Svenska Deckarfestivalens novellserie hösten 2019. Erotik- och truecrime-författaren Saga Stigsdotter har generöst donerat novellen till Svenska Deckarfestivalens följare, men medverkar ej på festivalen. Mycket nöje!
Redan när Ester packade upp sin reborn-docka slogs hon av hur verklig den såg ut. Dockan var en perfekt kopia av en sexmånaders bebis. Eftersom den var fylld av glaskulor låg den tungt i famnen, som ett riktigt barn.
”Du ska heta Ossian”, sa hon. Sedan bjöd hon in till dop.
Det var bara mamma som dök upp. Vännerna ursäktade sig via sms och prästen hörde överhuvudtaget inte av sig. I mammas ögon lyste en sorg.
”Våfflan blev likadan när hon förlorade sina valpar”, sa hon till Ester. ”Det kallas att vara skendräktig.”
”Jag är inte skendräktig”, svarade Ester.
”Jag förstår att du är besviken över att det inte blev något. Men att ersätta barnet som inte blev till med en docka är sjukt. Jag förstår att William lämnade dig.”
Ester svarade inte. Hon förstod att varken modern eller vännerna var på hennes sida. Så snart hon kunde tog hon sitt pick och pack, for från Nordingrå och hamnade efter ett par flyttar i Solna, utanför Stockholm.
Hon fick jobb på en kundtjänst. På nätet kom hon i kontakt med en reborn-mammagrupp som hade träffar en gång i veckan.
Det var en blandad kompott av folk. Julia ammade sin docka som ett riktigt barn, trots att det inte kom någon mjölk. Signe var för gammal för att skaffa barn och sa att hennes docka var adopterad. Minna och Tove var tvillingar, liksom deras dockor. Gruppens inofficiella ledare hette Kristin. Hon hade ingen riktig reborn-docka, utan en gammaldags porslinsdocka som hette Lia. Eftersom Lia var skör åkte hon mest runt i en babylift. Bara hennes hårkalufs stack upp utanför täcket.
Reborn-livsstilen passade Ester väl, även om det kändes fel att lämna Ossian ensam på dagarna. Lösningen blev att låta Kristin vara dagmamma, då hon ändå var sjukskriven och behövde någonting att sysselsätta sig med. Hon hade visserligen katten Jansson, men han hade hög integritet på katters vis. Varje morgon lämnade Ester av Ossian. Ibland var persiennerna nerdragna och gamla pizzakartonger låg i drivor på diskbänken.
En dag låg ett förtorkat muslik på köksbordet.
”Jag hittade den i kattlådan”, förklarade Kristin. ”Jansson måste ha grävt ner den.”
”Varför har den inte ruttnat?”
”Kattsanden måste ha dragit ut all vätska.”
”Det sätter saker i perspektiv”, sa Ester och vände sig mot Ossian. ”Titta, Ossian! Katten Jansson har gjort en mumie!”
Kristin tog upp babyliften och jollrade entusiastiskt för att ge röst åt Lia. Lia var pratsam och Kristins entusiasm gjorde att Ester alltid kände sig trygg med att lämna ifrån sig Ossian.
Mammagruppen turades om att anordna aktiviteter. Kristin var den som införde födelsedagsfester för dockorna. Första festen hölls hos henne och sedan gick de varvet runt tills det var Esters tur.
Det var sommar. Ester bestämde träff i Hagaparken. Hon tog bilen. Ossian lämnade hon kvar i bilbarnstolen eftersom hon ville ha händerna fria. Hon dukade upp till picknick på gräsmattan en bit bort från parkeringen. Julia kom dit medan hon fortfarande dukade upp gurksmörgåsar, shortbread och te. Hon satte ner sin docka på filten och Ester hällde upp te till Julia och saft till Julias docka. Kort därefter kom Signe. Hon hade med sig en klassisk sockerkaka. Minna och Tove dök upp med sina tvillingar. De fikade och hade så mysigt att Ester glömde bort Ossian, trots att det var hans kalas. Kristin hade inte kommit, och ingen sa något. Det skulle vara ofint att sitta och prata om henne, när de alla visste att hon led av en depression. Strax innan efterrätten sa Ester:
”Nej, nu måste jag hämta Ossian. Det är ju faktiskt hans kalas.”
Hon gick till bilen som stod på en parkering en bit bort. När hon närmade sig den såg hon omedelbart att något var fel.
En av baksätets sidorutor var sönderslagen. När hon kom fram satt Ossian inte längre i sin bilbarnstol. Ester drabbades av en inre panik, innan hon fick syn på Kristin.
Kristin satt på en parkbänk, med Lia i babyliften vid sidan av och Ossian i famnen. Hon vaggade honom samtidigt som hon grät. Ester närmade sig henne försiktigt.
”Kristin? Vad gör du?”
”Du lämnade honom.” Kristin strök tårarna ur ögonen. De tårades omedelbart igen. ”Han är så liten, försvarslös. Och du lämnade honom.”
”Jag glömde bort honom”, sa Ester.
”Han kunde ha dött.”
”Han är en docka.”
Hon sjönk ner på bänken intill Kristin, vars grepp om Ossian hårdnade. Ester lade sin hand på hennes arm. ”Du måste berätta”, sa hon. ”Jag ser ju att det är något.”
Kristin skakade på huvudet. ”Du kommer att tycka att jag är en usel mamma.”
”Det kommer jag aldrig att tycka.”
Och Kristin berättade.
