Novell: Svindlaren

Svenska Deckarfestivalens novellserie hösten 2019. “Folk är riktigt korkade när de tror sig ha hittat ett system eller ett säkert sätt att vinna pengar på i spel…” Thrillerförfattaren Eva-Lisa Dezmin bjuder generöst på novellen Svindlaren. Läs och njut!

Prolog.

Följ rätt dam.

Jag lägger upp de tre spelkorten som är något böjda längs långsidans mitt, för att enkelt kunna flyttas runt på bordet. Mannen framför mig rynkar pannan, hans ansikte är spänt, hans ögon smala. Hjärter dam ligger i mitten. Spader- och klöver dam, på varsin sida om den röda damen. Han lägger fram en tjugokronorssedel på bordet och jag vänder på korten så att baksidan ligger uppåt. Han släpper inte hjärter dam med blicken. Han vet var hon finns. Så länge han inte tappar henne ur sikte, kan han inte förlora. De första gångerna kommer han inte att göra det heller. Det är det tricket går ut på. Att vinna ett förtroende. Att övertyga offret om att han eller hon är skickligare än jag. Men handen är alltid snabbare än ögat.

Jag plockar upp korten. Två i ena handen, ett i den andra. Hjärter dam ligger således underst av de två korten jag håller i min ena hand. Logiken säger honom att hon därför också hamnar först på bordet av dessa två kort, när jag lägger ner dem igen. Alltså är det det kortet han följer med blicken när alla tre hamnat på bordet igen och jag flyttar runt dem. Jag stannar efter en stund och han pekar på kortet längst till höger.

”Det är det”, säger han.
”Är du säker?” undrar jag.

Han nickar med spända käkar och korsar armarna.

”Helt säker.”

Jag vänder upp kortet han pekat på och betraktar hans triumferande leende när det visar sig att han har rätt.

”En gång till?” undrar jag och ger honom tjugo spänn.
”Absolut”, svarar han och satsar de fyrtio han nu har framför sig.

Jag vänder på de övriga två korten för att försäkra honom om att samtliga kort fortfarande finns kvar. Därefter vänder jag upp baksidorna igen och samlar ihop dem på samma sätt. Hjärter dam ligger underst av de två korten i min ena hand. Alltid underst. Han vet det också. Det nedersta kortet av dessa två är det han inte får tappa med blicken. Det gör han inte den här gången heller när korten flyttas runt framför honom och han pekar ut rätt kort igen.

Vi gör om det här ett par gånger till. Jag låter offret vinna, för det är så människan är funtad. Vinnarinstinkt bygger på självförtroende. Självförtroendet när övertygelsen om skicklighet.

Hundrasextio kronor ligger på bordet när jag samlar upp korten den här gången. Han känner sig oövervinnlig nu. Logiken är axiomatisk. Min hand är inte snabbare än hans öga.

Den blinda tilliten. Det är den vi skojare bygger hela verksamheten på. Blind tillit.

Hjärter dam ligger, som alltid, underst av de två korten i min hand. Men nu gör jag en osynlig justering. Det övre kortet ligger mellan tummen och pekfingret, hjärter dam mellan tummen och långfingret med några millimeters spalt mellan korten. Han kan inte se någon skillnad på mitt grepp. Det är bara jag som vet. Med pekfingret matar jag fram det översta kortet i en svepande rörelse så att det landar på bordet först. Det går så fort att han aldrig hinner uppfatta det. Han litar blint på sitt eget omdöme. Det kort som landat på bordet först är också det han måste hålla reda på. Därför följer han fel kort. Jag flyttar runt korten en stund och stannar. Övertygad om att han ska vinna igen pekar han på kortet längst till vänster. Jag vänder upp spader dam. Därefter klöver dam, som ligger i mitten, och hjärter dam som ligger längst till höger. Samtidigt som han förbluffat inser att han misstagit sig vaknar revanschlusten i honom. Han kan ju det här. Jag tar de hundrasextio kronorna som tillfallit mig och han halar irriterat upp två hundralappar som han lägger på bordet.

”Har du täckning för de här?” Han höjer ena ögonbrynet och granskar mig tveksamt.

”Självklart”, svarar jag, fast det är ren lögn. Så mycket kontanter har jag inte på mig, men jag behöver inte ha det heller, han kommer inte att vinna fler gånger. Speldjävulen har övertaget och han lär inte ge sig förrän kontanterna i plånboken tagit slut.

Nämnde jag det förresten, att desorienterad tilltro är en bitch?

