Svenska Deckarfestivalens novellserie hösten 2019. Ett nobelt uppdrag av Gunnar Lindberg är den sjunde berättelsen där polisinspektör Stig Alm löser kriminalgåtor. Det är den tionde december 1994, Nobeldagen. En kropp hittas i Djurgårdsbrunnsvikens kalla vatten. Ett mord är illa nog, men snart har Stig Alm ett värre problem att lösa än att hitta en mördare. Mycket nöje!
Nobeldagen är alltid en dag med påtaglig polisiär närvaro. Rikets höjdare och utländska celebriteter lockar fler än harmlösa nyfikna till huvudstaden. Det här året var de ändå fler poliser synliga. Sex dagar tidigare hade en hämndaktion mot en nattklubb vid Stureplan lämnat fyra personer döda och tjugo skadade. Två gärningsmän var redan gripna, minst två till söktes av all tillgänglig polis. Kriminalinspektör Stig Alm kartlade de eftersöktas möjliga gömställen från sitt arbetsrum på Norrmalms polisstation. Vilka var deras kända kumpaner? Vilka gäng höll de ihop med? Fanns det släktingar som kunde gömma dem? Det var ett jobb som måst göras, men Alm önskade att han hade fått göra sin del av jakten någon annanstans än på stationen. Han blev bönhörd när hans närmaste chef, kriminalkommissarie Sven Arvidsson, visade sig i dörren.
”Alm, släpp det du håller på med. På Nobelvägen, mitt emot Villa Bonnier, väntar en patrull som har fiskat upp en död ur Djurgårdsbrunnsviken. Det kan vara någon av gärningsmännen från Stureplan eller kanske ett vittne som har röjts undan.”
Alms partner, polisassistent Lars Engblad, Lasse till vardags, satt samtidigt på ett fik nära polisstationen. Blåögd och blond var han i det närmaste motsatsen till Alms bruna ögon och mörka kortklippta frisyr. Alm var dessutom reslig, runt en och nittio, Lasse nära decimetern kortare. Ingen av dem bar uniform. Lasse var så gott som färdig med kaffe och baguette när han upptäckte Alm i entrédörren.
”Jobb väntar! Du har tre minuter att avsluta, sedan måste vi ge oss av.”
Alm hade lämnat den civila bilen halvvägs uppe på trottoaren. Nu var det Lasse som tog ratten för den korta turen till Nobelvägen. Alm nämnde den möjliga kopplingen till veckans mord.
”Men jag tror knappast att det är en av gärningsmännen. De är långt härifrån nu om de har något vett i skallen.”
”Kanske någon som försökte pressa pengar från mördarna”, gissade Lasse.
Det hade varken kommissarien eller Alm tänkt på. Så var det ofta. Lasse kom med udda förslag, ibland hade han dessutom rätt.
09.33
När de kom fram väntade en patrullbil och en ambulans, båda med blåljusen blixtrande. Solen syntes lågt i öster bakom tunna moln. Två frusna uniformerade höll nyfikna på behörigt avstånd. Ambulansbesättningen höll värmen i sin bil.
Lasse gjorde halt ett tiotal meter från patrullbilen. En uniformerad visade att de inte var välkomna att stanna. Han ändrade sig när Alm höll upp sitt polisleg.
”Va fan har ni hållit hus? Vi har frusit häcken av oss här i nästan en timme.”
Det var inte sant. Det hade gått exakt tjugofyra minuter sedan patrullen ringde och anmälde en kropp i vattnet. Alla tider var registrerade om det någon gång skulle bli viktigt. Alm spillde inte tid på att rätta sin kollega.
Kroppen låg på gräset täcket av en gul filt. Med ryggen mot de församlade nyfikna lyfte Alm filten vid huvudändan. Han såg ansiktet på en man i fyrtioårsåldern. Håret mellanblont och kortklippt, kinderna slätrakade, inga tecken på våld. Den döde liknade inte en kriminell som hämtar en automatkarbin när han blir nekad inträde på en krog. Kanske en avrättad golare så som Lasse hade föreslagit? Det skulle klarna så småningom. Alm tog ett par kort innan han lade tillbaka filten.
”Vet ni vem det är?” frågade han den uniformerade som stod närmast.
”Han heter Tore Dahlqvist. Han har ett kreditkort i bröstfickan.”
Det räckte inte riktigt för att göra Stig Alm nöjd.
”Inget legg med foto då?”
Den uniformerade skakade på huvudet. ”Det var allt. Varken plånbok eller nycklar.”
”Några tecken på skador?” fortsatte Alm.
Svaret var till hälften negativt: ”Han är klädd i byxor och jacka. Det kan finnas skador som vi inte har sett.”
Det fanns endast en sak till att göra på platsen.
”De som hittade honom, är de kvar?”
”Sitter i bilen.”
Den uniformerade pekade mot patrullbilen. Nu såg Alm två personer i baksätet.
”Lasse, om du kollar vid vattnet så pratar jag med upphittarna!”
