Novell: Den sorgsna modellen

Kjell E. Genberg är kanske Sveriges mest produktiva författare. Han har generöst donerat novellen Den sorgsna modellen till Svenska Deckarfestivalens följare, men medverkar ej på festivalen. Mycket nöje!

”Jag måste få måla dig! Du har det mest uttryckfulla, sorgsna ansikte jag någonsin sett.”

Hon såg länge och tyst på den unge mannen i målarrocken med de många granna fläckarna. Sedan skakade hon på huvudet och pekade mot gitarren som hängde på väggen i ateljén.

”Sjung för mig i stället”, sade hon.

Gitarren var ostämd. Han lät bli att spela, men ställde sig i Elvispose, vickade med ena knät och sjöng:

”… men have named you, you’re so like the lady with the mystic …”

Hon avbröt honom.

”Du är galen! Sjunga kan du inte heller. Varför påstår du att du kan sjunga?”

”Det har jag aldrig sagt. Jag kan måla!”

Hon vandrade runt bland skisserna och dukarna som fanns inne i det stora, ljusa rummet med de väldiga takfönstren.

”Men du är ingen Michelangelo”, konstaterade hon.

”Kanske inte, men tillräckligt galen för att vara som Vincent van Gogh. Det var väldigt roligt att du kom. Jag kände mig så ohygglig ensam innan.”

”Det är klart att jag kom. Jag älskar ju dig. Det vet du väl?”

”Hur skulle jag kunna veta det?

”För att jag har sagt det till dig. Minns du stranden i Italien där vi sågs första gången. Vad hette den nu – Gioconda?”

Han skakade leende på huvudet.

”Inte Gioconda. Han var köpman i Florens och hette Francesco i förnamn. Stranden hette Buonarroti eller något i den stilen.”

”Du kysste mig under ett vildfikonträd.”

”Ett olivträd.”

”Du minns alltså?”

”Självklart. Jag kysste dig och du lovade mig att jag skulle få måla dig när vi kom tillbaka hem till Sverige igen.”

”Du lovade mig att inte ha någon annan kvinna förrän jag kom till dig här. Men det ligger kvinnokläder i ateljén.”

”De tillhör mina modeller.”

”Det vet man väl vad modeller går för!”

”Vet man?”

”Minns du löftet”, sade hon och lät plötsligt hetsig på rösten.

”Ja, jag minns löftet”, svarade han. ”Men jag ljög för dig.”

”Bra. För jag har haft andra män i mellantiden.”

”Har du?”

”Ville du inte det?”

”Nej.”

”Typiskt karlar. Jag får inte ha andra, men du skall få vältra dig i sänghalmen hur som helst.”

”Det är skillnad. Karlar är annorlunda.”

”Det är också typiskt karlsnack.”

”Kanske det. Men nu tänker jag hålla mig till dig, nu när du kommit tillbaka till mig. Och du måste hålla dig till mig, åtminstone så länge jag målar ditt porträtt.”

”Jag kanske inte vill det längre.”

”Men jag tror att du vill”, skrattade han. ”Det syns i dina ögon, fast det inte avspeglar sig i ansiktet.”

”Vad menar du?”

”Att du alltid är så allvarlig. Men det skall vi ändra på. Jag är så glad att du kom. Nu skall vi hålla fest. Jag fixar till en gryta och medan den puttrar kilar jag ut på stan och köper några flaskor vin.”

Nu följde några härliga veckor. Varje dag satt hon så stilla som en konstnärsmodell måste göra, medan han målade och målade. Hon ville se hur det blev men han var väldigt noga med att dölja resultatet.

”Tids nog får du titta”, sade han. ”Fast jag låter aldrig någon se vad jag gör innan det är klart.”

”Men jag är så nyfiken!”

”Du måste ge dig till tåls.”

Det var tydligt att han inte litade på henne, för så fort sittningen var över, låste han in målningen i en skrubb under trappan.

Hon blev nyfiken på annat också. Ett par, tre timmar varje dag försvann han från ateljén. Hon frågade vart han gick, men det ville han inte berätta. Varje morgon i början hade de älskat de hett, men då hon också ville vara nära honom innan de lämnade ateljén på kvällen hade han mycket att skylla på för att slippa.

Hon bestämde sig för att ta reda på vad han sysslade med när han inte ville träffa henne.

Om han har en annan kvinna tar jag ihjäl dem bägge två, tänkte hon och knöt nävarna. Det skulle inte vara rätt av honom att ha en annan, men helt rätt av henne att döda dem om det var så.

Kärlek är en stark känsla och om den försummas eller blir bedragen, glider den några centimeter och är plötsligt förvandlad till hat och avsky.

Det var precis vad som hände med henne när hon upptäckte att han faktiskt hade en annan, samtidigt som han påstod att han älskade henne.