Om du håller det i åtanke under resten av den här historien kanske du lyckas förutse vem som är svindlaren. Och kom ihåg: handen är alltid snabbare än ögat. Här kommer vi, utan inbördes ordning, och jag ska snart möta de andra två på en bar. Följ rätt dam. Det är allt du behöver koncentrera dig på.

Nu är det din tur: Gissa vem jag är!

Mitt namn är Salome. Jag kan dansa för dig om du vill, men jag kommer att kräva något i gengäld. Det måste inte nödvändigtvis vara någons huvud på ett fat, men jag dansar aldrig utan att först ha försäkrat mig om att jag vinner något på det.

Jag anser inte att mitt sätt att resonera är fel; kräver inte alla någon form av uppskattning eller valuta för ett jobb, ett uppträdande eller en tjänst? Ingenting är gratis, alla är till salu, det är bara priset som varierar.

Mitt namn är Maria Magdalena och min aptit på män torde inte komma som någon större överraskning för den insatte. Jag lever i övertygelsen att alla människor har en fri vilja och bör använda den efter de drifter, frestelser och lustar de avser tillfredsställa. Varför skulle man inte göra det? Endast den som lever ett dygdigt liv går miste om de verkliga höjdpunkterna i livet.

Det här gör mig kanske inte till någon mönstermänniska, men vem är du att döma? Om du är fri från synd är du välkommen att kasta första stenen på mig.

Mitt namn är Delila. Att ge någon annan ett förtroende är som att spela rysk roulett. Jag litar aldrig på någon, men män har en exceptionell förmåga att visa mig lojalitet och berätta sina innersta hemligheter. Det ger mig ett övertag och lämnar dem i ett bekymmersamt läge. De flesta människor behöver någon att dela sina motgångar och svagheter med, jag är inte en av dem.

Mammon är en mäktig gud. Få människor skulle förstås erkänna det, men om någon erbjöd dig femtio miljoner kronor i utbyte mot information de ville att du luskade fram skulle kanske lojalitet vara det du värdesatte minst?

Jag går till en närbelägen pub när jag samlat ihop dagens vinst. Allt som allt har jag tjänat tretusen kronor på bara några timmars arbete. Folk är riktigt korkade när de tror sig ha hittat ett system eller ett säkert sätt att vinna pengar på i spel. De slutar tänka logiskt och förlitar sig på metoden som de är övertygade om har skapats av egen list och noggranna beräkningar, men spelets härskare är alltid dess skapare och i det här fallet är det jag.

Lokalen ligger dunkel när jag kliver in och i baren sitter två andra kvinnor. Jag slår mig ner på stolen bredvid den ena kvinnan och viftar till mig bartendern. Jag vet allt om honom, han vet inget om mig. Tricket ligger i att läsa av människors rörelser och gester, även de som gör sitt bästa för att dölja dem avslöjar sig om man studerar dem några gånger. Bartendern har, utan att veta om det, berättat för mig det han mörkat för omgivningen.

Jag beställer drinken jag vill ha, men han har inte en susning om vad den innehåller så jag får hjälpa honom på traven:

”Fyra centiliter French Vermouth, fyra centiliter Dry Gin och fyra centiliter Dubonnet Rouge aperitifvin. Alltsammans ska skakas med is innan det hälls upp.”

Han himlar med ögonen och går iväg för att göra mig till viljes. Jag ser mig om i lokalen efter någon intressant man som kan förgylla min kväll senare, men av det fåtalet gäster som sökt sig hit ser jag ingen som väcker min nyfikenhet.

”Inte så snabb i huvudet, men rätt läcker ändå”, säger kvinnan som nu sitter i mitten och nickar mot bartendern.

Jag rycker på axlarna. Inte min typ.

”Jag skulle inte slösa min tid på honom i alla fall”, svarar jag.

Kvinnan i mitten synar mig förvånat.

”Jaså, vem skulle du slösa tid på då?” undrar hon.

”Jag slösar inte min tid på någon. Min tid är dyrbar och jag planerar den noga.”

Bartendern kommer tillbaka med min drink och jag betalar för den. Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst, tänker jag och tar den första klunken ur glaset. I det här sällskapet lär jag behöva fukta strupen fler än en gång. Kvinnor är generellt sett mer lättmanipulerade och korkade än män. Att blåsa kvinnor är därmed enklare eftersom de hellre förlitar sig på känslor, och en övertro på sin egen dragningskraft, än på fakta och logik.