Alm ville vara ensam med paret som hade upptäckt kroppen. De var redan skärrade. En polis med frågor fick de stå ut med, två kunde bli för mycket. Alm tog plats i framsätet, presenterade sig och fick deras namn och adress. Det var ett par i sjuttioårsåldern från Tranås på tillfälligt stockholmsbesök. Kvinnan svarade för dem båda.
”Vi har ett rum på Villa Källhagen alldeles här i närheten. Vi tog en promenad efter frukosten fast det var kyligt. Det gör vi nästan jämt. Jag tyckte jag såg något i vattnet när vi gick förbi första gången. Det var inte riktigt ljust, men sedan, när vi kom tillbaka, såg jag vad det var.”
Mannen hade stannat kvar vid vattnet medan kvinnan gick upp till vägen för att hejda en bil. Den första som stannade hade varit patrullbilen som de nu satt i.
Paret hade inget att göra med den döde. De hade bara haft oturen att hitta honom. Det fanns ingen anledning att hålla kvar dem eller fråga ut dem mer än vad som redan var gjort. Alm tackade kvinnan och önskade båda en mer angenäm fortsättning på dagen. Paret lämnade, kastade en hastig blick mot kroppen som nu låg på en bår, fortsatte sedan hand i hand mot sitt hotell utan att se sig om. Lasse blev befriad från sin föga meningsfulla undersökning av strandkanten.
10.21
”Vi har ett namn och en död mans ansikte”, konstaterade Alm. ”Vi börjar med att undersöka om namnet hör till ansiktet.”
De återvände till stationen för att vänta på att patologen i Solna skulle besiktiga kroppen och kanske förse dem med en preliminär dödsorsak. Lasse hittade tre Tore Dahlqvist i körkortsregistret. Alm jämförde deras körkorsfoton med den ansiktet han hade sett under filten. En av dem, född 1953, var tveklöst den som hade flutit i Djurgårdsbrunnsviken. Hur hade han hamnat där?
”Måste ha fallit i uppströms”, föreslog Lasse.
Det var ingen vild gissning. Frågan från Alm var ”hur långt uppströms?”
”Nybroviken eller Riddarfjärden kanske. Det beror på hur länge sedan det hände.”
Alm hade inget att invända. Men det var inte säkert att han hade fallit i. Kanske hade han hoppat, kanske hade han blivit hjälpt.
”Han bor i Sundbyberg. Inte så långt bort.”
”Några anhöriga?” undrade Alm.
”Ogift och ensam skriven på adressen.”
”Hade han ett arbete?”
”Vet inte, men han har taxikort.”
”Kolla med de större taxibolagen.”
Lasse ringde runt, vid femte försöket fick han napp.
”Tore Dahlqvist är fast anställd av ett limousinföretag på Kungsholmen. Just nu ska han vara i Uppsala och hämtar en nobelpristagare.”
Larmklockan ringde inte genast men Alm fick en känsla att något var fel.
”Den pristagaren blir nog utan limousine.”
”Dahlqvist hämtade bilen i morse.”
Det var vad Lasse hade hört från limousinföretaget.
”Det måste ha varit en ersättare som hämtade bilen”, ansåg Alm.
”Den jag talade med påstod att det var Dahlqvist.”
”Du får dubbelkolla, det är orimligt.”
Lasse slog återigen numret till åkeriet med limousinerna. När de svarade räckte Alm ut handen och fick luren.
”Jag hörde att Tore Dahlqvist ska var på väg att hämta en nobelpristagare i Uppsala. Stämmer det?”
”Ja, det har han gjort.” Rösten var irriterad. Han hade redan förklarat för en annan polis.
”Såg någon honom hämta bilen? Det är viktigt!”
”Han hämtade den själv i garaget. Han har nyckel till garaget och koden till skåpet med bilnycklar. Varför är det viktigt? Har det hänt något?”
Alm märkte att han hade gjort den han talade med orolig. Det var säkert en av årets viktigaste transporter och det skulle se illa ut om det strulade. Men det var för tidigt att släppa nyheten om fyndet i Djurgårdsbrunnsviken.
”Märke och registreringsnummer på bilen?”
Han fick uppgifterna. En förlängd Mercedes.
”Vart skulle passageraren åka?”
”Körningen är beställd till centrala Stockholm.”
Den uppgiften var inte till mycket hjälp. Det fanns kanske ett annat sätt att ta reda på destinationen.
”Finns det telefon i bilen?”
Det gjorde det men numret lämnades inte ut. Företagets policy.
”Då får jag be att ni ringer upp Tore Dahlqvist och ber honom att kontakta mig.”
De blev sittande tysta till dess Alm började känna sig obekväm med att inte kunna göra annat än att vänta. Det hade varit så mycket enklare om han själv hade fått numret till biltelefonen.
”Vad tror du Lasse, kommer Tore Dahlqvist att ringa?”
”Inte den Tore Dahlqvist som har körkort för taxi. Det fanns bara en.”
”Dahlqvist lämnade kanske över körningar till någon kollega utan att meddela åkeriet. Han kan ha haft andra planer för den här dagen. Det finns många möjligheter. Det löser sig kanske när den som tog hans körning ringer.”
