Det blinkar överallt. Mina fötter tar ett kliv över en tröskel. Mina ostadiga klackar gör så att jag nästan ramlar omkull. Jag kollar runt, ser baren och tar siktet dit. Nu blir det fest. Man får bara uppleva studenten en gång. Denna kväll är något jag vill minnas.
Klockan 22:23
Väl inne i lokalen är det dånande musik. Starka vibrationer pulserar i min kropp. Jag går igenom den knökfulla folkmassan med studenter. Killarna har knäppt upp sina skjortor. Det är varmt. Svettdroppar rinner från min panna ner till munnen. Jag känner en smak av salt. Mitt smink har redan övergett mig. Svarta rester från min mascara ligger under ögonen och mitt läppstift är så gott som borta. Jag kollar runt. Jag har redan tappat bort mina vänner bland folkhavet. Mina lungor fylls med luft och en stor suck väller ut.
Klockan 22:28
Endast en plats är ledig vid baren, jag sätter mig där. Mina armar vilar på ett brunt, polerat bord. Jag ber om en mojito. En bartender tar ett glas och börjar mixtra med vit rom, lime och mynta. Ännu en gång kollar jag runt. Vänster om mig sitter en kille. Han har lika gyllenbrunt hår som mig. Han bär en svart hoodie. Jag förstår inte varför, det är så varmt härinne. Ljudet av glas fångar min uppmärksamhet. Mojiton står nu tyst framför mig. Min hand greppar tag det runda glaset och jag lyfter upp den. Mina läppar nuddar glasets mynning. Jag känner den syrliga smaken och hur den likt kryper upp längs med mina kinder. Röster ekar i mina öron. Jag kan inte låta bli att iaktta andras konversationer. Tyst sitter jag och stirrar ner på mina händer. Glittret från gelénaglarna skimrar. Bland alla okända röster hör jag nu en röst. Ingen obehaglig, ingen skrämmande, utan en varm och välkomnande röst. Det är han med hoodien. Vi får kontakt och börjar sakta men säkert prata. Han ställer frågor. Han är intresserad av att veta saker om mig. Han får mig att känna mig speciell. Att någon faktiskt bryr sig. Jag kan inte låta bli att skratta tyst för mig själv.
Klockan 01:04
Timmar har gått. Framför mig står det tomma glas. Fler och fler fylls på. Han berättar saker om sig själv. Likaså gör jag. Vi kommer överens på ett sätt jag aldrig har gjort med någon tidigare. Men trots allt har jag en dålig magkänsla. Jag har inte fått reda på hans namn ännu. Misstankar växer sig inom mig. Men jag skakar fort bort dem. Jag börjar bli medveten om att jag har druckit för mycket. En illamående känsla växer sig i magen på mig. Det känns som pulserande vågor i mitt huvud.
Klockan 02:44
Ännu fler glas har ställt sig framför mig. Mitt huvud snurrar och mina ord sluddrar in i varandra. Det är svårt att prata. Allt blir helt plötsligt olustigt. Jag skrattar högt och har dålig kontroll över min kropp. Min motorik är förfärlig. Det var inte såhär jag förväntade min kväll skulle bli. Jag har aldrig varit lika berusad innan som jag är nu. Men på något sätt känner jag att det inte spelar någon roll längre. Vi är dem sista kvar. Mina vänner har redan lämnat mig för längesedan. Jag hade kommit överens med mina föräldrar om att ta en taxi. Men han erbjuder sig att vi ska gå tillsammans istället. Jag blir glad. En varm känsla sprider sig ända in i märgen.
Klockan 03:01
Han hjälper mig ner från barstolen. Jag vinglar till. Han tar tag i min hand. Den är varm och omfamnande. Hand i hand går vi över dansgolvet. Jag ser ölburkar, vinflaskor och konfettibitar som ligger helt övergivna, helt tysta. Han drar upp den tunga dörren. Väl ute är det kyligt trots att det är sommar. Mina händer och fötter är kalla. Nu vill jag bara hem så fort som möjligt.
Klockan 03:07
Vi börjar gå. Först går vi tyst. Vi säger inte ett enda ord. Jag mår illa. Mina ben korsar varandra. Allt snurrar. Min hörsel uppfattar ett mummel. Ett mummel jag inte förstår. Han säger något till mig. Jag orkar inte fråga vad han säger, jag bryr mig inte. Jag vill bara lägga mig ner och sova. Vi går förbi parkbänkar. Jag räknar dem alla. Det känns som att det är det enda jag kan fokusera på just nu. Allt annat är som en dimma. Grå och dyster. En tunnel närmar sig. Jag har ingen aning vart vi är på väg. Jag vet inte ens om jag går i rätt riktning. Var tar han mig?
Klockan 03:16
Tunnelns början är mörk trots att det är en ljus sommarnatt. Det finns endast en lampa som lyser upp gången. Ljuset från den flimrar. Väggarna är fulla med klotter. Jag försöker läsa vad som står på dem kraftiga betongväggarna men det är nästan omöjligt i den takt vi går i. Det verkar som att han har bråttom till något. Men vad? Han går framför mig med långa steg. Jag dras med bakom. Hans hand har nu förflyttats till min arm. Hans omfamnande och mjuka handtag har bytts ut mot ett hårt och obekvämt. Plötsligt tvärstannar han. Så tvärt att jag går in i honom. Hans armar hänger slappt ner mot kroppen och han kollar rakt fram mot tunnelns slut. Det är som att hela hans mänsklighet har tagits ifrån honom. Som att inte har några känslor kvar. Ingen glädje, sorg, ilska. Bara en iskall robot. Jag börjar gå runt honom. Man hör mina klackar som slår till asfalten vid varje steg jag tar. Han är längre än mig. Mitt ansikte är vänt mot hans. Jag skakar till honom. Fortfarande lika livlös. Jag börjar leta efter min telefon i min högra ficka. Jag får tag i den och tar upp den. Mina ögon kisar. Jag har svårt att se. En notis gör sig synlig på skärmen. Telefonen har endast tio procent. Jag är så fokuserad på min telefon. Jag kan inte se vad han gör.
