Novell: Gömd inuti

2019 delades Lilla Sherlockpriset ut till fyra elever i Medelpads högstadieskolor. Juryn läste och bedömde 64 inskickade noveller. Denna novellen, Gömd inuti av Lisa Marie Högdahl, kom på silverplats. 

”Hej, är det du som är Mischa, han som skapar dessa verk?” var det en skakig röst som frågade. Mischa vände sig om och nickade mot personen. Det var en gammal kvinna som var minst två huvuden mnm än honom. ”Ja, det är det’ svarade han och log.

Det växte ett vänt leende på kvinnans rynkiga ansikte. ”Jaha, vad kul!” sa hon och gick nära en skulptur av ett detaljerat kvinnohuvud, vit som krita. ”Det är mycket sällsynt att pojkar i så ung ålder håller på med sånt här, jag visste inte ens att folk fortfarande gjorde gipsskulpturer”

”Jag är mest överraskad att det fortfarande finns folk som är intresserad” skrattade Mischa som även fick ett gott skratt tillbaka av kvinnan.

”Haha, du är rolig du.”

Det blev tyst mellan de två och Mischa var just påväg att gå och tala med en annan besökare men han stoppades av den gamla kvinnan som hade tagit intresse för en annan skulptur.
Denna skulptur var av en ung man. Mischa märkte en viss sorg i hennes blick.

”Han ser exakt ut som Ivan som blev mördad för bara någon månad sedan” berättade hon. Det såg ut som om hon skulle ta på skulpturen, men drog sedan tillbaka handen. Kvinnan fortsatte prata

”Ivan var mitt barnbarn förstår du. Vi kände inte varandra särskilt väl men så klart är det ändå sorgligt” snyftade den gamla kvinnan ”Det är så synd att hans kropp aldrig hittades”
Mischa nickade ”Skulpturen är faktiskt baserad på honom, som ett minne liksom” förklarade han.

”Tur att det fortfarande finns goda själar som du” suckade kvinnan och gav Mischa en klapp på ryggen innan hon gick iväg.

Det har nu gått några timmar och galleriet har stängt för dagen. Mischa höll på att städa undan innan han gick men plötsligt hörde han att det bankade på dörren till byggnaden. Om han visste rätt så var det hans kompis Boris. Boris brukade alltid hälsa på hos Mischas konstgalleri efter det hade stängt av någon anledning, men eftersom de var vänner så fick han det.

”Välkommen igen Boris” hälsade Mischa glatt.
”Tja” nickade Boris och klev in. I handen bar han en stor, svart väska.

De två var dock mer rivaler än vänner. Boris hade alltid varit avundsjuk på Mischas talang.
”Här för att stjäla något?” skrattade Mischa ”Om du ställer ut några av mina verk och säger att de är dina så blir du säkerligen känd.” fortsatte han. På Boris ansikte syntes dock inte en skymt av ett leende

”Kan du inte sluta vara så full av dig själv?” suckade han. ”Jag fattar inte hur en ynklig 25-åring kan vara så mycket kändare än jag, en 30-åring!” sa Boris och drämde handen ner i ett bord. Skulpturerna ovanpå började skaka av impakten.
”Var försiktig!” utropade Mischa och såg till så att ingen skulptur föll. ”Förlåt då” sa Boris, men ingen ånger syntes på han.
”Hursomhelst är det inte åldern som räknas med konst, talang är något man föds med och sorgligt nog för dig så föddes du inte med någon” förklarade Mischa.

Boris himlade med ögonen
”Om någon visste om att du egentligen hade en så hemsk personlighet så skulle du haft noll besökare.”

”Jag talar bara sanningen Boris!”
”Herregud, jag kommer döda dig” suckade den blonda, äldre mannen.
”Om jag har en så hemsk personlighet varför kommer du då hit nästan varje dag?” undrade Mischa
”Det har ingenting med dig och göra, dessutom hade jag tänkt att det här är sista gången jag skulle behöva träffa dig, någonsin” sa Boris och greppade ett hårdare tag i hans stora väska.

Det har allt med mig och göra! tänkte Mischa, men sa inte. Han var för upptagen med att tänka på vad som var inuti väskan som Boris höll i.

Tillslut övervann nyfikenheten och Mischa frågade vad som är inuti.
”Det ska vi ta reda på alldeles snart” svarade Boris och Mischa märkte hur hans mungipor rörde sig uppåt för en halv sekund.

Boris drog Mischa till där Mischa hade pratat med den gamla kvinnan tidigare idag, där statyn av Ivan stod. Han hade jobbat flera månader på den.
”Kolla här!” sa Boris och stoppade handen in i väskan. Mischa kollade förväntansfullt men blev bara besviken när han såg Boris ta fram en liten vas som han hade gjort.
Mischa försökte hålla sig från skratt ”så det är det där jag har väntat på? En ynklig liten vas?”
Boris blev röd i ansiktet. ”Kan du inte lägga av med det där!” skrek han och sparkade på hyllan som statyn av Ivan stod på.

Allt gick fort.

Krasch! lät det och plötsligt låg det flera vita splitterbitar på det före detta rena trägolvet. Men tillsammans med gipset såg man halvt förmultnade, ruttna Ivan. Då var det visst Boris tur att förvandlas till en staty.

Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens stöd, stimulans och uppmuntran till ökat läsande och skrivande bland unga av idag. Priset delas ut under festivalen i november till författarna av de noveller som bedöms vara de bästa bland de inskickade bidragen.