Novell: Möte med döden

Den pensionerade riksdagsledamoten Ingvar Karlsson har generöst donerat novellen Möte med döden till Svenska Deckarfestivalens följare, men medverkar ej på festivalen. “Hunden morrade vid ett buskage. Karlsson blev nyfiken och tittade efter. Han såg ett par ben. Det låg en person på magen.” 

Sven Persson satt i fåtöljen och sov sedan morgonkvisten. På hotell Dalia hade det blivit en och annan öl fram till stängningsdags. Han vaknade till och kände törsten bränna i strupen. Stapplande tog han sig ut till köket och kylskåpet. Bakruset malde i hans skalle.

Då han halsat en öl fick han syn på ett brev på golvet under brevinkastet. Mödosamt böjde han sig ner och tog det. I dag är det ingen postgång, tänkte han. Han var tvungen att hämta sina glasögon innan han öppnade kuvertet. Skrivstilen var spretig. Ingen han kände igen.

”Kära vän! Det var längesen vi sågs. Jag vill träffa dig. Möt mig i dag vid badplatsen på Sågudden.”

Ett anonymt brev. Vem driver med mig? Någon från i går? Kan det vara den där bruttan som var framme vid ett tillfälle?

Klockan var 11.00. Han stod i kalsongerna. Först av allt en dusch. Han tvingade sig till badrummet och vred på kranarna. Det tog en stund innan han märkte att han glömt ta av både glasögonen och kalsongerna. Vattnet strömmande. Kroppen kändes mör dagen efter. Varken han eller polarna från bruket var unga längre. 58 år från och med i går, tänkte han och riktade duschstrålarna mot ansiktet. Man får ta det onda med det goda.

Det hade varit stökigt vid några tillfällen under kvällen. Ett och annat bråk som vakterna fick avstyra. I övrigt var det inget ovanligt. Jo, det var en gammal dambekant som var påstruken i överkant. Hon hade kommit till deras bord, med plutande mun. Försökte få kontakt,

Hon är ute efter ett skjut, hade en av kompisarna sagt.

Jo, det hade varit en fin present på min födelsedag. Det hela rann ut i sanden. Jag var för full. Tänk om det är hon som vill träffa mig vid badplatsen? Skulle sitta bra med ett skjut i dag, tänkte Sven.

Nyduschad och med en ostmacka i ena handen, hatten och regnrocken i den andra traskade han utför trapporna för att gå till mötesplatsen. Han myste inombords. Han väntade på något gott… När han steg ur porten på Karlbergsvägen 37 mötte han Evert.

– Redan uppe, skrockade Evert.

– En stärkande promenad bara.

– Det var någon utanför din dörr för ett par timmar sedan. Jag såg det i mitt titthål i dörren.

– Jaså. Du såg inte vem det var?

– Nej, Det var suddigt. Jag får inte glömma bort att polera glaset.

Sven nickade till avsked och svalde det sista av mackan. Satte på sig hatten och regnrocken. Fortsatte vägen förbi kyrkan bort mot Sågudden.

Det var en kylig morgon i Bengtsfors. Träden och buskarna utefter strandpromenaden hade för längesedan tappat sina löv. Det var helt öde och en snålblåst drog in mot land från norr. Vågorna slog mot bryggorna.

Det var riktigt surt.

Han såg ingen där ute. Han gick in i det lilla lusthuset för att slippa den kalla vinden. På bordet i lusthuset, under en sten låg ett kuvert. Det liknade det kuvert som han nyss fått i sitt brevinkast. Han lyfte på stenen, vände på kuvertet, där stod hans namn. Det kändes kusligt. Vem gör sig besvär med en liknande procedur för att träffa någon? Han öppnade.

”Kära vän! Jag var här tidigare. Du får en chans till. Möt mig vid reningsverket i kväll.”

Fingrarna var stela och han fick snyta näsan i snålblåsten.

Han hostade till.

”Satan”, sa han vresigt. ”Ska jag bli förkyld också.”

Obehaget växte. Var det någon som drev med honom? Stod det någon och skrattade åt spektaklet eller hemska tanke någon som njöt av situationen. Inte kunde det va damen med den plutande munnen som han hade hoppats på. Detta var något annat. Vad?

Långsamt återvände han hem. Han satte sig i fåtöljen och somnade. Han vaknade av samma gamla förbannade mardröm där han körde av vägen med bilen.

