Lilla Sherlock 2019: Tredje plats

2019 delades Lilla Sherlockpriset ut till fyra elever i Medelpads högstadieskolor. Juryn läste och bedömde 64 inskickade noveller. Denna novellen, Samtalet av Gustav Tåström, kom på tredjeplats. 

Jag vaknade med ett ryck, jag kände hur telefonen vibrerade längs mitt ben. Jag visste vem det var som ringde med tanke på ringsignalen. Jag vände mig ändå om och kollade på displayen, jag tryckte på off knappen med en tung rörelse. Jag orkar inte prata med henne… suckade jag tungt för mig själv. Jag såg att klockan närmade sig åtta på den spruckna skärmen “Fan jag kommer komma försent” hann jag tänka innan jag kom på att det var lördag morgon. Jag såg även att det här inte var det enda samtalet jag fått. Jag gick in på samtal och tryckte bort missade samtal, “4 missade samtal”. Jag reste mig sakta upp ur sängen den mjuka men slitna ryamattan tog emot under mig. Jag började gå bort mot garderoben och hämtade nya kläder innan jag sedan släpade mig bortåt badrummet.

Jag kände att det var något annorlunda med idag, jag bara fick en sådan känsla. Jag började ta mig in till köket för att sätta på kaffemaskinen. Jag kände doften av nymalda bönor likt en bris då jag ställde in mitt svarta kaffe bland inställningarna på maskinen. Jag gick bort mot fönstret som satt ovanför diskbänken. Det gråa tråkiga oktobervädret hade kommit, fullt av regn och mörker. Termometern visade 5 grader och jag huttrade för mig själv. Kaffemaskinen började nu signalera att den var klar. Jag tog koppen och satte mig vid köksön. Precis när jag skulle ta första droppen ringde telefonen igen. Det var samma person, jag tryckte då återigen ned off knappen med en djup suckning. Jag gick in bland inställningarna till kontakten, blockera nummer läste jag tyst samtidigt som jag slog på det. Känslan som jag fick var full av förtvivlan men även lättnad. Numret som jag tidigare alltid ringt när jag velat något eller bara velat prata var nu borta. Jag kände att ögonen började tåras men jag ville inte låta något sådant ske, jag som aldrig känt mig svag innan. Jag lade ned telefonen mot bordsskivan och tog en sipp av det heta kaffet. Jag drack upp det och lämnade kvar muggen på bordet. Jag hade ingen motivation till något, jag gick bort till min nya dyra soffa och sjönk tungt ned i den. Det fanns ingen ork till något. Jag tänkte att jag kunde ta en shoppingtur i centrum men inte ens det kunde få mig på bättre tankar. Men jag tänkte att luft behövde jag. Jag kände en svag oro att jag skulle kunna träffa henne nere i centrum men bland en miljon personer bör det vara nästan omöjligt.

Jag gick mot hallen och tog på mig den dyra rocken som jag egentligen inte haft råd med. Jag drog på mig mina chelsea boots och sist kopplade upp mig på bluetooth hörlurarna. Det känns som att jag får vara mig själv i min lilla bubbla med dem inkopplade. Jag stängde av lamporna och gick ut genom dörren ut till trapphuset, jag vände mig kvickt om och låste dörren. Jag kunde dock inte låta bli att snegla på dem två namnen som stod adresserade på lägenheten. Jag började gå nedåt i trapporna och kände hur en kall vind tog emot mig med en doft att regn och avgaser. Jag öppnade porten och gick ut. Jag började slingra mig bland gatorna längs Östermalm. Jag tog mig över Djurgårdsbron och svängde vänster upp på Strandvägen och vidare till Hamngatan. Jag möttes av turister och flera andra ansikten. Jag kände mig ensam när jag såg alla i den stora folkmassan.

När jag började närma mig NK fick jag samma känsla som tidigare imorse, det var något som inte stämde. Jag visste inte vad men jag kände det. Jag gick över vägen och in på NK. Det var en galleria där jag kände mig hemma. Doften av dyra parfymer slog mig samtidigt som jag såg alla nya höstkollektionen från diverse märken. Jag började gå upp längs trapporna och befann mig snart på tredje våningen. Jag visste inte vad jag egentligen var ute efter men visste att jag behövde nya kabelstickade tröjor eller chinos till jobbet. Jag började gå mot POLO Ralph Lauren och tog två tröjor och två chinos. Jag visste att de passade och började gå mot kassan.
– Det blir 4099, sa kassörskan.
Jag tog upp telefonen för att ta fram kortet men den började i samma rörelse att ringa. “Dolt nummer”läste jag på skärmen, jag gjorde nu som tidigare och avvisade samtalet men jag hörde att det lämnades ett röstmeddelande. Jag tog upp kortet och betalade. Jag började sedan gå mot utgångarna men jag hade vid det här tillfället redan glömt allt samtalet.

Jag tog vägen upp längs Sveagatan mot Drottninggatan då jag visste att det även var reor på Åhlens. När jag precis nått Hötorget bland allt ringlande folk ringde telefonen igen. “Dolt nummer”, jag fick nu en känsla av att det faktiskt kunde vara något viktigt och tryckte ned godkänn.
– Hallå, mumlade jag lite otydligt.
– Hej, är det Jonas Andersson, sa en hård, kall skärande röst.
– Ehh… Ja, vem är det och varför söker du mig? sa jag nu med en stum ton.
– Mitt namn är Mikael Johansson och jag är polischef, jag skulle vilja byta några ord med dig.
Jag kände hur en rysning drog till längs ryggen och jag darrade till likt ett asplöv.
– Okej, vad är det som har hänt.
– Min första fråga är var du befann dig mellan 11:47 och 01.22 i natt?
– Jag var hemma och höll på att skriva på en föreläsning, svarade jag halvt förvånad och tagen av situationen.
– Okej, och vad gjorde då igår kväll?
– Jag slutade vid 18 snåret och sedan gick jag hem och åt.
– Okej, Är det nämligen så att du har fått samtal under natten.
– Aa, hur vet du det?
– Du vet väl vem Mina Karlsson är?
Jag fick inte fram ett ljud är jag hörde namnet och vem det tillhörde.
– Ja, stammade jag tillslut fram.
– Har du svarat på något eller lyssnat av röstmeddelanden?
– Nej, men vad handlar det här om?
– Det är nämligen så att Mina hittades livlös en bit ifrån T-centralen vid 05.44. Hon hade befunnits vid ett buskage men det hade inte funnits några tecken på bevis.
Orden kastades ligt hårda slag mot mig och jag kände hur tårarna började rinna längs med kinderna.
– Hennes liv gick inte att rädda… Hon hade enligt uppgifter vaknat till i ambulansen och hennes sista andetag hade bestått av namnet “Jonas”.
Jag fick inte fram ett ljud… Jag lyfte på telefonen samtidigt som jag hörde ett “hallå” i bakgrunden. Jag kastade ner telefonen i marken och sprang.

Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens stöd, stimulans och uppmuntran till ökat läsande och skrivande bland unga av idag. Priset delas ut under festivalen i november till författarna av de noveller som bedöms vara de bästa bland de inskickade bidragen.