Mysterier av alla sorter platsar på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall; det är i gränslandet mellan fantasy och skrönor som Erik Nilshammars böcker befinner sig. Njut av Eriks novell Timmerrännan från boken Gammelgrav, som du kommer att lära mer om under årets festival 11-14 november.
Timmerrännan av Erik Nilshammar
Skogsbilvägen löpte i en lång vänsterkurva uppför berget, innan den planade ut uppe på krönet. Den snö som fallit hade delvis smält och blivit packad till ett förrädiskt islägger. Vägen var smal, det var knappt att två personbilar kunde mötas, än mindre två timmerbilar, även om två vana chaufförer klarade det. Men mötte man en osäker bilist var man ofta tvungen att stanna, eller ta diket. Sånt hände ju. Den största skräcken var att frontalkrocka. Lastbilschauffören satt säker, men föraren i en personbil hade små chanser att överleva en kollision med en fullastad timmerbil. Det var bortåt 60 ton i rörelse. Det blev inte mycket kvar av det som kom i vägen. Men nu var den ensliga skogsbilvägen sparsamt trafikerad så han gasade på för att få med sig så mycket fart som möjligt upp mot krönet.
Runt omkring honom bredde skogar och hyggen ut sig. Det här var verkligen hjärtat av barrskogsbältet, och hade så varit under lång tid. Många miljontals kubikmeter virke hade transporterats från dessa trakter under åren. Ner från bergen, ut på riksvägen och vidare mot sågverken och massafabrikerna ute vid kusten. Lass efter lass, som en gigantisk rullande timmerränna. Han var på väg upp mot Fellosen där det gjorts en stor avverkning. Den hade pågått hela hösten och det var dags att köra ut virket. Det var gammal och grov skog. Riktig trollskog hade maskinföraren sagt när de träffades. Men det hade krånglat något djävulskt. Mycket reparationer och ståtid. De hade börjat misstänka sabotage. Maskinföraren hade harklat sig och petat lite med skon i gruset precis som om det varit något mer. Till slut hade han klämt ur sig att det känts som om det var någonting som jävlades med dem där uppe.
– Hur då?
– Ja, som om dom inte ville ha oss där.
– Vilka då?
Maskinföraren hade skruvat lite på sig och sett bekymrad ut.
– Jag såg en naken kvinna stå bredvid en stor rotvälta.
Först hade han trott att maskinföraren skojat, men sedan förstått han att han var gravallvarlig.
– Hon stod där blickstilla, kritvit i ansiktet och stirrade på mig. Det grannaste fruntimmer du kan tänka dig. Ändå blev jag stel av fasa. Och när hon började stampa med klövarna stannade skogsmaskinen.
– Äh, skärp dig! hade han sagt och skrattat. Det måste du ha inbillat dig!
Men då hade maskinföraren blivit sur och sagt att han fick tro precis vad fan han ville, men innan han gick slängde han ur sig en sista mening:
– Du vet väl att det låg en fäbodvall där uppe. Den var dom tvungna att överge. Kossorna blev slagna av björnen och pigan dränkte sig i storkällan. Dom flyttade hela vallen, stugor och allt. Den var byggd på en vitterväg sas det.
Han log för sig själv och fortsatte efter den långa kurvan upp mot krönet. Han hade då inte märkt någonting speciellt. Det blev inget möte den här gången heller. Han andades ut. Det var bara att stå på. Men så uppfattade han något vid sidan av vägen. Precis där backen planat ut var det något som fladdrade förbi i ögonvrån. Det hade nästan sett ut som om det stod någon bland granarna invid dikeskanten. Han kastade en hastig blick i backspegeln men såg ingenting annat än träd. Inbillning, eller hade det varit ett djur? Men så ljust till färgen. En ren kanske? Och så hade det stått upprätt precis som en människa. Han funderade på det som maskinföraren berättat innan han raskt slog bort tanken och gasade på.
Det hade börjat skymma och snart skulle det bli kväll. Han hade bara ett lass kvar att hämta på Fellosen, sedan skulle Halvar komma med den andra bilen och ta det sista. Han svängde runt det långa ekipaget på vändplanen och ställde sig mitt för timmervältan. Lastbilen fick gå på tomgång medan han hoppade ur hytten för att lätta på blåsan. Han såg sig omkring. Här hade det stått en trollskog till alldeles nyligen. Men nu var hela berget ett enda stort och ensligt kalhygge. Här och var hade en ensam dunge lämnats för naturvårdens skull. Skymningen och den karga ödsligheten gjorde honom plötsligt illa till mods. Han såg sig om. En bit bortanför vändplanen anade han en gammal husgrund. Var det där fäbodvallen hade legat? Han kunde ju gå dit och titta, det skulle han hinna. För inte brydde han sig om det som maskinföraren sagt. Med ens kände han sig tvingad att gå i riktning mot husgrunden.