Han kommer ihåg den dagen som om det var i går. Isabell hans flickvän satt i framsätet när bilen gick av vägen mot en tall. Höger sida av bilen trycktes in där Isabell satt. Räddningspersonalen fick klippa loss henne. Hon blev ett paket sittande i rullstol. Dömd till livstids lidande och det var hans fel. Han hade kört i hög fart. Det blev aldrig någon rättssak utan det avskrevs som en viltolycka. Det hände för 35 år sedan. Han hade ljugit. Det var aldrig någon älg på vägen.

Det hade börjat skymma. Hög tid för en vandring till nästa mötesplats. Det blåste styv kuling. Han hukade i vinden.

Framme vid målet såg han inte en kotte. Jo, där ute vid vattnet stod det en mörk skepnad.

– Hallå, vem är du? ropade Sven. Han fick inget svar.

Sven gick vidare ut mot…

*** *** ***

Vinden hade mojnat under natten. Istället hade det kommit några rejäla regnskurar. Det var vått och ogästvänligt när Rune Karlsson rastade hunden längsmed stranden. Hunden morrade vid ett buskage. Karlsson blev nyfiken och tittade efter. Han såg ett par ben. Det låg en person på magen. Han böjde sig ner och tog tag i högerarmen. Den var stel. Karlsson som var deltidsbrandman hade sett många döda kroppar under årens lopp. Mannen på marken var död. Det kändes lika obehagligt varje gång det inträffade. Han tog sin mobil och larmade. Det tog inte många minuter innan den första polisbilen var framme. De kollade om personen levde, de skakade på huvudet.

Bil efter bil rullade in. Kommissarie Erik Dalberg och hans ständiga följeslagare Solvige Andersson steg ur en av bilarna.

En läkare satt på huk borta vid mannen, han reste sig upp och sa till Dalberg.

– En mansperson. Det kan vara skotthål.

– Det var du som fann honom, sa Dalberg till Rune Karlsson.

– Egentligen var det Putte, sa Rune. Han registrerade att det fanns något i buskage.

– Visst hundar har ett fint väderkorn.

– Brukar du ofta rasta hunden här?

– Ja, varje dag minst två gånger. Jag bor här intill.

– Har du sett eller hört något under gårdagens kväll?

– Ja, vid 18-tiden hörde jag några knallar. Det blåste så förskräckligt. Är han skjuten?

– Vi vet ännu inte hur han dött. Det får obduktionen visa.

– Förresten det var en bil här nere i går kväll. Jag såg ljusen.

– Tack, vi hör av oss.

Vid dörrknackning i området hade en blå Volvo iakttagits på kvällen. Troligen samma bil som Rune Karlsson sett ljusen på. Vad kunde detta handla om? Dalbergs stab hade bråda dagar. Namnet på den döde var Sven Persson det framgick av hans körkort. Vid besök i hans bostad fann man de två handskrivna lapparna. Hans granne Evert förhördes om eventuella iakttagelser. De hade bott grannar i tjugo år på samma svale. Han hade sett någon utanför Svens dörr under gårdagen. Detta hade han också talat om för Sven.

– Du kände inte igen den du såg? frågade Dalberg.

– Nej, sa Evert.

Sven Perssons hade varit gift två gånger. Fyra barn hade han satt till världen. Han hade haft ett utsvävande liv. Således kunde det befaras att det fanns personer som hyste agg till honom.

– Vi får kolla upp om det har funnits några hot, sa Dalberg.

– Vi har fått in ett anonymt tips, sa Andersson. Jag ska kolla det.

Förhör med hans bekanta var inplanerade. Stig Gustavsson, en av dem, som var med på Dalia hade under kvällen pratat med en person som frågat om de firade något särskilt. I övrigt inget anmärkningsvärt.

Obduktionen visade på att Sven skjutits med fem skott rakt framifrån med ett vapen kaliber 45. Fyra kulor hade passerat igenom kroppen, en kula hade stoppats upp av plånboken som fanns i jackans bröstficka. Det var alltså rejäla don som gärningsmannen var utrustad med. Knallarna som vittnet Rune Karlsson hört var förmodligen skotten vid mordtillfället.

Det var inte fråga om rån då alla värdeföremål, klocka, ringar, plånbok och halsband fanns kvar.

Utredningen hade gått i stå. Det fanns inget att ta på. Plötsligt kom det ett tips från Sonja Svensson som varit på Dalia samma kväll som mordoffret var där. Hon hade kommit i samspråk med en man som ville följa henne hem. Hon tackade nej för han var inte hennes typ. Hon kontaktade polisen för det var något underligt med mannen. Han hade frågat om hon kände Sven Persson.

