Novell: 1461 dagar

2018 delades Lilla Sherlockpriset ut till fyra elever i Medelpads högstadieskolor. Denna novellen, 1461 dagar av Elsa Olafsen, fick tredje plats efter juryns bedömning. Elsa gick i klass 8A på Hagaskolan i Sundsvall när hon vann priset. Övriga vinnare presenteras i novellserien under hösten.

Hej, jag heter Clairy Plainwill. Min historia började för fyra år sedan när jag bara var 11 år, det var då allt förändrades! Det var onsdagen den 2 april 2014, 3 dagar innan min tolfte födelsedag. Det var en helt vanlig dag, jag vaknade klockan 06:00, klev upp och gjorde mig i ordning. Jag åt frukost helt ovetande om vad som skulle hända senare den dagen, ibland tänker jag tillbaka på hur lätt livet var. Det var så kallat “lugnet innan stormen”.

Sen när jag gick till skolan så är det lite flummigt, jag kommer inte exakt ihåg vad som hände men jag vet att jag måste haft bråttom eftersom att jag glömde min väska hemma, vilket jag nästan aldrig gör eftersom att jag har sådant sjukt kontrollbehov. När jag sedan kom till skolan och kom på att jag glömt den, så bestämde jag mig för att gå hem på lunchrasten och hämta min väska och min matte mapp som jag skulle ha nästa lektion. Vilket jag aldrig skulle gjort!

– 911 vad har inträffat?
– Hej min dotter gick hem idag på lunchrasten för att hämta sin mapp och väska, men hon kom aldrig tillbaka, hjälp mig snälla, snälla! grät Clairys mamma Christine Plainwill.
– Ta det lugnt frun, vi ska hitta din dotter, har ni testat ringt henne och kollat med kompisar om de sett henne?
– Men självklart har vi gjort det annars skulle jag inte ringt! Sa hon i en skarp fräsande ton.

När jag var på väg hem stod det en röd skåpbil parkerad på gatan mittemot vårt hus, jag tänkte inte så mycket på det eftersom att vår granne jobbade som elektriker och hade sådana bilar hela tiden. Det var dock lite konstigt eftersom att loggan inte fanns någonstans på bilen, men det tänkte väl inte jag på eftersom att jag hade bråttom tillbaka till skolan igen, jag behövde ju vara tillbaka till nästa lektion. Jag gick in i hallen tog tag i väskan och stängde och låste dörren, det som hände sedan kommer jag aldrig att glömma. Jag kommer ihåg varje sekund, det kommer alltid finnas i mitt bakhuvud och jag kommer aldrig oavsett vad förlåta honom för det han har gjort mot mig.

När jag skulle gå tillbaka till skolan igen såg jag att bakluckan på skåpbilen var öppen och en man som kom från våra grannars gård började gå mot mig. Jag som trodde att han bara ville fråga något eller bara säga hej, men åh så fel jag hade. Han gick fram till mig och sa:

– Tjenare, är det du som är grannen här?
– Jaa? sa jag frågande.
– Skulle du kunna hjälpa mig med att bära en byrå som jag har köpt, den ska in i bilen bara.

Jag slängde ett öga på min klocka.

– Nja min lektion börjar om en kvart och jag vill verkligen inte bli sen!
– Men snälla då! sa mannen.

Jag kunde inte hjälpa att jag tyckte att han var lite skum, jag fick en konstig känsla av att något var fel.

– Okejdå, om det går fort! svarade jag.
– Jag lovar, max 5 minuter, förresten jag heter Bob trevligt att träffas! sa mannen glatt.
– Jag heter Clairy! Sa jag osäkert.

När jag sedan gick före honom in på gården såg jag att mina misstankar var mycket riktiga, där inne på gården stod det ingenting. Ingen byrå eller någonting.

Det som hände sedan kommer inte jag ihåg men jag tror att han slog mig i huvudet kedjade fast mig och la mig i bagaget på den röda skåpbilen.

