”Detta är alltså döden, for det genom hennes huvud. Det är ingenting att vara rädd för” skriver Marie Jakobi i Svenska Deckarfestivalens novellserie hösten 2019.
Hon vaknade av tystnaden.
En talgoxhane satt i björken utanför och ropade efter en hona att bygga bo med. Han hade börjat redan för några veckor sedan, när dagarna började bli längre. I övrigt var det alldeles tyst. Solen stack i ögonen.
– Stig är nog redan uppe och hugger ved, sa Anna-Greta för sig själv. Det är nog bäst att jag skyndar mig ut och hjälper till.
Hon vände sig om mot sida av sängen där Stig brukade ligga och såg den välbekanta siluetten av den stora magen och benen under täcket. Hon såg upp mot kudden och frös till is.
Hans huvud lutade mer bakåt än vanligt, hakan hängde ned mot hasen och ögonen stirrade upp i taket. Han låg alldeles stilla, som föremålen i rummet.
Detta är alltså döden, for det genom hennes huvud. Det är ingenting att vara rädd för.
Hon började andas igen. Hon hade aldrig förut sett en död människa. Hon hade inte trott att hon skulle klara det. Men nu låg han framför henne och var död. Det fanns ingenting mer hon kunde göra. Ansiktet var avslappnat, vackert. Till och med åldersrynkorna var utslätade.
– Idag behöver du inte ta något mer insulin.
Hon sträckte försiktigt fram handen, som om hon var rädd för att han skulle vakna och rycka tag i den. Med handen smekte hon lätt över hans ögonlock och hon blev förvånad över hur lätt det gick att stänga den.
Hon såg sig om efter något att lägga under hans haka. Nu såg det ut som om han sov.
Hon såg uppmärksamt på honom.
– När vi var nygifta och nyss hade flyttat hit vaknade jag alltid före dig och låg och tittade på dig, viskade hon. Du var stilig. Jag drunknade varje gång jag såg in i dina ögon.
Det var fortfarande samma säng, fast madrasserna hade de bytt ut två gånger sedan dess.
Hon insåg att han inte skulle vakna och suckade tungt.
Solstrålarna började äta på Stigs kudde.
Hon drog ned persiennerna för fönstret och såg talgoxen flyga iväg. Det var något hon hade glömt. Något viktigt. Hon kunde bara inte komma på vad.
Hon tog på sig byxor och tröja, långsamt för att undvika den värsta smärtan. Sedan gick hon till telefonen i hallen och slog numret till dottern.
Det var först när de hade fått barn som han hade blivit så arg att han slog. Men han älskade henne.
Hon fingrade på halsbandet som hon hade om halsen och försökte komma underfund med vad hon hade gjort för fel i går morse. Sedan han hade fått diabetes var han mer oberäknelig och brusade upp oftare än förr.
Ninas röst i luren ryckte tillbaka henne till verkligheten.
Medan hon pratade upptäckte Anna-Greta tomma vinglas på borde i vardagsrummet. Hon flyttade blicken till täckte som täckte magen och benen på den döda kroppen i sovrummet och tillbaka till den tomma pappersasken med antidepressiva tabletter bredvid telefonen. Kvällen innan spelade upp sig framför henne.
Telefonluren gled ur handen och landade på den handknutna mattan med en duns.
Det måste vara tabletterna som gjort det svårt att minnas med en gång. Fast hon var bra på att glömma saker annars också. Det var ett sätt att överleva.
– Hallå, hördes Ninas röst.
Anna-Greta böjde sig efter telefonluren och skrek till av smärtan i axeln.
Hon hade ramlat in i kaminen i köket i går morse. Som tur var hade hon inte hunnit tända den. Det blev inga brännmärken. Men hon hade inte kunnat följa med Stina till kaffeserveringen i slottsparken på eftermiddagen som hon hade ett fram emot. Stig hade blivit så glad över att hon stannade hemma. Han tyckte inte om att vara ensam.
Anna-Greta trodde inte att det fann någon som kände till misshandeln. Hon hade inte ens berättat för Stina. För varje händelse som inte passade in i hennes bild av den lyckliga familjen Hansson fanns en lögn.
Hon fick tag i luren och tryckte bort samtalet.
Kanske är det inte så bråttom, tänkte hon och sneglade mot lakanet.
Människorna omkring henne skulle fortsätta att göra det de planerat tills hon berättade att Stig var död.
Hon hasade ut i köket, fyllde kaffebryggaren och tog fram två koppar. Efter ett tag kom hon på sig själv och ställde tillbaka den ena. Hon stängde skåpluckan med en smäll i ett försök att komma ifrån minnet av kvällen innan.
Hon strök ut en osynlig bubbla ur vaxduken, tog fram Skogaholmslimpa, Bregott, prästost, smörkniv och osthyvel. De vana rörelserna var en livboj att klamra sig fast vid.
Hon åt fort.
Så länge som hon var sysselsatt med något kom tankarna och känslorna inte ifatt.
Hon hade dolt spåren av misshandeln i en väv av lögner, men ett lik kunde hon inte göra sig av med.
Hon gick tillbaka till hallen och slog 112.
Hon vågade inte släppa det vita lakanet med blicken. Om hon upptäckte honom i tid, skulle hon hinna springa ut innan han kom fram till henne och hämnades.
Hon fick svar efter en signal.
– Min man heter Stig, viskade hon. Jag tror att han är död.
I detsamma vällde övergivenheten, skammen och ilskan som hon trängt undan genom åren över henne som en tsunami. Hon föll ihop i en gråtande hög på mattan.
Hon märkte inte längre smärtan i axeln och längs benet. Kroppen var tung, trött, utled på att hålla den lyckliga fasaden uppe, ständigt le och hålla rätt på den tjocka väven av lögner.
Bilden av gårdagskvällen gick inte att tränga undan längre. Hon hade hällt insulin och sina egna, antidepressiva tabletter i hans vinglas medan han var på toaletten. Sedan hade hon skålat några gånger med honom och varit trevlig en stund innan de gått och lagt sig.
Kvinnan på larmcentralen meddelade att en ambulans var på väg.
Från och med nu skulle andra ta hand om henne. Hon behövde inte passa upp på någon mer. De skulle hämta henne, ge henne mat och kläder, en säng att sova i. De skulle sätta henne på en anstalt någonstans. Ingen skulle kräva något av henne med våld. Hon skulle få vara i fred och för sig själv i många år framöver.
Mer trodde hon inte att hon behövde.