Det var ett försök av Stig Alm att hålla tillbaka sina onda aningar. Han ville inte vara den som alltid tror det värsta. Ett samtal kom efter ytterligare ett par minuter. Det var inte vad Alm hade hoppats på.
”Det går inte att kontakta bilen. Numret kan inte nås.”
”Är det vanligt?” frågade Alm.
”Nej, han måste ha glömt att koppla på telefonen. Men kunden hämtades för en trekvart sedan, jag har kollat.”
Känslan att något var allvarligt fel blev starkare.
”Vem är kunden?”
”En kines som heter Weihao Li ”
”Det här ser inte bra ut”, konstaterade Alm sedan han hade lagt på. ”En nobelpristagare har hämtats med en bil som inte går att ringa av någon som inte är Tore Dahlqvist som skulle ha haft körningen. Du har kanske hört att Weihao Li är en kontroversiell professor, i varje fall i hemlandet Kina?”
Lasse, måttligt intresserad av nobelpristagare och politik, gjorde ett läte som kunde tolkas som att han kanske hade hört något om Kinas missnöje med professor Li. Det fanns en annan sak som också var viktigt och det verkade som om Alm hade glömt det.
”Patologen kanske har något nu på den Tore Dahlqvist som flöt i Djurgårdsbrunnsviken.”
Numret till patologen hörde till de som Stig Alm hade i huvudet. Kroppen hade anlänt en halvtimme tidigare och en första besiktning hade gjorts av en obducent som Alm endast kände till namnet.
”Om du vill veta dödsorsaken så är det för tidigt. Allt som är säkert är att han var död när han hamnade i vattnet.”
Det var viktigt, det uteslöt nästan säkert självmord.
”Hur länge har han legat i vattnet?”
”Från några timmar till ett max något dygn. Mer precis går det inte att vara. Det kalla vattnet bevarar kroppen.”
”Brukar inte kroppen sjunka först och flyta upp senare när den ruttnar? Borde han inte ha legat på botten?”
Frågan ledde till en liten föreläsning. I korthet, den som drunknar andas till slut in vatten i lungorna och sjunker. Flyter sedan upp när gaser som bildas i buken lyfter kroppen. Den som dumpas död i vattnet kan flyta på luften i lungorna.
Det liknade mer mord än olyckshändelse eller naturlig död. Obducenten höll med men påminde om att det var polisens uppgift att ta reda på vad som hade föregått döden. Det visste Alm än så länge ingenting om. Kanske skulle det lösa sig om de fick tag i den som hade tagit över Tore Dahlqvists körning från Uppsala? Någon på Nobelstiftelsen borde känna till vart professor Li ville bli körd, kanske även om han kom fram.
”Lasse, ring till Nobelstiftelsen och hitta någon som vi kan fråga!”
Lasse försökte det enda numret som var listat utan att någon lyfte luren.
”Det är nog årets sämsta dag att ringa Nobelstiftelsen.”
Lasse hade säkert rätt. Men någon måste väl ändå vara på plats? Det fanns bara ett sätt att ta reda på den saken.
”Vi åker dit. De håller till på Sturegatan.”
10.42
Lasse hittade ett utrymme som ingen annan hade vågat använda till parkering. Utanför stiftelsens port trängdes reportrar, fotografer och nyfiken allmänhet. Lasse föste undan så många att Alm kunde nå fram och ringa på portklockan. Ingenting hände. Lasse knackade med samma dåliga resultat. Alm gav dörren två kraftiga sparkar, det hördes ljud från insidan, dörren öppnade ett par handbreddar och en basröst skrek åt dem att försvinna. Sedan var det tänkt att den skulle slå igen, men Alm hade, som ofta när han kom oönskad, satt sin fot emellan.
”Kriminalpolisen Stockholm”, röt han för att överrösta reportrarna som också ville ha svar på frågor.
De blev insläppta av en man som var lång som Alm och bred som Lasse.
”Vad vill ni? Har någon ringt efter er?”
”Vi måste tala med den som har ansvar här och det är bråttom.”
”Det är ingen som har tid nu. Det är nobelprisutdelning i dag, om ni inte redan visste det.”
Som för att visa att svaret var definitivt gläntade jätten åter på porten och gjorde en ansats att fösa ut besökarna.
”Om ingen har tid med oss så kan det bli ett pris mindre att dela ut!”
Det måste ha fått jätten att tänka, att ge sig ut i okänd terräng.
”Vadå ett pris mindre?”
”Folkförsörjningspristagaren, professor Weihao Li, har försvunnit. Vi letar efter honom.”
Att Li hade försvunnit var ett till större delen ogrundat antagande. Men det hade effekt.
”Vänta här!”
Det tog fem minuter innan jätten återvände med en medelålders man i mörk kostym. ”Stiftelsens kanslichef”, förklarade jätten.
”Säger ni att Li har försvunnit?” undrade den nyanlände.
”Han hämtades från sitt hotell för mer än en timme sedan och det går inte att få kontakt med honom.”
Alm hade kunnat börja med att professor Li:s tilltänkta chaufför hade fiskats upp ur Djurgårdsbrunnsviken, att chauffören troligen var mördad, och att någon annan, ganska säkert mördaren, hade hämtat Li vid hotellet. Kanske var det inte så illa. Kanske befann sig professor Li redan i säkerhet efter en odramatisk transport till centrala Stockholm.