När jag sedan vaknade upp och såg mig omkring så var det becksvart, det luktade starkt av bensin och spolarvätska. Groparna i vägen och det höga motorljudet fick mig att förstå att jag var i hans bil, Bobs röda skåpbil.

Det känns som att det tog 3 timmar tills vi kom fram dit vi skulle. Om du frågar mig så tror jag att han tog omvägar, så att jag inte skulle veta vart vi åkte. När vi väl kom fram så satte han på mig en ögonbindel så att jag inte kunde se vart vi var, men under mina fötter så kände jag asfalt så jag tänkte att vi fortfarande var i stan eller en bit utanför.

Han ledde mig in i ett rum med en kedja fäst i väggen, det var kallt och rått och det luktade unket och instängt. Jag blev kedjad till väggen och lämnad utan mat och vatten i ett helt dygn. Jag kände mig helt tom, jag visste inte vad jag skulle göra eller vad som skulle hända med mig i framtiden. Rummet jag var i var byggt som en bunker i källaren med närmare hundrafemtio steg ner, och en tung järndörr som gnisslade när den öppnades. Ett litet insynsskyddat fönster och inga möbler förutom en liten gammal tv. Det verkade inte som att någon skulle höra mig hur högt jag än skrek, “det måste vara nästan en meter tjocka isoleringslager” tänkte jag medans jag stirrade rakt in i den gråa betongväggen.

På polisstationen i Miami, Florida så jobbar man för fullt, efter mammans samtal till polisen så sändes direkt en Amberalert ut till hela USA. Man kollade igenom säkerhetskameror och frågade runt folk som vistats i det området runt lunch. Trots att man skickat ut fem polishundar, tio poliser och två helikoptrar för att leta efter Clairy så fanns där inget spår efter henne eller kidnapparen om det nu var en kidnappning. Det verkade nästan omöjligt att hitta något.

Om vi sedan hoppar fram i tiden två år, jag är nu fjorton år och har suttit i detta rum i 730 dagar, två hela år. Att jag varje dag, som denna, skulle behöva sitta i detta gråa mörka rum och be till gud att han inte skulle komma tillbaka. Men jag tappade aldrig hoppet om att någon gång få komma ut, känna solen i mitt ansikte, gå i det gröna gräset och andas in den friska sommarvinden.
Men framför allt, att få träffa mamma och pappa igen.

På den lilla tvn i mitt rum, som jag dock bara fick kolla på 1 timme om dagen. Det enda som höll mitt hopp uppe var nyhets rapporterna om mig. Att se att min mamma och pappa, efter två års letande fortfarande inte gett upp hoppet. Min favoritdag var alltid min födelsedag kanske inte på grund av samma anledning som de flesta andra tonåringar, men för att på tvn så höll de en ceremoni för att hålla mitt fall relevant så att det inte skulle falla i skuggan bakom andra fall. Jag vart alltid lika glad när jag såg hur många som fortfarande brydde sig.

Bob, min kidnappare, hade övertalat mig att ingen brydde sig om mig och att alla hade glömt bort mig, men genom nyhetsinslag och sånt så visste jag att det inte var sant. Jag hade kommit på en idé, om jag låtsades börja tycka om Bob så kanske han skulle mjukna upp, vem vet det är värt att testa. Jag började med att verka snäll och frågade om jag kunde hjälpa till med något, men efter ungefär ett år så var jag tillåten att gå runt i källaren fritt och duscha när jag ville.

– Hallå allihopa, lyssna, vi har hittat något! Skrek detective Corden, ledare av Clairy Plainwill fallet.

På polisstationen så hade man hittat en ledtråd, enligt ny teknologi så kunde man spåra var Clairys telefon hade varit den dagen. Efter tre års tystnad så kunde man äntligen hitta något i detta fall. Men man skulle sedan få reda på att det inte ledde någonstans, Bob hade kastat Clairys telefon ut på en åker där den hade sjunkit ner i jorden.
Fallet verkade återigen omöjligt.