Varför gör du mig detta? tänkte hon bittert. Har du glömt vildfikonträdet … eller om det var ett olivträd?

Han hade lekt med henne och de känslor hon bar med sig inombords och inte hatade hon honom mindre, när hon efter ett tag förstod varför han gjorde som han gjorde. En morgon, när hon kom tidigt till ateljén, tog hon ner en volym ur hans bokhylla. Ur den föll några papper. Hon kände igen hans handstil och läste det han klottrat ner:

“Konstnären måste vara hänsynslös. Det är konsten, ingenting annat, som räknas. Utan kärlek blir modellen inte mer än ett stilleben, ett platt föremål utan själ. Men om hon lockas att älska får hon den lyster som lyfter verket och åstadkommer något som får det att stiga mot konstens höga höjder”.

Han kom en stund senare, men då hade hon åter ställt boken på sin plats. När han tagit fram duken ur den låsta skrubben och fått henne att stå där han ville ha henne, riggat upp de vita, stora pappskivorna som speglade ljuset från fönstret mot henne, såg han mycket belåten ut.

”Jag älskar ditt allvar”, förklarade han. ”Det fördjupas hela tiden. Vad är det egentligen som försiggår i ditt inre?”

På det svarade hon ingenting. Han behövde inte få veta att hennes allvar enbart var en spegling av den fasa hon kände invärtes över att han enbart utnyttjat henne för sina egna syften. Han skulle säkert inte se det så, det visste hon, utan mena att det handlade om höga syften. Konst stod ju över allt annat, enligt hans sätt att se. Själv ansåg hon att detta var obegripligt.

Hans ansikte sken av lycka när han stod och arbetade. Det kom en stråle ljus genom fönstret och svepte sig om hans ansikte så att det nästan fick en gloria. Konstnären som ängel! tänkte hon. Men jag har läst att också Satan var en ängel. En fallen ängel, precis som du!

Nu skulle han straffas, och en del av straffet blev att de inte längre älskade på morgnarna. Men han protesterade inte när hon avvisade honom, tycktes ta det som en naturlig kvinnlig nyck, något som skulle gå över när de svåra dagarna var förbi. För han kunde inte tänka sig att hon avvisade honom av något annat skäl.

När han lämnat henne klädde hon sig och gick långa promenader, långt utanför stadens hank och stör, genom parker och strövområden. Trädens sus berättade för henne det hon redan visste, att hon varit lycklig innan hon fick veta hur saker och ting egentligen låg till.

Under träden vilade hon ibland och sakta men säkert växte hennes hämndplan fram.

Den utkristalliserades eftersom den stora morgontidningen utlyst en fototävling som skulle handla om just konstnärlig utövning. Redan samma dag köpte hon en kamera och pinade försäljaren i butiken både länge och väl för att lära sig alla de elektroniska finesser bildapparaten hade.

Nästa morgon kom hon tidigt till ateljén och han hade inte dykt upp ännu. I en plastpåse bar hon med sig hammare och åtta, tio krampor som hon dagen innan inhandlat i en järnaffär. Där fanns också ett gult sidenband och några papiljotter som hon tagit med hemifrån.

Då han till sist anlände, då solen varit uppe ett tag och snart skulle falla in genom fönstret på det sätt han alltid önskade, var hon redo.

Hon stod naken och väntade på honom.

”Det är tid att älska”, sade hon.

Han klädde också av sig och när han var som mest upptagen att få av sig byxorna tog hon fram hammaren och slog honom hårt i bakhuvudet. Han föll ihop på ateljégolvet.

”Tid att älska, dags att dö!” citerade hon en boktitel av Erich Maria Remarque.

Men han var inte död, och det gladde henne, för egentligen var hon ingen mordisk varelse, trots att hon genomströmmats av sådana känslor den sista tiden. Hon hämtade kramporna sedan hon vänt honom på rygg. Med hjälp av dem fäste hon hans armar och ben vid golvet. Hon slog in dem så hårt hon orkade och vågade i trävirket. Den största krampan, den som kostat fyrtiofem kronor, satte hon över hans hals och bankade sedan fast den. Nu kunde han inte röra sig en millimeter. Det upptäckte han när han vaknade.

”Vad är det här för skämt?” fräste han.

”Inget skämt”, svarade hon. ”Jag är alldeles för allvarligt lagt för att skoja. Men du är en skojare! Du har lurat mig och nu skall du få svara för det!”

Hon fann hans färgtuber, både de nya och alla de gamla, där det fanns lite färg kvar. Han skrek av ilska när hon började spruta honom full av alla slags kulörer. Ännu mer protesterade han då hon gned in hans långa hår med gyllengul färg och rullade upp det på papiljotterna. Hon drog med fingrarna i färgen på hans kropp så att kulörerna blandades i intrikata mönster. Till sist tog hon det gula sidenbandet och gjorde en vacker rosett av det runt hans organ.