”Så här dags ska professor Li äta lunch med fyra andra pristagare.”
”Var då?” undrade Alm.
”På Operakällaren”, svarade kanslichefen. ”Har ni kollat där?”
”Vi är här för att ta reda på vart professor Li var på väg. Var vänlig och ta reda på om han har kommit fram.”
Kanslichefen tog med dem till ett kontorsrum på bottenvåningen där en kvinna i femtioårsåldern ordnade pärmarna i en hylla. Alm och Lasse blev stående innanför dörren, kanslichefen gick fram till kvinnan och sade något med låg röst som fick kvinnan att lägga ifrån sig det hon höll i handen.
”Javisst, genast”, försäkrade hon, bläddrade i ett telefonregister på skrivbordet och slog sedan numret.
Stig Alm kunde höra en del av samtalet och gissade resten. Tre av pristagarna var på plats, Weihao Li hade lämnat återbud.
Kanslichefen återvände med beskedet till Alm och Lasse som fortfarande avvaktade innanför dörren.
”Det är nog ingen fara. Det ser ut som om professor Li har ändrat sina lunchplaner.”
Alm önskade att han hade kunnat dra samma slutsats. Då hade de kunnat återvända till stationen för att fortsätta sökandet efter Stureplansmördarnas gömställe. Nu var han tvungen att informera kanslichefen om att professor Li:s tilltänkta chaufför sannolikt var mördad, att någon annan hade tagit körningen utan att meddela åkeriet. Det fick polletten att trilla ner.
”Ni menar att professor Li har kidnappats?”
”Det är fullt möjligt”, svarade Alm.”
Kanslichefen, som så långt hade haft full kontroll, började ana den möjliga katastrofens omfattning. Kanske var det inte i första hand professor Lis öde som gjorde att han svettades. Hur skulle det drabba Nobelstiftelsen om något hade lagt beslag på en av deras pristagare? Vem hade det yttersta ansvaret för säkerheten? Hur skulle det drabba honom själv om inte professor Li var på plats när han skulle ta emot sitt pris?
”Ni vet nog att Kina inte uppskattar att professor Li fick folkförsörjningspriset. Han har bott på hemlig adress i Zürich de senaste åren och kineserna vill ha honom utlämnad. Det här får absolut inte komma ut. Det skulle skada Nobelpriset om media får reda på att vi inte vet var vi har våra pristagare.”
Alm var inte beredd att ta sådan hänsyn till Nobelprisets renommé att det försvårade sökandet efter en försvunnen pristagare.
”Jag är tvungen att larma nu när jag vet att professor Li saknas. Jag begår tjänstefel om jag låter bli.”
”Det måste bli din chef som avgör om det är dags att larma.”
Självklart var det inget för en inspektör att bestämma. Det skulle vara som att låta kontorspersonalen välja nobelpristagare.
”Kommissarie Sven Arvidsson i så fall. Jag ringer honom.”
Det var inte alls vad kanslichefen hade menat med chef.
”Nej, vänta! En saknad nobelpristagare är inte ett ärende för en kommissarie. Med chef menade jag landshövdingen.”
Stig Alm hade aldrig tidigare uppfattat landshövdingen som sin chef, men det var kanske inte helt fel. Om statsmaktens företrädare i länet, tidigare Kunglig Majestäts befallningshavare, ville ta på sitt ansvar att begränsa sökandet efter professor Li, då var han redo att acceptera. Lämpligt nog hade kanslichefen tillgång till landshövdingens mobilnummer. Inom en minut hade han landshövdingen i luren och förklarade att det hade uppstått en mindre incident. Efter en kort redogörelse fick Alm telefonen. Det var första gången som han hade kontakt med länets högsta tjänsteman. Det var mest hövdingen som talade.
”Pristagarnas säkerhet är Nobelstiftelsens ansvar. Ingen utvidgning av spaningsinsatsen efter professor Li innan stiftelsen eller jag själv ger klartecken. Rapportera till Nobelstiftelsens kanslichef. Är det uppfattat?”
Alm var tvungen att svara ”ja”. Det kändes fel men landshövdingen var inte en person att argumentera med. Det var han själv och Lasse som skulle ta reda på vad som hade hänt professor Weihao Li. De skulle börja hos åkeriet med limousinerna.
11.18
Limousinservice hade sitt kontor på Kungsholmen. Lokalen var inredd med finess, mörka träpaneler, skinnfåtöljer och rostfritt, fullt i klass med bilarna som hyrdes ut. Alm och Lasse möttes av en leende brunett på några och tjugo som genast beklagade att allt redan var uthyrt. Leendet försvann i samma ögonblick som hon förstod att besökarna inte var några potentiella kunder. Alm frågade om de hade lyckats få kontakt med bilen som hade hämtat en nobelpristagare i Uppsala.
”Det vet jag ingenting om. Jag hämtar kontorschefen.”