Klockan 03:20
Han slår till min hand, hårt. Telefonen flyger. Den landar med en duns på asfalten. Jag ser ner på den. Skärmen är spräckt men den lyser fortfarande. Jag är på väg att böja mig ner för att hämta den när han slår min kind med sin handflata. Istället för telefonen så är det nu jag som flyger. Asfalten tar emot mig. En svidande känsla sprids över kinden. Det bränner och jag skriker. Min hand dras upp mot ansiktet. Smärtan växer. Allt går så fort. Jag försöker ställa mig upp. Men chocken från slaget och mitt berusade tillstånd jag gör så att jag inte klarar att få upp kroppen innan jag faller ner igen. Mina armar och händer skakar. Jag huttrar och gråter. Det enda jag kan tänka mig är att jag måste ta mig härifrån. Mitt hår hänger slappt ner framför mitt ansikte. Jag kan inte se någonting. Mina händer tar fort undan håret från mina ögon. Jag ser honom. Jag ser hur kan kollar på mig. Han har förvandlats till någon helt annan. Någon jag inte längre känner igen. Mina stämband gör ont men jag skriker fortfarande. Allt för att någon kanske ska höra mig och hjälpa mig. Han går sakta framåt. Hans fötter släpar mot asfalten. Jag försöker kravla mig bakåt. Mina armar känns som gelé. Det är meningslöst. Jag kommer aldrig kunna fly härifrån. Ingen kommer någonsin komma och rädda mig. Mitt skrik upphör. Min kropp gör inget motstånd. Jag känner hans händer på mina fötter. Han drar dem upp för mina ben. Han klämmer till mina lår. Jag känner hur mina hudfärgade strumpbyxor och trosor dras ned till anklarna. Händerna fortsätter treva sig upp mot min höft, min mage, min bröstkorg. Doften av hans parfym cirkulerar runt i luften. En hand klättrar sig upp mot halsen. Den klämmer hårt. Jag sipprar efter luft. Kvävande ljud från mig ekar i tunneln. Tårar rinner ner tyst från ögonen. Det gör att jag inte kan se klart. Allt är suddigt. Min klänning dras upp. Jag försöker verkligen göra motstånd och dra ner den igen. Men greppet runt min hals blir bara hårdare. Inga ord kommer fram. Jag vågar inte säga något. Jag kan inte säga nej.
Klockan 03:26
Mina ögon är stängda. Bland allt det svarta ser jag stjärnor i olika färger. De flyter stillsamt runt bland allt mörker. Tänk om jag var en stjärna. Men det är jag inte. Jag är så långt ifrån en stjärna man kan komma. Tyngden från honom över mig är borta. Jag vågar inte kolla. Men jag hör ljud. Jag hör hur grus rör sig på asfalten och hur snabba fotsteg fyller upp tunneln. Ljudet blir allt svagare. Inte för ens nu vågar jag öppna mina ögon. En kille i svart hoodie och gyllenbrunt hår springer ut från tunneln. Han flyr. Killen som våldtog mig flyr. Jag hostar till. Hela min hals värker. Varenda vrå i min kropp känns som ett blåmärke. Jag försöker sätta mig upp. Men det går inte. Det gör för ont. Där ligger jag, ensam och sårbar. Det brister. Tårarna rinner som aldrig förr. Jag skriker. Hela mitt liv är förstört. Det är inte jag själv som har gjort det. Det är han, mot min vilja. Paniken i mig växer. Jag hyperventilerar. Flera gånger är jag nära på att svimma. Det blir svart för ögonen. Jag försöker med all min makt att hålla mig vaken. Bilder från kvällen spelas upp i huvudet. Jag ser honom, han ser mig. Vi pratar, skrattar, ler. Vi går och hamnade här, i denna tunnel. Han slog till min hand så telefonen flög. Telefonen? Tvärt öppnas mina ögon, jag kollar runt. Där ligger den. Den lyser fortfarande. En stark ilska växer sig inom mig. Han ska fan inte få komma undan med detta. Med det sista jag har vrider jag på mig. Från rygg till mage. Mina armar sträcker sig fram. Det gör så ont. Mina ben trycker sig bakåt och jag kravlar framåt. Flera gånger behöver jag stanna upp. Det är så jobbigt. Men jag tar mig närmare telefonen. Nu ligger den tyst och lyser framför mina ögon. Jag vänder den mot mig. Tusen olika sprickor sprider sig över skärmen. Jag tar fram mitt pekfinger och drar fram och tillbaka med den på displayen. Den funkar. Tårar fyller sprickorna samtidigt som jag trycker på telefonikonen. Flera siffror visar sig synligt på skärmen. Jag vet vilket nummer jag ska ringa. För en stund är allt tyst. Det enda jag kan höra är mig som huttrar. Det ringer. Jag hör en ton som upprepas gång på gång. Men den tystnar och jag hör en röst. “112, vad har inträffat?”
