Novell: Den gamla sjöboden

Svenska Deckarfestivalens novellserie hösten 2019. “Maten som hon får består oftast av soppa och bröd. Vid några tillfällen har hon fått äpplen. Glupskt hade hon tuggat i sig de goda frukterna. Aldrig någonsin har hon uppskattat äpplen som hon nu gör i denna jordkällare…” Författaren Monika Chanovian har generöst donerat novellen till Svenska Deckarfestivalens följare (men medverkar ej på festivalen). Mycket nöje!

Mira vaknade till med ett ryck. Hon väcktes av skvalpet av vatten.  Hon hade drömt om sina föräldrar igen. När hon vaknade frös hon om hela kroppen. Det var inte så konstigt för golvet är kallt och fuktigt. Den slitna madrassen är inte tjock nog att värma upp hennes magra utmärglade kropp. Hon har svårt att minnas hur många veckor hon har tillbringat i denna fuktiga sjöbod.  I den här miljön är det mycket svårt att skilja på dag och natt. Det är ständigt mörker. Det finns inga fönster som släpper in dagsljuset. Hon känner ständig hunger. Maten som serveras i denna gamla sjöbod är näringsfattig men den håller henne vid liv. Frågan är bara, hur länge till?

Det obeskrivligt hemska hade hänt en varm sommardag i början av juli.  Det minns hon så väl.  Mira var på väg hem från sjön efter en hel dags utflykt. När hon kom till cykelparkeringen hade hon upptäckt punkteringen på hennes cykel. Hon fick därför promenera med cykeln. Inget konstigt i och för sig. Den ensliga skogsvägen var bekant. Här hade hon cyklat många gånger de senaste åren.  Närmaste väg hem om man har bråttom hem från Forshults badplats.  Mira hade verkligen haft en underbar dag vid sjön. Simmat, solat och njutit av bokläsning. Den medhavda matsäcken var slut och dagen skulle snart övergå till kväll. När hon upptäckte punkteringen blev hon smått irriterad men bestämde sig för att promenera de fem kilometrarna till fots. Andrea och Hanna hade cyklat hem i förväg. Mira hade propsat på att stanna kvar ytterligare någon timme. Hon ville njuta mer av dagen eftersom hon skulle jobba varje dag den närmaste veckan.

Mira hade promenerat nästan halva sträckan när hon fick känslan av att vara förföljd. Hon såg inte en människa, men känslan fanns ändå där. Hon såg något rusa förbi bland träden men hade inte uppfattat vad det var för något.  Plötsligt kände hon något dras åt om halsen.  Det gick oerhört fort och hon inte uppfatta om det var en snara. Hon uppfattade inte heller vem förövaren var. Det kändes som hon höll på att kvävas. Mira måste ha tuppat av en stund för när hon slog upp ögonen befann hon sig i ett mörkt fuktigt rum. Kylan var påtaglig och hon förstod ganska snart att hon inte befann sig i en varm och ombonad lägenhet. Denna plats var definitivt inte hennes ombonade lägenhet på Trädgårdsgatan.

Hon förstod att platsen hon kommit till är en gammal fuktig sjöbod.  Hon kände det på lukten. Hennes morföräldrar hade haft en liknande när de bodde på den polska landsbygden. Där förvarade de bland annat den fisk som morfar fiskat i närmaste sjö. Så helt obekant med miljön är hon inte. Det var när hon och föräldrarna bodde i Krakow. Varje sommar besökte de hennes morföräldrar som då bodde på landsbygden utanför staden.  Nu har hon bott i Sverige i många år och aldrig någonsin stött på en liknande plats. Inte förrän nu.

De första dagarna grät hon oavbrutet, tills det inte fanns några tårar kvar.  Hon skrek och sparkade tills krafterna började tryta. Trots allt oväsen hon förde hände ingenting. Ingen hörde hennes gråt och skrik. Inte en person kom till hennes undsättning. Hon var förvånad över att det serverades mat. Om någon skulle vilja att hon dog skulle det vara mycket lätt att bara låta henne svälta ihjäl. Vad var syftet med den här aktionen? Dessa tankar fanns såväl dag som natt. Mira funderade mycket på vem förövaren kunde vara.  Någon hon känner eller något från det förflutna? Personen ifråga visade sig ytterst sällan i sjöboden. Det var svårt att urskilja om det var en kvinna eller man. Inte ett ord från dennes mun hade hon hört. Det enda som hon registrerat var att hennes fångvaktare hade problem med att gå. Någon skada som bidrog till de hasande stegen. Någonstans tidigare hade hon upplevt detta. Hon kunde bara inte komma på var den personen hörde hemma. Hungern bidrog till att Mira inte längre kunde tänka klart.