Kontorschefen visade sig vara samma man som Lasse och Alm redan hade talat med. Hans yttre var ingen överraskning. En framgångsrik trettioåring i kostym och glasögon med gul metallbåge. Han hade försäkrat att det var Tore Dahlqvist som hade hämtat professor Li i Uppsala och körde honom till Stockholm. Alm undrade hur han kunde vara så säker.
”Han hade nyckeln till garaget och koden till skåpet med bilnycklar.”
Någonstans i resonemanget måste det finnas en hake. Beviset hade dragits upp ur Djurgårdsbrunnsvikens kalla vatten och fanns nu på patologen.
”Alla chaufförer har väl nyckel och koden till skåpet?”
Det höll kontorschefen med om. ”Men alla andra är upptagna med andra körningar utom två som är sjuka. Den här dagen är vi alltid fullbokade.”
”Någon som inte arbetar här längre har kanske kvar en nyckel och vet koden sedan tidigare?”
”Omöjligt, vi byter kod varannan vecka.”
Lasse såg ändå en möjlighet: ”Hur länge har de sjukskrivna varit borta?”
Kontorschefen sökte i minnet.
”Eriksson i tre veckor och Ahlin sedan onsdag.”
Alm förstod vad Lasse var ute efter. Det fanns minst en anställd som kunde ha tagit Tore Dahlqvists körning.
”När byttes koden senast?”
”Vi byter kod på måndagar.”
”I så fall kan Ahlin vara den som tog körningen till Uppsala, eller hur?” frågade Alm.
”Jag talade med honom i går och han var för dålig för att arbeta.”
”Vad heter han i förnamn och var bor han.”
”Rune, han heter Rune Ahlin.” Alm fick adressen, Lasse antecknade.
”Jag kan ringa honom så kan ni själva höra hur dålig han är”, erbjöd sig kontorschefen.
”Nej, absolut inte. Vi ska göra hembesök och jag vill komma oanmäld.”
12.14
Rune Ahlin var bosatt i Torsvik på Lidingö. Det tog Lasse inte fullt en kvart att hitta till det rödputsade radhuset. En kvinna i femtioårsåldern öppnade för dem.
”Rune är inte hemma, han arbetar.”
”Jag trodde att han låg sjuk”, förklarade Alm.
”Inte i dag, han har friskanmält sig. Är ni från försäkringskassan?”
”Vi bara kollar”, svarade Alm, utan att göra någon ansats att legitimera sig som polis. ”Hur dags gav han sig iväg?”
”Vid halv åtta. Men han fuskar inte med sjukskrivning. Jag sa att han har friskanmält sig.”
”Sa han vad han skulle göra?” fortsatte Alm.
Nu var kvinnan, förmodligen Runes mor, trött på att bli utfrågad.
”Det spelar väl ingen roll? Huvudsaken är väl att han jobbar? Nu har jag annat att göra!”
Det var läge att ta fram polislegget.
”Kan vi komma in och få en pratstund?”
De var inte välkomna men blev ändå insläppta. Kvinnan bekräftade att hon var Elsa Ahlin, mor till Rune.
”Varför vill ni prata om Rune? Han är skötsam. Ett par gånger har han bötat för fortkörning, det är allt.”
Böterna skulle Alm kontrollera så snart som han fick tillfälle. Det kunde finnas annat också som Rune inte hade nämnt för sin mor.
”Han har kanske vänner som har gjort värre saker än kört för fort?”
”Inte vad jag vet. Men varför är ni så intresserade av min son?”
Alm märkte att hennes tålamod var på upphällning. De kunde bli uppmanade att lämna om hon inte fick ett svar.
”Rune kan ha råkat ut för något. Han skulle köra en viktig kund i dag och nu har både han själv och kunden försvunnit. Vi måste hitta dem innan det är för sent.”
Lasse märkte hur Alm tvistade med fakta för att nå sitt syfte. Det sista, ”innan det är för sent”, hade verkan.
”Gode Gud, vad är det han är inblandad i? Vad kan ha hänt honom?”
Alm hakade på: ”Det kanske inte är för sent. Om vi bara kunde hitta honom. Sa han ingenting alls innan han gav sig iväg?”
De stod fortfarande i hallen, men nu hade Elsa Ahlin börjat skaka behövde sätta sig. Alm och Lasse följde henne till vardagsrummet där hon sjönk ner i en fåtölj.
”Ska jag hämta ett glas vatten?” frågade Lasse.
Han fick inget svar, tittade på Alm som gav honom en nick. Ett glas fann han torkstället på köksbänken. Elsa Ahlin drack ett par små klunkar. Inget hade sagts under Lasses tur till köket. Nu var de tvungna att komma vidare.
”Jag frågade om Rune sa något i morse innan han gick.”
”Han kunde bli lite sen. Jag skulle inte oroa mig.”
Det behövde inte betyda något om det inte hade varit så att han inte alls skulle ha arbetat i dag. Han skulle vara hemma och kurera en förkylning. Nu verkade det som om hade tagit över Tore Dahlqvists körning från Uppsala. Var han dessutom ansvarig för Dahlqvists död?
”Du nämnde att Rune har friskanmält sig. När gjorde han det?”
Elsa Ahlin tittade på sin armbandsklocka som om hon skulle finna svaret där.
