Ett smakprov från den senaste boken av Jonas Moström, som medverkar på Svenska Deckarfestivalen 2019. Smakprovet ges i samarbete med Lind & Co.
1
Uppsala, fredag 15 mars
Hon möter blicken. Det är den mörkaste hon sett. Det är en blick som vill döda.
En bedövande knall slår mot trumhinnorna och blir till ett eko som krossar alla tankar.
Det känns som om någon sparkar henne hårdare än hon trodde var möjligt. Magen spricker och luften går ur henne med ett stön hon inte känner igen.
Instinktivt trycker hon händerna mot smärtan. Jackan blir blöt och varm och röd. Som i ultrarapid sjunker hon ned på knä på den snöslaskiga asfalten.
När hon tittar upp ser hon en glänsande pistol försvinna in i en silverfärgad bil. Föraren har en svart rånarluva och vrider på huvudet så att hon inte längre ser de hatiska ögonen. Allt blir tyst och suddigt, som om luften omkring henne smälter.
Hon andas djupt ett par gånger och tänker att lungorna fungerar. Andetag för andetag släpper blockeringen i nervbanorna och hon förstår vad som har hänt.
Nej!
Hon vill inte dö.
Bilen kör iväg, en kvinna vars röst hon känner igen skriker hennes namn. Orden flyter in i varandra och försvinner i ett avlägset dån.
Sedan sjunker allt undan.
2
Nathalie höjde vattenglaset och log mot Johan. ”Välkommen till Uppsala. Synd att du snart ska åka.”
Han besvarade leendet och deras glas möttes i ett klingande ljud som tonade bort mot den sammetsröda inredningen och ljuden från köket. De satt mittemot varandra på restaurang Iberico med utsikt mot Fyrisån och hade just fått in varsin patatas bravas och gambas al ajillo som fräste hemtrevligt i gjutjärnspannorna. Eftersom Johan skulle resa hem till Sundsvall med sjutåget hade Nathalie stämt träff med honom redan när restaurangen öppnade, klockan halv fem.
Som väntat var de ensamma. Det passade henne bra. Det kändes nästan lika intimt som när hon bjöd honom på middag hemma i Kungshamn i höstas. Skillnaden var att här behövde de inte aktivt avstå från att ligga med varandra. Om det var bra eller dåligt var känslan och förnuftet inom henne inte överens om.
”Jag hade gärna stannat en natt, men du vet hur det är”, svarade han och tog en klunk av ölen. ”Trots att man knappt får sova eller tänka en egen tanke vill man vara nära de små underverken hela tiden.”
”Hur gammal är Alma nu?”
”Tre månader imorgon.”
”Grattis! Hade jag inte haft bilen skulle jag ha bjudit på champagne. Hur tar storebrorsan det?”
Hon tystnade, märkte att hon pratade för mycket, som alltid när hon var nervös.
Johan spetsade en gyllenfärgad potatisbit med gaffeln och blickade ut i gråslasket. ”Än så länge har Alfred inte kommit på vad avundsjuka är. Han vakar över lillsyrran med ett allvar jag aldrig sett hos en tvååring.”
Hon mindes hur hennes Gabriel hade varit likadan när Tea föddes. Att det sedan tog hus i helvete när han fyllde tre behövde hon inte nämna.
”Det jobbiga är att svärmor i stort sett har flyttat in hos oss”, fortsatte Johan bekymrat. ”Eftersom Carolina har ont i ryggen och jag jobbar så oregelbundet har hon sovit över nästan varje natt sedan Alma föddes. Så en dags utbildning och en träff med dig var exakt vad jag behövde.”
Han fyrade av sitt charmiga leende så att skrattgroparna framträdde tydligt under den dagsfärska skäggstubben. Reflexmässigt drog hon handen genom håret och vände bort blicken mot kyparen som gick runt bland borden och tände ljuslyktorna.
”Snygg du är i håret, förresten”, fortsatte han när hon åter såg på honom. ”Jag gillar när det blir längre och lockar sig. Du var fin i pagen också, men det är bättre nu. Och den där kavajen och polotröjan är riktigt tuffa.”
”Tack”, sa hon och kände sig lycklig på ett omedelbart sätt, som någon som trott sig ha glömt känslan. Efter de senaste veckornas mörker var det definitivt något hon behövde.
De tog varsin räka och log mot varandra.
”Men nu pratar vi inte mer om mig”, sa Johan. ”Nu vill jag veta hur du har det.”
Istället för att svara med en allmän fras i stil med att det snurrade på i ekorrhjulet satt Nathalie tyst och vilade blicken i hans gröna ögon. De senaste veckorna hade varit bland de jobbigaste hon varit med om. Men om det var någon hon kunde prata med var det Johan. Hon hade verkligen sett fram emot att träffa honom och få sätta ord på det dilemma som hon brottades med dygnet runt.
Efter fallet med den försvunna lucian som de båda jobbat med hade de hörts på telefon och Facetime någon gång i veckan. Även om de pratade om det mesta hade hon inte sagt något om det som tyngde henne, den eventuella levertransplantationen. Johan visste däremot allt om hur jobbigt det var att Nathalies exman Håkan och hans Tilde hade fått en son som gjorde att Gabriel och Tea hellre ville vara hos dem än hos henne. Trots att hon insåg att det var en naturlig och övergående fas gjorde det ont i hjärtat varje gång barnen med omaskerad iver visade att de längtade till Håkan.
I början hade hon försökt hantera avundsjukan och frustrationen med de kognitiva blockeringar hon dagligen lärde ut till sina patienter. När inte det hjälpte hade hon låtit känslorna svämma över och sökt sig så långt ner i mörkret hon kunde för att på så vis få energi att ta sig ur det.
Kanske hade det vänt, kanske inte. Hon kunde inte avgöra vilken riktning hon färdades i, men det viktiga var att hon var i rörelse. Och nu hade hon som sagt fått ett betydligt större bekymmer. Ett problem som, till skillnad från hennes bräckliga självkänsla inför barnen, krävde att hon fattade ett beslut.
”Ärligt talat har de senaste veckorna varit fullständigt upp och ner”, inledde hon. ”Jag har inte sagt något om det eftersom det har varit för svårt.”
Johan stelnade till och stannade upp med potatisen han hade på gaffeln.
”Vad är det som har hänt? Berätta!”