Maten som hon får består oftast av soppa och bröd. Vid några tillfällen har hon fått äpplen. Glupskt hade hon tuggat i sig de goda frukterna. Aldrig någonsin har hon uppskattat äpplen som hon nu gör i denna jordkällare.  Saften från de mogna äpplena gjorde henne nästan berusad. Nu var det väldigt länge sedan det hade serverats någon frukt. Hon förstår att hon tappat åtskilliga kilon för klänningen känns så stor och kroppen känns så avmagrad.  Längtan efter mat har ofta visat sig i hennes drömmar. Många gånger har hon vaknat och känt stor besvikelse när hon insett att allt bara var en dröm. När ska hon äntligen få äta sig mätt igen? Ska hon någonsin komma ut i frihet igen? Frågorna är många, men hon har inget svar. Hon hoppas att hon är saknad och att de som letar efter henne inte ger upp i första taget. De måste ha undrat på vårdhemmet varför hon inte kom till jobbet den där morgonen i somras. De brukade skoja och säga att hon som är så plikttrogen har väl aldrig försovit sig. De borde förstå att något allvarligt har hänt deras Mira. Hennes arbetskamrater har förhoppningsvis larmat polisen. Hennes försvinnande har kanske blivit en liten notis i tidningen. Inget mer. Försvinnanden är vardagsmat i hennes nya hemland. Ungefär som i Polen. Hur många av alla dessa försvinnanden hamnar i glömska?  Det är just sådana tankar som upptar Miras funderingar. Ibland är hon så utmattad att hon inte orkar tänka alls.  Då ligger hon bara på madrassen och väntar. När ska denna djävulska situation förändras och när ska godheten åter segra.

Nu är sommaren gången. Det förstår hon mycket väl. Hösten har redan gjort sitt intåg. Hon försöker räkna ut vilken månad det är. Hon gissar att det borde vara september. Minst två månader har hon tillbringat i den här mörka sjöboden. Om inte mer. Hon längtar så mycket efter att få se dagsljuset igen. Att få duscha och sköta sina behov på ett normalt sätt. Inte sitta på en plåthink och kissa. Slippa känna doften av avföring som tränger på. Hon sparar på vattnet. Hon vet att hon behöver dricka mer men hygienen känns viktig. Mira har rivit av ett stycke på klänningen. Med hjälp av tygbiten tvättar hon sin kropp. Hon undrar hur länge hon ska orka leva. Många gånger har hon funderat på vad som hänt om hon hade cyklat hem tidigare. Vad har hänt med hennes lägenhet? Bostadsföretaget har väl reagerat på att ingen hyra har blivit inbetald på ett par månader. Har föräldrarna fått veta något? Har nyheten nått dem i Krakow? Inga släktingar har hon här i Sverige. Bara några få vänner. Andrea och Hanna.  De undrar väl vad som hänt deras bästa vän.  Hennes trogna vänner letar säkert fortfarande. Arbetskamraterna på vårdhemmet saknar henne också förstås. De undrar väl vad den arbetsamma flickan har tagit vägen.