”Tidigt i morse. Vid sju kanske, jag är inte alldeles säker.”
”I så fall var han kanske hemma hela dagen i går?”
”Han var inte utanför dörren. Jag fick själv gå till matbutiken och handla det viktigaste. Det är bara vi två som bor här sedan hans far lämnade oss.”
”Och i natt då?”
”Hur då i natt?”
”Var han inne hela natten?”
Det hade han varit. Om det gick att lita på Elsa Ahlin så hade hennes son alibi för mordet på Tore Dahlqvist. Det var bra att veta men viktigast just nu var att hitta bilen och professor Li.
”Sa Rune något om vad han skulle göra i dag. Vem han skulle köra?”
”Det pratar vi aldrig om. Fast det har hänt att han har kört någon från hovet.”
Det fanns stolthet i rösten där. Rune var så betrodd att han fick köra de kungliga. Hur kom det sig då att han var inblandad i nobelpristagarens försvinnande? Någonstans måste det finnas en förklaring, ofta är det pengar.
”Är det Rune som försörjer er båda två?” frågade Alm.
”Inte riktigt, jag har en liten sjukpension.”
”Inga problem med pengar då, eller?”
Det måste ha varit en känslig fråga. Elsa Ahlin blev tyst, Alm såg hennes ögon tåras.
”Jag undrar om Rune har problem med pengar. Om det kan vara orsaken till att både han själv och kunden som han körde har försvunnit.”
Elsa Ahlin stirrade tomt framför sig, torkade ögonen med en servett. Till slut kom det fram.
”Han har spelskulder som han inte kan betala tillbaka. De har varit här och hotat.”
Spelskulder är den värsta sortens skulder. Andra skulder drivs in av kronofogden med utmätning, spelskulder drivs in av torpeder med knogjärn och batonger. Alm hade sett resultatet. Ingen av de skuldsatta hade varit intresserade av att anmäla. Var det likadant med en ängslig mor?
”Vem är det som hotar?” undrade Alm.
”Fula typer som man inte vill ha in i huset.”
I så fall fanns det många att välja bland. Lasse hade sett några, Alm hundratals.
”Vet du vem han har lånat av?”
”Det är nog fler än en. De lånar ut pengar att spela för, sedan, när man har förlorat, kräver de tillbaka med hög ränta.”
En vanlig metod, visste Alm. Svartklubbar tjänar mest på svartsprit och ockerräntor. En svensson med hopp om lättförtjänta pengar blir klubbens mjölkko utan att fatta hur det gick till.
”Men vet du hos vilka klubbar Rune har skulder?”
Elsa Ahlin skakade på huvudet och torkade ögonen en gång till. Att förhöra henne skulle inte ge mer. Kanske fanns det något som kunde hjälpa dem bland Rune Ahlins tillhörigheter?
”Har Rune ett rum med sina egna saker?”
”Jag vet inte om . . . Elsa Ahlin tvekade. Alm anade anledningen.
”Vi är bara intresserade av sådant som kan hjälpa oss att hitta honom”, lovade han.
”Innan det är för sent”, lade Lasse till för att hjälpa Elsa Ahlin att fatta rätt beslut. Det fungerade.
”Rune har allt i sitt sovrum.”
Rummet hade söderläge, randiga gul-gröna tapeter på väggarna och en beige heltäckningsmatta på golvet. Förutom en säng var det möblerat med två byråar och ett skrivbord. Alm lyfte upp papperskorgen och tömde innehållet på sängen innan Elsa Ahlin hade hunnit protestera. Det var mest begagnade pappersnäsdukar som han föste åt sidan. Sedan kuvert från elleverantör och vattenverk. Hade innehållit räkningar antog Alm, som hade likadana kuvert i sin egen papperskorg. Till sist tre reklambroschyrer och ett par vaxade papper som luktade mint.
Lasse granskade det som låg på skrivbordet. Fakturor och påminnelser om förfallna betalningar. En avslagen låneansökan från Handelsbanken. Det såg illa ut, men inget av fynden avslöjade orsaken till den prekära ekonomiska situationen. Vanligen fanns inget skrivet vid spelskulder. Inga kravbrev skickades ut, ingen tog hjälp av kronofogden. Det behövs inte när man har torpeder som ser till att skulden blir betald.
I skrivbordslådorna fanns mest utdaterade prylar som skulle ha slängts för länge sedan. Miniräknare utan batterier, kulspetspennor som aldrig skulle kunna återupplivas, ett par japanska armbandsklockor utan batterier. Lasse kände igen situationen. I mittlådan fann han det som hade varit anledningen till Elsa Ahlin hade tvekat att släppa in dem i sonens sovrum. Haschlukten var tydlig, det var mer än för personligt bruk, men det var inte vad de letade efter. Han hade nästan givit upp hoppet att finna något användbart när blicken fastnade på en gul post-it i den understa lådan.
”Fenix 5120”, läste Alm sedan han hade fått lappen i sin hand. Han kände igen namnet.
”Fenix är en klubb som har stängts och dykt upp igen flera gånger de senaste åren. Gör skäl för namnet och håller till på Kungsgatan nu.”