Kylan letade sig in under hans skjorta. Han huttrade till och drog upp axlarna, hoppade över diket och gick ut på hygget. Framför honom låg några överväxta stenar som hade kunnat vara husgrunder. Grundstenar som för länge sedan gett stöd åt fäbodstugornas timmerstommar. Han sparkade lite i marken runt stenarna och vände sig om för att gå tillbaka till timmerbilen. Men då anade han en stor grop en bit bort. Osäkert rörde han sig i riktning mot den frysta vattenspegeln. Isen låg blank och slät över den svarta kallkällan. Han klev ut på den och tittade ner genom det frusna blanka locket. Det var som att balansera på en svart pupill. Nästan som om någonting därunder betraktade honom. Han frös. På avstånd hörde han hur lastbilen brummade på tomgång borta på vändplanen. Så såg han något. En antydan till rörelse anades under isen. Ett sken, eller var det en reflex? Någonting ljust som fladdrade till på källans botten. Sjögräs som vågat sig som fingrar spå en hand. En antydan till ett ansikte. Sedan var det borta. Han drog efter andan. Skulle han hämta en ficklampa? Han försökte skratta, men det lät mer som tafatta flämtningar.
En plötslig vindby fick de torra gamla granarna som lämnats kvar på hygget att knaka och gnälla. Han började känna sig riktigt illa till mods. Det var någonting med den här platsen. Vad var det egentligen som maskinföraren hade sett? Ett gällt skri ekade över hygget. Han lyssnade. Var det skriket från en rovfågel? Han visste inte säkert. Kunde verkligen ett djur låta på det viset? Han spanade ut över hygget men kunde inte se annat än silhuetter av stenar och stubbar som sakta försvann i skymningen. Vinden ven ensligt över hygget och återigen ekade skriet innan det plötsligt blev helt tyst. Motorn på lastbilen hade stannat. Han hörde den inte längre. Han drog efter andan och kände sig med ens helt utlämnad, som om motorns brummande ljudmatta hade varit ett skydd mot den skräck som kröp allt närmare. Tänk om han inte fick igång lastbilen igen? Så hördes åter skriet eka över Fellosen. En isande kyla drog genom hans kropp, så kall att han för en sekund tappade andan. I den tystnad som följde hörde han till sin fasa hur lastbilen åter startade. ”Vad i helvete?” viskade han, tittade åter ner i källan och såg rörelsen. Sjögräs, eller hår som böljade? Reflexer i isen eller ett par mörka ögon i ett litet vitt ansikte som mötte hans. Fingrar som sakta rörde sig på de bleka händerna, som om de kallade honom till sig. Lamslagen stirrade han ned mellan sina fötter. Precis då knakade det till och isen brast. Han tappade balansen och höll sånär på att glida ner i det iskalla vattnet. I sista stund lyckades han ta ett stapplande steg upp på fast mark. Var det någonting som krossat isen underifrån? Någonting som ville dra ner honom? Han började springa mot lastbilen. Han snubblade över stubbar och ris med känslan av att det var händer som rev och slet i honom för att hålla honom kvar. Han hoppade över diket, ut på vändplanen och med ett språng klättrade han upp i kranhytten. Han kände sig förföljd. Han andades okontrollerat. Oroligt tittade han sig omkring. Strålkastarna på kranen gjorde att allting runt omkring doldes i ett kompakt ruvande mörker. Skulle han slå av dem för att se om det fanns någonting där ute? Se om någonting närmade sig lastbilen?
Med darrande händer började han lasta timret på bilen. Spakarna ville inte följa hans rörelser. Han fumlade och svor. Gång på gång slog timret i stakarna så det skrällde i timmervagnen. Stockarna fick ligga lite hur som helst. Det struntade han i nu. Han ville bara lämna Fellosen så fort som möjligt. Hans händer brottades vidare med reglagen, men stockarna trilskades och ville inte lägga sig i ordning. Det såg ut som ett skatbo på vagnen. Svetten sipprade ner för hans tinningar. Ändå frös han så han skakade.