Hon berättade om ett barn som kommit till genom provrörsbefruktning i Danmark. Om en ensam mamma som planerat sitt moderskap in i minsta detalj efter åratal av missfall och en trasig relation. Det blev en flicka. Lia. Fast Lia fick bara leva i ett år. Kanske var det för att Kristin glömt ställa alarmet på mobilen och därför var sen till jobbet. Kanske var det för att Lia varit oregerlig den morgonen och skrikit och skrikit och skrikit. Men något hände i alla fall som gjorde att Kristin inte tog vägen förbi dagiset utan istället åkte direkt till sitt arbete. Hon var förvånad över att ha kommit i tid. Först när arbetsdagen var över kände hon att det var något som inte stämde. Bilen luktade gammal bajsblöja. Hon började köra mot dagis, trots att stanken blev värre och värre. Väl framme på parkeringen insåg hon att hon inte mindes när hon hade lämnat av Lia. Och det var då hon vände sig om och upptäckte Lia död i baksätet.
Ester satt tyst genom hela berättelsen. ”Det var inte ditt fel”, sa hon när Kristin berättat klart.
Kristin svarade inte. Ester sträckte sig efter Ossian och fick tillbaka honom utan någon protest från henne.
”Ska jag köra dig hem?” undrade Ester.
”Ja, det är nog lika bra.” Kristin skälvde till, som om hon vaknat upp ur en ond dröm. ”Jag måste vila.” Hon reste sig upp och tog upp babyliften med Lia-dockan. ”Jag ska se till att ersätta dig för rutan. Jag vet inte vad som flög i mig.”
”Det gör ingenting”, sa Ester. ”Det är bara en ruta.”
Att få förtroende för en sådan hemlighet var för stort för Ester. Hon måste dela det med någon annan. Så när Julia ringde senare på kvällen och undrade varför Ester bara försvunnit berättade hon. När samtalet var över mådde hon lite bättre. Hon stängde av ljudet på mobilen och gick och lade sig. Nästa morgon klädde hon Ossian som vanligt och åkte till Kristin. När Kristin öppnade dörren var hennes ögon rödgråtna.
”Vad sa du till dem?” undrade Kristin.
”Vad menar du?”
Kristin höll upp sin telefon och visade ett sms från Julia:
”Din hemlighet är ute. Fy fan för dig. Och du ska kalla dig mamma.”
Hon gjorde en gest till Ester att komma in. Ester gick in i köket och satte sig på en stol. Idag var persiennerna nerdragna och det stod disk på varje plan yta. ”Förlåt”, mumlade Ester.
Kristin såg ut i luften ett par ögonblick. Sedan sa hon: ”Mammagruppen kommer aldrig bli sig lik.”
Ester suckade. ” Du har inte gjort något fel. Du ville inte att något skulle hända med Lia.”
”Tack.” Kristins ögon blev blanka.
Ester tog upp mobilen. ”Jag sjukskriver mig idag så att vi kan prata.”
Sedan samtalade de länge om Lia och livet som aldrig blev. Kristin slappnade av alltmer när de kom fram till att Ester försatts i en omöjlig situation, med en hemlighet som varit för stor att bära. Framåt lunch beställde Kristin pizza till dem båda. När hon var i hallen för att ta emot maten satte Ester ifrån sig Ossian i en babystol och gick fram till Lia-dockan i babyliften. Hårvirveln stack upp som vanligt. Hon lutade sig fram och drog undan täcket från dockans ansikte. Vad hon såg fick henne att ge upp ett skrik.
Lias ansikte bestod av läderartad hud. De hopskrumpna läpparna blottade mjölktänderna, onaturligt stora i det hopdragna tandköttet. Lias ögonhålor gapade halvtomma. Någonstans inuti dem kunde man skymta brunaktiga ögonrester.
Kristin ursäktade sig till pizzabudet, betalade och stängde dörren. Ester hörde henne komma. Hon kunde inte förmå sig att flytta sig från Lia och tittade upp på Kristin från golvet.
”Ester!” Kristins röst var sammanbiten. ”Vad gör du?”
”Du behöver hjälp!”
Kristin skakade på huvudet. ”De skulle ta henne ifrån mig. Hon är det enda jag har kvar.”
”Men hon är ju död!”
”Inte för mig.” Kristin lade ifrån sig pizzakartongerna på golvet. De fick inte plats någon annanstans.
Ester reste sig upp och lade sin hand på hennes axel. ”Vi åker till psykakuten.”
Kristin svarade inte. Istället drog hon en köttkniv ur högen av disk och vände sig mot Ester.
”Du är precis som dem”, sa Kristin. ”Du vill förklara att Lia inte finns, fastän hon fortfarande är mitt ibland oss!”
”Kristin, lugna ner dig!”
”En riktig mamma lämnar aldrig ifrån sig sitt barn!”
Hon gjorde ett utfall mot Ester, som duckade och flydde ut i hallen. Ester ryckte i ytterdörren. Den var låst. I samma ögonblick brände det till mellan skulderbladen. Ester segnade ner på golvet och hamnade på sidan. Hon kunde inte röra på sig. Andetagen blev tunga. Kristin knuffade över henne på rygg och satte sig gränsle över henne. Hon lade kniven mot Esters hals.
”Du ger mig inget val.”
Ester drog efter andan för att protestera, men kniven förekom henne, skar genom strupen och munnen fylldes av blod. Hon kippade efter andan utan att kunna dra in någon luft.
Allt blev rött och sedan svart.
Kristin köpte hundra liter kattsand på djuraffären och släpade upp den till lägenheten, en förpackning i taget. Hon drog in Esters kropp i badrummet och hällde sanden över den tills bara fötterna stack ut.
Sedan hämtade hon Lia och Ossian och visade dem vad hon hade gjort. Ossian blev först lite rädd, men det gick över när Lia genom Kristins röst förklarat för honom vad det var som skulle hända.
Ester skulle bli en dockmamma. Hon måste bara torka färdigt först.