”Värt ett besök?” undrade Lasse, glad att det var han om hade gjort fyndet.
”Öppnar nog inte före nio i kväll”, gissade Alm.
Nio i kväll var mycket för sent om professor Li skulle ta emot sitt pris. Kunde de dra nytta av anteckningen på något annat sätt?
”Femtusenetthundratjugo kan vara en skuld till Fenix. Det kan vara anledning till att Rune tog Tore Dahlqvists körning.”
Det hade även slagit Alm, dessutom fanns det ytterligare en möjlig koppling.
”Någon på Fenix kan ha känt till att professor Li skulle föras bort och tipsat Rune om möjligheten till extrapengar. Han kan ha blivit tvingad att ta körningen.”
Det var spekulationer, men det fanns inte mycket annat att gå på. Alm anade en del av sammanhangen. Kineserna vill få hem sin professor Li och döma honom för något politiskt brott. Kunde de dessutom hindra honom från att ta emot Nobelpriset så var det en extra framgång. Hur viktigt var det att han återvände och blev dömd? Mycket viktigt, hoppades Alm. Det skulle öka hans chanser att förbli vid liv.
”Vi måste få tag i någon från Fenix. Vi åker dit och kollar om vi blir insläppta.”
Det var det bästa som Alm kunde komma på. Hos Rune Ahlin fanns inte mer att göra. De lämnade en mor som hoppades att det inte var för sent.
13.06
Stig Alm var ganska säker på var Fenix hade hållit till ett halvår tidigare. Han hade passerat adressen på Kungsgatan flera gånger och noterat att tvättinrättningen som var spelklubbens ansikte utåt var kvar. Nu skyltade en optiker på samma adress. Det såg ut att vara öppet.
”Stanna här så kollar jag.”
Det blev som vanligt att parkera halvvägs uppe på trottoaren. Alternativet, att lägga beslag på en handikapplats, var sämre. Lasse satt i bilen när Alm gick för att syna optikern. Han fick ringa på för att bli insläppt. En kostymklädd man med halvglasögon öppnade och bad honom vänta.
”Bara en kort fråga”, vädjade Alm.
Mannen, som var på väg mot den bakre lokalen, gjorde halt och vände sig mot Alm.
”Jag har en provning här. Det tar fem minuter.”
Tydligen var det en riktig optiker. Tidigare hade det stått två tvättmaskiner i det främre rummet, ingen i användbart skick. Om någon ville tvätta så var det stängt på grund av reparationer. Bakom nästa dörr pågick de verkliga aktiviteterna.
Alm hade hunnit prova ut ett par bågar när optikern och hans kund kom tillbaka från den bakre regionen. Kunden, en parant kvinna i sextioårsåldern, granskade honom.
”Den bågen är perfekt för ditt ansikte!”
Det var bra att när det blev dags för läsglasögon. Först när Alm blev ensam med optikern tog han fram sitt legg.
”Jag är inte här för att skaffa glasögon, inte den här gången.”
”Är det något annat som jag kan hjälpa till med”, undrade optikern. Om han var besviken att ha förlorat en presumtiv kund så märktes det inte.
”Jag undrar var de som hade lokalen tidigare finns nu? Jag har några frågor till dem.”
Optikern verkade inte överraskad av frågan. Det var långt ifrån första gången som någon kom in och undrade vart de med tvättmaskinerna hade tagit vägen. Ofta hade det gällt pengar. Några hade propsat på att optikern skulle lägga ut så länge.
”Jag bara hyr här, och likadant var det med de som hade lokalen före mig. Jag vet inget om dem, men den som äger lokalen kanske kan hjälpa dig.”
När Alm återvände till bilen hade han namnet på en av Stockholms större innehavare av kommersiella lokaler. En som hade varit inblandad i otaliga tvister med missbelåtna brukare. Han hade helst sökt upp dem genast, men poliser på tom mage löser inga brott.
”Dags för en snabb lunch. Ta oss till något ställe som du gillar.”
Det var inget svårt uppdrag. Lasse stannade på trottoaren utanför McDonald´s snett emot Hötorget. ”Jag hämtar, vad vill du ha?”
Burgarna var ätna och nedsköljda med juice tio minuter efter att Lasse hade hittat en bättre parkering än trottoaren för deras korta lunchuppehåll.
”Fenix hyrde av en som kallar sig Lokalspecialisten. De är inte kända för att samarbeta, vare sig med de som hyr eller myndigheter.”
”Är det långt?” undrade Lasse som var van vid att Alm ville träffa dem han talade med öga mot öga.
Det var i längsta laget. Lokalspecialisten höll till i Sollentuna.
”Det börjar bli ont om tid. Professor Li ska ta emot priset halv fem. Vi får sätta fart om han ska göra det personligen. Jag ringer Lokalspecialisten från stationen.”
Trodde Alm verkligen att skulle hitta professorn och att han skulle vara i skick för ceremonin i konserthuset till halv fem? Lasse såg ingen snabb lösning. Spelklubben var kanske inblandad, men det kunde ta dagar att plocka fram sanningen. Svartklubbsägare gav inte upp i första taget.