Till slut hade han lastat både bil och vagn full och kunde lägga kranarmen till rätta. Nu skulle lasset surras. Han svalde hårt, öppnade dörren till kranhytten och klättrade ner. Han tittade sig skyggt över axeln medan han plockade fram kättingen. Han var omgiven av ett kompakt mörker. Han höll sig tätt intill timmerbilen. Bara surra lasset. Bara surra lasset! Sen skulle han snart sitta i förarhytten och vara på väg bort därifrån. Han tog tag i kättingen och måttade ett kast för att slänga den över vagnen. Precis när han böjde sig ned för att hämta kraft, kastade han en blick under timmervagnen. I det svaga ljuset från lastbilens lyktor såg han två bockfötter stå och trampa på andra sidan.
Med ett rassel släppte han kättingen på marken. Han sprang fram till förarhytten och klättrade in, låste dörrarna och tittade panikslaget i backspegeln. Ingenting syntes. Vändplanen låg där helt öde, och det allra sista av den sista timmervältan låg tyst och stilla och väntade på Halvar. Han kunde inte se en skymt av något levande väsen. Ett rådjur! Det måste ha varit ett rådjur. Försiktigt backade han tillbaka, öppnade sidorutan och tittade ner på marken där djuret stått. Bredvid hjulspåren syntes tydliga avtryck av klövar. Men det var inga små, nätta rådjursklövar. De var betydligt större och grövre. Kanske en älg? Utan att undersöka saken vidare började han köra bort från vändplanen. Lasten kunde han surra när han kom ner på riksvägen. Hans händer skakade på ratten medan han gjorde allt för att få upp farten. Den starka dieselmotorn mullrade. Timmerbilens extraljus sken upp vägbanan och dikena flera hundra meter framför honom. Han försökte titta bakåt och se om timret låg still trots att det inte var surrat. Det var svårt att se, men han tänkte inte stanna. Hans blick flackade nervöst efter vägens sidor. Han hajade till så fort han såg ett torrt träd eller en högstubbe. I hans uppjagade sinnen hade allt oregelbundet nu fått liv. Stenar. Martallar. Rotvältor. Han gasade på ytterligare, väl medveten om att den långa kurvan snart skulle komma, och att han den här gången skulle ta den i utförsbacke. Men det spelade ingen roll. Han var en van chaufför. Han skulle klara det. Nu ville han bara lämna de här skogarna bakom sig så fort som möjligt. Långt framför honom såg han backkrönet avteckna sig i strålkastarnas sken. Han pressade foten mot gaspedalen. Det var inte långt kvar till riksvägen. Men plötsligt tyckte han sig se någonting som rörde sig långt borta i strålkastarnas sken. Där, vid sidan av vägen där backen började. Han drog häftigt efter andan. En kvinnogestalt med långt gult hår avtecknade sig mot den mörka skogen. Håret reste sig på hans underarmar när hon långsamt klev upp från diket och gick ut på vägen.
Hennes långa blonda hårman räckte ner till vaderna och tycktes vara det enda som skylde den bleka kroppen. Hon stannade mitt på vägen och stod lugn och stilla och tittade som om hon väntade på någon. Så vände hon sig sakta om och såg på honom. Med en stigande fasa uppfattade han allt mer av varelsens anletsdrag. Den finlemmade överkroppen. Det lockiga håret. Ögonen som mer liknade två svarta hål. De håriga, bruna underbenen med dess grova klövar. Synen fick honom att skrika rakt ut och krampaktigt trycka gasen i botten. Farten ökades ytterligare. Han var nästan framme vid backkrönet. Ljuskäglan från lastbilen tycktes försvinna in i varelsen, som nu verkade stråla av ett eget allt starkare sken. Den roterade lätt på överkroppen, skrapade med klövarna i marken och de svarta ögonhålorna såg rakt in i hans. Det kändes som om den var på väg att svälja både honom och lastbilen. Farten ökade. Varelsen badade i ett ljus så starkt att det bländade. Varför stod den kvar? Panikslagen slängde han sig på signalhornet och lät det råma ut över vildmarken. Lastbilen kastade sig i vansinnesfart över krönet men varelsen stod lugnt kvar. Precis när kollisionen var ett faktum vände den sig hastigt bort, men där han väntat sig att se en vit ryggtavla avteckna sig mot vägen, såg han istället en ihålig trädstam, så svart av sot och tjära att den mest liknade ett vanskött sår. I nästa ögonblick var den borta, och han stirrade rakt in i den framstormande vägg av lyktor och extraljus som mötte honom på andra sidan krönet.
