Novell: Silverringen

2019 delades Lilla Sherlockpriset ut till fyra elever i Medelpads högstadieskolor. Juryn läste och bedömde 64 inskickade noveller. Denna novellen, Silverringen av Ofelia Ehnberg Ahola, vann 2019 års tävling. 

Jag springer. Jag ser en hint av en gatuskylt. Jackson street. Mina ben är så trötta att jag inte längre kan känna dem. Jag springer så snabbt att den kalla höstvinden nästan piskar mig i ansiktet. Det känns som att jag svävar. Mitt hjärta dunkar så hårt att jag kan höra mina hjärtslag. I min mun kan jag känna den salta smaken av mina tårar. Jag känner järnsmaken i halsen. Den iskalla luften gör så att jag knappt kan andas. Skrik ekar i mina öron. Jag kollar ner på mina händer. Mina blodiga händer. På mitt högra ringfinger är det tomt. Tomt? Min silverring som jag haft på mig sen min sjätte födelsedag är borta. Sen blir allt svart.

Det är allt jag kommer ihåg från den kvällen. Den sjunde oktober 2003. Inget mer. Inte vad jag sprang ifrån. Inte hur blodet från mina föräldrar kunde ha hamnat på mina händer. Jag har gjort allt i min makt för att kunna få tillbaka minnet av vad som hände på kvällen då mina föräldrar blev mördade. Men ingenting mer kommer tillbaka.

Efter allt blev svart vaknade jag i en sjukhussäng med slangar i mina armar och ett bandage runt min högra arm. Från början kom jag inte ihåg någonting. Men ju mer tiden gick så kom fler och fler minnen tillbaka. De första minnena var inga bilder, utan känslor. Paniken jag kände. Rädslan. Smärtan i mina ben. Tårarna som runnit ner i min mun. Sen kom allt annat. Det har gått nästan ett år nu, och jag kommer fortfarande inte ihåg vad som hände. Det var tydligen en tonårspojke som gick hem från sin fotbollsträning som hade hittat mig först, helt täckt i blod och med en bruten arm. Han ringde 911 så fort han såg mig. Jag var helt medvetslös och likblek. Han trodde jag var död. Min silverring med små rosa blommor i glas på fick de aldrig tag på.

Jag fick inte veta att mina föräldrar avlidit tills det första polisförhöret, det första av säkert 70 stycken. Alltid samma frågor, alltid samma svar. Men någonstans finns nog hoppet kvar hos poliserna att mitt minne nån gång kommer att helt mirakulöst komma tillbaka. Inte hos mig. Jag har förlorat allting. Mina föräldrar kommer inte att komma tillbaka.

När jag först fick de hemska nyheterna fylldes jag av en en tystnad. Jag fylldes av en sån hög tystnad att jag trodde att mitt huvud skulle explodera. Hela min kropp tömdes på känslor, jag fällde inte en enda tår. Det var som att döden kollade mig rakt in i själen. Det var inte förrän jag kom hem igen och möttes av ett helt tomt hus som jag tillät mig själv att gråta. Jag brast ut i tårar. Det gjorde så ont att det inte kändes. Det var en smärta jag aldrig kunnat föreställa mig.

Strax därefter fick jag flytta hem till min mormor och morfar. Vi sa nästan ingenting från början. Ingenting om den kvällen. Ingenting om mina föräldar. Det var en underbar känsla. En känsla som jag inte fått uppleva någon annanstans. Det kändes underbart att iallafall på ett ställe inte behöva påminnas av mina föräldrars död och behöva återuppleva all smärta igen. Men den tryggheten skulle snart också tas ifrån mig. Hundratals poliser besökte mig flera gånger varje dag för att ställa precis samma frågor som första kvällen, och för att ta emot precis samma svar. De sökte igenom mitt rum, de tog mig till alla ställen som jag möjligtvis kunde ha passerat på den kvällen för att något minne kanske skulle komma tillbaka. Till slut, även fast det tog emot varenda polis i den här lilla byn, var de tvungna att lägga ned fallet. Där bröts det sista lilla ljuset inom mig ned.

Det gick sen nästan ett helt år innan någonting skulle hända igen. Det var den femte oktober 2004, och hittills hade dagen bara sett ut som vanligt. Jag hade klivit upp klockan sju, klätt på mig, ätit frukost och jag var på väg ut till polisstationen för mitt dagliga förhör. Även fast fallet hade lagts ned så upphörde aldrig förhören. Varje dag tvingade jag mig själv ned till polisstationen för ännu ett meningslöst förhör. Jag hatade polisförhören. Det såg alltid likadant ut. Poliserna satt mittemot mig fyllda med höga förhoppningar i blicken, och jag skulle behöva göra dem besvikna. Men det här polisförhöret skulle förändra allt. Efter mitt polisförhör skulle jag till min terapeft, men jag tog mig aldrig dit. Min morfar tyckte alltid att alla förhör och all terapi var dålig för mig. Han tyckte att det var dåligt för mig att behöva återuppleva allting igen. Och han hade nog rätt.