– Kan du göra en fantombild? frågade Solveig Andersson.

– Ja, det tror jag, sa Svensson.

Med hjälp av ett dataprogram pusslades ett foto fram. Resultatet blev en kortklippt person i femtioårsåldern med en smal mun ordinär näsa med något utstående öron och blå ögon. Bilden visades för Stig Gustavsson, han tyckte att munnen skulle göras något bredare.

– Du får kolla runt om han varit boende hos någon uthyrare här i Bengtsfors, sa Dalberg till Andersson.

Det blev napp på det tredje stället, vandrarhemmet på Gammelgården där hade mannen tre övernattningar. Han hette Bertil Green med adress i Malmö. Vem var denne Bertil Green? Föreståndarinnan på Vandrarhemmet kom ihåg mannen för han käkade alltid tre ägg till frukost. Det visade sig att namnet var falskt, det fanns ingen Bertil Green på den adressen i Malmö.

– Det pekar starkt mot att vi trots allt har en fantombild på gärningsmannen, sa Dalberg.

Staben diskuterade vad som borde göras. Andersson tyckte att de skulle gå ut med fantombilden i lokalpressen. Mannen borde ha någon anknytning till orten. I fredagstidningen var bilden inne. Med spänning väntade staben på napp. Tiden gick och när Dalberg nästan förlorat allt hopp, kom det ett telefonsamtal.

Lokaltidningen har spridning på många platser i landet. Det är utflyttade personer som har tidningen för att kunna följa med i händelser på orten. En kvinna som ville vara anonym uppgav att mannen på bilden liknade en av hennes skolkamrater som hette Roland Binge. Var han befann sig visste hon inte. Hon kom även ihåg Sven Persson.

*** *** ***

En slagning på datorn och namnet Roland Binge dök upp. Det fanns en person med det namnet i Borlänge. Ett telefonsamtal till polisen i Borlänge var på sin plats. Dalberg och Andersson var välkomna till Borlänge, först skulle kollegorna i Borlänge kolla upp om Binge fanns på plats. Dalberg satt och väntade på en signal.

– Vi måste vara beredda på att snabbt åka upp till Borlänge, sa Dalberg till Andersson.

– Jag håller på att skaffa barnvakt, svarade Andersson.

Beskedet kom från Borlänge, det var kommissarie Sven Johansson som ringde. Hela staben lyssnade på högtalartelefonen.

– Jag kan meddela att ni inte behöver åka hit upp för att träffa Roland Binge, han är död. Vi hittade honom i hans bostad skjuten. Troligen har han tagit sig själv av daga. Vid hans sida låg en revolver av kaliber 45. Det fanns också ett avskedsbrev, jag ska läsa upp det hela.

”Till eftervärlden

Jag har valt att sluta min vandring här på jorden den 13 november 2012. För 37 år sedan lovade jag min syster Isabell att någon gång skipa rättvisa i hennes levnadsöde. Isabell är nu död efter ett långt liv i rullstol. Orsaken till hennes olycka var Sven Persson. Han fick inget straff för det han gjorde. Min syster fick lida hela sitt liv.

Jag har skipat rättvisa och mitt löfte är uppfyllt.

Roland Binge.”

– Så lyder avskedsbrevet. Det var blodigt det låg i omedelbar närhet av kroppen. Ingen vacker syn som vi möttes av, sa Sven Johansson.

– Tack, vi kommer att höra av oss om det dyker upp något speciellt, sa Dalberg.

Dalberg satte staben i arbete med att kolla upp motivet till att Sven Persson blev dödad. Det var en bilolycka 1975 där Isabell Binge blev skadad. Sven Persson var förare av bilen. Händelsen blev rubricerad som en viltolycka. Föraren hade undvikit att krocka med en älg. Vid inbromsningen hade bilen sladdat in i ett träd.

Det framkom också att Roland Binge hade en annan uppfattning om hur olyckan gått till. Älgen var något som Sven Persson hade fantiserat ihop, för att klara sig ifrån vårdslöshet i trafik.

Ingvar Karlsson är pensionerad riksdagsledamot för Centerpartiet. År 2012 fick han en idé om att skriva några berättelser. Under fyra månader lyckades han skriva ner sex stycken. Fem av dem skapades som en egen bok via egenutgivning, Berättelserna är alla förankrade i hembygden i Dalsland. Nu för tiden ägnar Ingvar sig för det mesta till börsresultat.