Plötsligt hör hon någon nynna. Det här nynnandet känner hon igen. Var har hon hört det? Hon försöker minnas var och när hon hörde detta? Hon ser sig omkring men konstaterar att hon fortfarande är ensam i sjöboden. Så när på några möss som kilar runt. Mira hatar möss. Dessa äckliga varelser som sprider sjukdomar och elände. Ljudet från den nynnande personen måste komma utifrån. Hon kryper därför sakta mot det hon tror är utgången. Hon håller huvudet nära hon kan. Mira känner med handen och förstår med ens att här är dörren. Mira bestämmer sig för att inte skrika. Det ska bara göra saken värre. Här gäller det att ligga lågt och vänta in det rätta tillfället. Hon är förvånad över att hon lyckas behålla lugnet.  Mira lägger huvudet mot dörren och lyssnar. Det nynnande ljudet hörs inte längre. Om jag bara kunde minnas var jag har hört det där nynnandet tidigare. Det känns så välbekant för mig, tänker hon. Mira måste ha somnat till en stund där vid dörren. När hon vaknar befinner hon sig fortfarande på samma plats. Kylan är påtaglig och hon huttrar till. Hon lyssnar men inga ljud hörs. Hon undrar varför allt plötsligt blivit så tyst. Det kändes som evigheter sedan hon åt senast. Mira känner en längtan att få lite soppa och bröd.  Hon trycker med alla sina återstående krafter på det som hon uppfattar är en dörr. Det känns som den ger vika och hon tar i av allt hon är värd. Dörren flyger upp och hon ramlar ut. Hon vet inte hur länge hon har legat där på marken. Sakta reser hon sig upp och med ens såg hon var hon befinner sig. Mira skymtar vårdhemmet bakom sjön och med ens går det upp för henne att hon tillbringat de senaste veckorna i sjöboden som stått oanvänd i åratal. Med vingliga steg går hon mot sjön. Hon ser den illa medfarna ekan.  Hon sätter sig ner och plockar upp årorna. Med sina sista krafter ror hon över sjön. Den tunna vita bomulls- klänningen fladdrar för varje årtag. Hon fryser, men har inte tid att känna efter.  Just nu är målet den vita byggnaden tvärs över sjön.

Det är kallt och blåsigt. Inte alls som i somras.  Då sken solen och värmde hennes halvnakna kropp. Hon hade simmat och solat om vartannat. Hon hade njutit av den vackra Forshultsjön. Sjön som påminner henne om livet på den polska landsbygden. Hon kämpar mot tröttheten som vill ta överhanden. Några hundra meter kvar. Där finns räddningen. När hon ror båten i land tappar hon nästan taget.  Hon fäster båten med hjälp av det fuktiga repet som ligger i fören. Hon staplar sig fram mot vårdhemmet.

På altanen sitter en person som hon så väl känner igen. Det är Maj eller Tok-Maj som hon kallas. Hon sitter där och nynnar på sången som hon alltid brukar göra. Mira har alltid haft en obehaglig känsla när hon vistats i närheten av Maj. Det är något lurt med henne. Vid hennes sida sitter vårdbiträdet Gunilla. När Gunilla ser den magra och smutsiga flickan skriker hon högt av förvåning. – Mira, är det verkligen du? Mira ramlar och förlorar för ett ögonblick medvetandet. När hon slår upp ögonen nästa gång förstår hon att faran inte är över. Bakom Gunilla står Maj med en kniv i handen. Ett halvkvävt skrik kommer från Miras strupe. Gunilla vänder sig om och lyckas i sista stund slå kniven ur Majs hand. Hon känner efter i rockfickan. Där ligger hennes mobil. Några minuter senare står polis och ambulans utanför huset. Mira stapplar ut på gården. Framför sig hör hon Majs nynnande röst. Mira vet att hon aldrig ska glömma ljudet av Majs hasande steg.  När hon hamnar på britsen i ambulansen sluter hon sakta ögonen.

När Mira vaknar nästa gång känner hon doften av rena lakan och nybryggt kaffe. Vid sängen står Andrea och Hanna. Hon ser tårarna på deras kinder. Där står också mamma och pappa. De säger något på polska, men hon uppfattar inte riktigt vad de säger. Mira känner att de tunga ögonlocken bara vill slutas. Nu vill hon bara sova flera dygn framåt.   När hon vaknar vill hon ha kycklingsoppa och det grekiska lantbrödet som hon älskar. När hon kommer hem ska hon köpa flera kilo röda äpplen. Baka den äppelpajen som aldrig blev av i somras. Nästa gång hon kommer till vårdhemmet ska Maj inte vara där. Det känns tryggt. Aldrig mer ska Mira sätta sin fot i en sjöbod. Ingen nynnande sång vill hon höra. Just nu aldrig ta ett simtag i Forshultsjön. Aldrig någonsin.

Monika Chanovian arbetar som högstadielärare. Hon debuterade som novellist i antologin Jul igen 2017. Under 2018 medverkade hon i två olika antologier hos Ariton förlag samt i skräckantologin Sjön hos Miramir förlag. Under 2019 är det medverkan i fem olika antologier. En av dessa är Tabu som lanseras lagom till bokmässan. Lagom till jul medverkar Monika i två olika julantologier. Sedan 2017 skriver hon även noveller till tidningen Kvällsstunden.