Jag stod i hallen, med precis samma iskalla och ångestfyllda känsla som alla andra dagar. Det tog emot att gå ut varje dag, men jag hade inte riktigt något val. Jag satt på mig mina ytterkläder och öppnade dörren. Då möttes jag av samma sak som alla andra dagar. Ett okänt ställe. Ett ställe där jag inte passade in. Ett ställe där jag inte kände till någonting, eller någon. Så fort jag tog ett steg ut vändes allas blickar mot mig. Varje steg kändes som en evighet. När jag gick ut, kunde jag inte längre gömma mig. Alla såg mig. Alla kollade på mig. Det kändes som att de kunde se rakt igenom mig. Mina hjärtslag ökade. När jag kollade upp mot himlen kändes himlen närmare än vanligt. Det kändes som att jag var i ett dockhus. Som att himlen låg tätt inpå mig och kvävde mig. Jag kände mig instängd.

När jag äntligen kom fram till polisstationen så gick det till som det alltid gjorde. Jag gick in, tog av mig min jacka, fick en kopp med kaffe och sedan togs jag in i ett rum och förhöret skulle snart börja. Det såg ut som det alltid gjorde. Jag hade inte fått tillbaka något nytt minne, och sedan skulle jag behöva se hoppet i deras blickar sakta försvinna. När förhöret var slut,gick jag ut ur rummet och började att gå tillbaka till väntrummet där jag hade lämnat min jacka. Men när jag gick i korridoren så fastnade min blick på en man som stod lutad mot receptions bänken. Hans ansikte kändes så bekant. Och det var då det kom. Ett nytt minne. Inte ett specifikt minne. Utan bara en glimt av hans ansikte. Jag frös till. En iskall stöt sköt igenom min kropp från mina fötter upp till mitt huvud. Håret i nacken reste sig. Jag kunde inte röra mig. Jag stod som fastlimmad i golvet. Mannen måste nog ha märkt hur mitt ansiktsuttryck förändrades, för när han la sin blick på mig slutade han att luta sig mot bänken och började sakta att backa mot utgången. Jag rörde mig inte en millimeter. Jag fylldes av en sån skräck att jag glömde bort hur man springer. Mina ben fungerade inte. Allt jag kunde göra var att skrika. Så fort jag öppnade min mun så började mannen att springa. Personerna i receptionen började att springa efter honom. Jag berättade om mitt nya minne för poliserna och de började direkt att söka efter mannen. Ingen i väntrummet kände till mannen. Inte ens hans namn. Till personerna i receptionen hade han inte sagt ett ord. Han hade bara stått där, väntande.

Efter ett till förhör skjutsade två poliser hem mig tillbaka till mina morföräldrar. Där möttes jag direkt av min oroliga mormor som stod och väntade vid dörrtröskeln. Min morfar var inte där. Jag satte mig ner vid köksbordet och berättade allting för min mormor. Jag skakade fortfarande av chocken. Hon kramade om mina händer som jag hade vilat på köksbordet och berättade hur allt skulle bli okej. Jag fällde en tår. Sedan gick jag upp till mitt rum och slängde mig ner i min säng. Jag andades ut. Jag kände hur det blev svårare och svårare att hålla mina ögon öppna, sen somnade jag. Jag började att drömma en mardröm. Alla mina minnen från kvällen som jag hade kvar började att spelas i mitt ansikte. Sedan ser jag mannen igen. Och den här gången är det inte bara en glimt, utan ett helt minne.

Helt plötsligt när jag springer så snubblar jag och faller ner på marken. Jag slår i mitt huvud och min rygg. Så fort jag landar möts jag av en extrem smärta i både min rygg och mitt huvud. Jag försöker att hämta andan. Jag kollar upp och där ser jag mannen. Han är klädd i träningskläder och i öronen har han ett par hörlurar. Han ser inte mig liggandes i mörkret nere i gräset utan fortsätter bara att jogga förbi mig. Jag försöker att skrika, men jag får inte ut ett ljud.

Det var allt. Allt? Var det det ändå som mannen var? En joggare som sprang sin kvällsrunda. Jag blev förvirrad. Allt jag hade trott och alla mina teorier bara försvann. Jag visste inte vad jag skulle tro. Den enda personen som vi hade haft som misstänkt var bara en man som var ute och sprang. Jag blev helt förtvivlad. Allting inom mig bara rasade.

När jag vaknade slog jag direkt blicken mot min dörr. Där stod min morfar. Han vinkade med sin hand som att han ville att jag skulle komma dit. Jag ställde mig sakta upp och började att gå mot dörren. Min morfar sa inte ett ord. Han såg helt tom ut i blicken. Jag försökte att prata med honom men han stod som helt förstenad vid tröskeln. Jag kollade honom rakt i ansiktet. Jag var livrädd. Jag sökte sedan med blicken över hans kropp. Allt verkade vanligt. Men sedan fastnade min blick på hans hand. Där satt någonting som jag aldrig hade lagt märke till förut. På hans lillfinger, satt en ring. En silverring, med rosa blommor i glas på.

Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens stöd, stimulans och uppmuntran till ökat läsande och skrivande bland unga av idag. Priset delas ut under festivalen i november till författarna av de noveller som bedöms vara de bästa bland de inskickade bidragen.