”Möjligen som tidsfördriv”, säger den andra kvinnan. ”Alltså, ifall jag inte hade något annat för mig. Män är för det mesta just förströelser för mig.” Hon tar fram ett rött läppstift ur handväskan och bättrar på sina läppar, synar sig noga i en liten handspegel.

Fåfänga är en farlig egenskap, tänker jag. Den som har den kan möjligen äga fördelen att förblinda och vilseleda andra, men risken föreligger alltid att vederbörande själv tappar självinsikten och ödeläggs av samma grepp som hon tidigare fällt sina offer med.

Kvinnan i mitten vinkar till sig bartendern och ber om påfyllning i glaset. Jag tar en ny klunk ur mitt, samtidigt som jag begrundar situationen. Det finns helt klart fler offer att spela på här.

”Den av er som får hans telefonnummer, får tusen kronor av mig”, säger jag när bartendern gett sig av för att serva en annan gäst längre bort.

De både kvinnorna stirrar förbluffat på mig, men jag håller upp två femhundralappar som bevis för att jag talar sanning.

”Tusen spänn för hans nummer?” undrar kvinnan längst bort.
”Japp.”

De byter ett tveksamt ögonkast med varandra.

”Vad vinner du på det?” undrar hon i mitten.
”Inget. Men någon av er har allt att vinna på att försöka.” Jag drar på munnen.
”Okej”, säger de sedan och jag kan redan se hur tävlingslusten och rivalitetskänslan fått ett stadigt grepp om dem.

När bartendern servat gästen längst bort börjar kampen mellan de båda kvinnorna och medan striden fortgår vänder jag mig till mannen som satt sig på andra sidan om mig och hört allt.

”Har du kontanter på dig ikväll?” frågar jag.
”Javisst, hur så?” Han höjer ögonbrynen.
”Hur mycket?”

Han halar upp plånboken ur bakfickan och bläddrar en stund bland sedlarna.

”Drygt femhundra”, säger han och möter min blick.
”Jag slår vad om femhundra kronor att ingen av kvinnorna får hans telefonnummer. Vågar du sätta emot?”

Han kastar en blick på kvinnorna som vid det här laget börjat spela ut sina register i jakten på det åtråvärda telefonnumret. Det som ska göra dem tusen kronor rikare och kanske även en möjlighet till en stunds enkel njutning senare i natt.

”De ser båda bra ut, så jag vågar nog sätta emot”, säger han med ett överlägset flin.

Jag njuter av min drink trots att timmen börjar bli sen. Jag har redan vunnit, jag gör inget jag inte vinner på.

När en halvtimme passerat och ingen har lyckats få bartenderns nummer, börjar även kvinnorna förstå att det är lönlöst att försöka mer. Han är uppenbarligen inte intresserad av dem, vilket kommer som en överraskning för dem båda. Inte för mig. Jag sa ju att jag visste mer om bartendern än han om mig. Han är nämligen inte ett dugg intresserad av det motsatta könet.

Jag vänder mig mot mannen jag slog vad med.

”Det ser ut som om du är skyldig mig femhundra spänn”, säger jag och tömmer drinken.

Motvilligt halar han upp femhundringen och ger mig den. Nu har jag inte ens gått back på drinkarna jag drack ikväll. Jag stoppar ner vinsten bland de andra sedlarna i fickan och lämnar visslande baren.

 

Epilog.

Colonel Bogey March.

Jag visslar den alltid när jag har vunnit.

Mest känd är jag för de sju slöjornas dans, men den historien är gammal nu, så jag tycker vi börjar på en ny. Ingenting är gratis, alla är till salu, det är bara priset som varierar.

Jag bär ingen skuld till något av det jag gjort, skulden ligger hos dem som väljer att trotsa ödet genom att anta mina utmaningar. För utmaningar är fria att anta och det är i den obelysta platsen av dem jag jobbar.

Följ rätt dam.

Mitt namn är Salome, det var min egen drink jag beställde i baren, men du var antagligen för upptagen av att följa med i händelserna för att reflektera över det.

Jag blåser folk på pengar. Jag kallar det mitt yrke. Du skulle kalla mig svindlare.

Eva-Lisa Dezmin har bott större delen av sitt liv i Lycksele. 2012 debuterade hon med spänningsromanen Karmamailen. 2013 utkom första delen i Limboserien, Lex Limbo. Det är första boken i en romansvit i spänningsgenren och som har egenmäktig rättskipning som tema. Författaren, som även bott i USA under längre perioder, har hämtat mycket av sin inspiration till karaktärerna och handlingen därifrån. Första delen av Gameduologin, Wicked Game (2018), handlar om två nämndemän och en kommande mordrättegång.