”Du är vacker nu”, sade hon allvarligt.

”Varför?” flämtade han och försökte med tungan putta ut en färgklick som lagt sig i ena mungipan. ”Varför gör du så här med mig?”

”För att du inte håller dina löften! Du skulle vara med mig och ingen annan om du bara fick måla av mig. Men du ljög nu, precis som du ljög under vildfikonträdet i Italien.”

”Olivträd!”

Hon brydde sig inte om inpasset. I hans byxficka fann hon nyckeln till skrubben och där hämtade hon målningen. När hon ställt den på staffliet backade hon några steg och betraktade det han åstadkommit. Det var ett vackert, mycket levande porträtt av en kvinna som bar hennes drag. En allvarlig, nej, mycket allvarlig kvinna som såg ut från kanvasen med stora, sorgsna ögon.

Hon tände alla ljus, flyttade på de vita kartongskivorna för att få rätt lyster på sitt motiv. Sedan hämtade hon kameran och använde en piedestal som stativ.

Men bilden var inte riktigt bra ännu. Med foten började hon vidröra platsen för den gula rosetten. Trots sin prekära situation reagerade han.

”Du är i alla fall man!” sade hon. ”Den saken är klar.”

Men det räckte inte. Kompositionen var perfekt, men ändå var det något som fattades.

Så kom hon på vad det var. Hon tog den rödaste röda färg hon kunde hitta. När hon kom fram till målningen skrek han:

”Nej! förstör den inte! Det är det bästa jag någonsin gjort.”

”Jag förstör ingenting”, svarade hon. ”Jag bättrar bara på.”

Med fingret drog hon en ny mun på den kvinna som föreställde henne själv. Det blev en leende, nästan hånskrattande mun och hon förvånades över hur lätt det gick att förändra bilden. Hon gjorde på samma sätt som när hon målade läpparna.

Sedan tog hon en hel rulle bilder, klädde sig och gick mot dörren.

”Du kan inte lämna mig så här!” skrek han efter henne. ”Jag kommer att dö!”

”Inte alls”, svarade hon. ”Din kvinna saknar dig i natt. Hon kommer att åka hit för att se vad du har för dig. Tro mig, jag känner kvinnorna. Alla är inte som jag.”

”Vad tänker du göra med bilderna?”

Det svarade hon inte på.

”Jag kommer att bli förlöjligad om du visar dem för någon”, ropade han. ”Ingen kommer någonsin att vilja köpa min konst i fortsättningen.”

”Det stämmer nog”, svarade hon lugnt.

Ute på gatan stoppade hon ner filmrullen i det kuvert hon gjort i ordning redan innan. Hon kände sig både sorgsen och lycklig samtidigt när hon petade ner försändelsen i den blå brevlådan där kvarteret tog slut. Sedan åkte hon hem till sig och packade väskan.

Två månader senare gick hon från stranden Buonarroti till turistkiosken vid torget och köpte de två dagar gamla morgontidningarna från Sverige, precis så som hon gjort varje dag sedan hon kom ner till den lilla italienska byn.

Hon hajade till när hon såg bilden på första sidan. En bild i färg föreställande en man som låg fastnaglad på ett golv nedanför en tavla med ett vilt grinande, Mona Lisaliknande porträtt.

Fotot med titeln “Konstnärligt dilemma” hade vunnit första pris och nu ville tidningen att den anonyma fotografen skulle höra av sig, så att prissumman kunde betalas ut.

Hon stoppade ner tidningen i väskan, betalade för kaffet och grappan till kyparen på trottoarkaféet invid turistkiosken, och gick västerut, bort mot vildfikonträde, eller om det var ett olivträd, där en ung man väntade på henne. En ung man med kysstäcka läppar, helt utan andra konstnärliga intressen än dem som hörde till kärlekskonsten.

Det fanns inte längre något allvar i hennes ansikte. Hon log medan hon vandrade under solen.

Kjell E. Genberg föddes 1940 i Gia utanför Hudiksvall men bor sedan länge granne med Bromma flygplats i Stockholm. Efter en spretande karriär som springpojke, journalist, PR-man och popbandsmanager debuterade han som författare 1966. Den första framgången kom med vilda-västernserien om den svenskättade revolvermannen Ben Hogan som sålde i åtskilliga miljoner exemplar. Övriga bokserier som nått framgång är romanerna om den hemliga gruppen Enheten, Rallarliv som handlar om det svenska järnvägsbyggandet, och serien om kommissarie Arnold Nyman som skrevs under pseudonymen Christian Aage. Genberg har varit verksam inom de flesta populärgenrer, även som manusförfattare till tecknade serier, och har till dags dato utkommit med mer än 250 boktitlar. Han skriver nu på en serie om ett poliskollektiv i Hudiksvall. Om alla dessa böcker och Genbergs biografi kan man läsa på hemsidan www.keg.se