Jag brukade hjälpa till att laga mat ganska ofta, han hade fixat insynsskyddade fönster i hela huset. Om jag råkade göra minsta lilla fel i maten eller städningen så åkte jag på rumsarrest, jag blev då kedjad till väggen och lämnad i ett dygn utan mat eller vatten.

Efter ett år till så var det fortfarande samma, dag ut och dag in. jag var då 15 år och skulle fylla 16 om en vecka. Allt verkade bli bättre, jag var säker på att jag snart skulle få komma ut, tills jag såg det. Jag satte på tvn och såg att… att mitt fall hade blivit.. nedlagt, jag hade blivit dödförklarad. Det var då jag bröt ihop, allt hopp jag hade samlat på mig bara försvann. Ingen letade efter mig längre, det kändes bara.. hopplöst.

– Det är med sorg jag är här idag för att säga att fallet kring Clairy Plainwill är officiellt nedlagt! hörde jag från tvn.

Det var då Bob kom in i rummet.

– Nu är det bara du och jag, du kommer stanna här inne i evighet! sa Bob med en kall röst.
– Du är den värsta personen någonsin, Du har förstört mitt liv!

Jag vet inte vad som for i mig jag ställde mig upp och gav Bob en rak höger, han föll till marken och jämrade tyst sig själv. Ja, jag vet inte om det var ilskan eller kicken jag fick men något var det för jag hade aldrig slagit någon så hårt förut. Jag sprang, i hopp om att han inte skulle följa efter. Med tårar i ögonen och gråten i halsen så sprang jag uppför den branta källartrappan genom köket som var fullt av smutsig disk och ruttnande mjölk. Jag kämpade med att få upp den gamla altandörren som var riktad ut mot vägen, jag bankade och slog och tillslut så gick den upp. Med ett tungt flås och ett rejält mjälthugg så sprang jag ut på gatan. Jag kunde känna solstrålarna i mitt ansikte och frisk luft i mina lungor, jag var fri. Jag tittade upp och såg att en man i trettioårsåldern. Jag kommer speciellt ihåg jackan och den röda mössan han hade. Jag såg honom gå på trottoaren några meter bort. Han såg väldigt förvirrad ut av mitt plötsliga utsprång men fattade fort när jag skrek åt honom i ren panik och desperation att han skulle ge mig telefonen.

– 911, vad har inträffat?
– Hjälp snälla, snälla kom och hämta mig, jag är här nu! Grät jag förtvivlat.
– Vad är ditt namn?
– Clairy, Clairy Plainwill, jag är här! jag är fri! Snälla kom hit!

Jag vet inte vad som hände men jag gissar att jag hamnade i chock tillstånd av den plötsliga rymningen för jag kommer inte ihåg hur de fick reda på var vi var eller vart de skulle. Men när jag hörde sirenerna komma närmare så brast jag ut i gråt, jag kan fortfarande, än idag inte förstå att detta hände mig, varför just mig?

När polisen väl kom så sprang tre poliser in i huset och arresterade Bob. Den fjärde polisen sprang mot mig och omfamnade mig i en lång varm kram, det var då jag förstod hur mycket de letat efter mig!

Han sa:

– Det är lugnt du är säker nu! Med en mjuk snäll röst som jag hörde bara ville mig väl. samtidigt kunde jag höra honom säga i sin polisradio.
– Vi har hittat henne, hon är välbehållen!

 

Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens stöd, stimulans och uppmuntran till ökat bland unga av idag. Priset delas ut under festivalen i november till författarna av de noveller som bedöms vara de bästa bland de inskickade bidragen. Årets tävling är öppen för alla höstadieelever i Medelpad. Tävlingsbidrag måste skickas senast 11 oktober och hur man gör kan man läsa om på Lilla Sherlockprisets sida.