”Han får nog hämta priset vid ett senare tillfälle”, gissade Lasse.
”Om han är i livet”, hade han kunnat lägga till, men det skulle ha förstört stämningen.
13.38
Alm skyndade till sitt arbetsrum under tiden som Lasse parkerade i garaget. Han hade låtit säker på att hitta professorn i tid, allt som behövdes var ett mirakel, och det måste inträffa inom tre timmar. Alm slog numret till Lokalspecialisten.
Upptaget. För länge sedan, så länge att Alm inte hade någon egen erfarenhet av det, hade en telefonist kunnat avbryta ett pågående samtal och släppt fram honom. Alm hade hört om det och önskade att det fortfarande var möjligt. Nu fanns inte annat att göra än att vänta en halv minut och trycka på återuppringning. På det femte försöket svarade en man som nog inte skulle reagera positivt om han fick veta att han talade med en polis.
”Jag behöver kontakta ägaren till tvättinrättningen som hyrde en lokal av er på Kungsgatan. Det är en optiker som har lokalen nu. Har ni namn och adress till tvätteriägaren?”
”Vad då? Vad gäller det?”
”Jag har lagat deras tvättmaskiner men har inte fått betalt. De är skyldiga mig ett par tusen som jag behöver för att betala min hyra.”
Där inträffade faktiskt ett smärre mirakel. Eller var det det att pengarna behövdes till hyresbetalning som gjorde mannen samarbetsvänlig? När Lasse kom upp från garaget hade Alm både ett namn och en adress.
”Emir Mujdža som ägde Fenix har sadlat om. Nu har han en massageinrättning på Rådmansgatan.”
Dekaler på fönstret annonserade: ”Privat massage, drop in”. En skylt på dörren upplyste ”Öppet alla dagar 13 – 23”. En välklädd man i femtioårsåldern hade stannat till utanför men skyndade vidare när de närmade sig. Lasse anade vad slag massage som erbjöds. Han hade sett något liknande på film. Då hade minimalt klädda massöser visats upp för kunden. Det hade gått att att välja bland magra, runda, långa och korta, allt efter tycke och smak.
Dörren var olåst. Innanför fann de en reception vaktad av en medelålders kvinna med urringning och illrött hårsvall.
”Välkommen till Paradis-Massage. Full tillfredsställelse eller pengarna åter är vårt motto. Vi har fem massöser tillgängliga så det är bara att välja. Om herrarna önskar dela på en massös så blir det till kostnaden för två.”
Var två herrar på en massös vanligt? Lasse hade absolut föredragit det omvända. Nu var han beredd på en intressant fortsättning. De fem tillgängliga damerna väntade inte i receptionen. De fanns nog bakom nästa dörr för att hastigt kunna avlägsna sig när stället fick besök av personer som inte kom för att köpa privat massage. Om Alm kunde vänta med att avslöja deras verkliga ärende . . .
Stig Alm visst att tid var deras fiende. Det gick inte att låta minuterna rinna iväg till ingen nytta. Han visade sitt polisleg.
”Jag vill tala med Emir Mujdža.”
Den rödhåriga urringade hade instruktioner om hur en sådan begäran skulle hanteras. Tid var massageinrättningens vän. De behövde tid, ju mer desto bättre, för att dölja så mycket som möjligt innan myndighetsögonen fick tillträde.
”Chefen är upptagen för tillfället. Han blir snart ledig om ni väntar här.”
Beskedet var bra och dåligt på samma gång. Det bekräftade att Mujdža fanns på plats, det var bra. Men Alm var inte beredd att vänta.
”Du visar oss till Mujdža nu eller också går vi in och letar reda på honom.”
Poliser som på egen hand letar i de inre rummen var det sämre alternativet. Receptionisten låste ytterdörren och bad dem följa henne. Nästar rum var just så som Lasse hade föreställts sig, mysigt inrett med stoppade sittmöbler i röd plysch. Allt som saknades var de lättklädda massöserna. De visade sig nog bara när det var tid för business. En trappa ledde till ett övre plan och en korridor. Bakom dörren längst in hade Emir Mujdža ett kyffe inrett som kontor. Han hälsade dem på samma sätt som han hade gjort vid varje polisbesök på klubben Fenix:
”Här finns inget att hämta för ordningsmakten. All verksamhet här är helt legal. Vi har inget att dölja.”
Aversionen mot deras uppdykande var väntad. Alm ville snabbt bryta isen.
”Vi är inte alls intresserade av vad du håller på med här. Vi letar efter Rune Ahlin som var din kund på Fenix och misstänker att du vet var han finns.”
Lasse, som höll ögonen på Mujdža, såg inte något tecken på att han reagerade på namnet Rune Ahlin. Kanske kände han inte alla sina kunder till namnet, kanske var han tränad att hålla masken.
”Har aldrig hört talas om någon Rune Ahlin. Är vi färdiga nu så att jag kan fortsätta med mitt?”
Alm var inte färdig: ”Märkligt att du inte känner igen Ahlin. Han är skyldig Fenix 5120 kronor. Det är väl pengar som du har lånat honom?”
”Verkligen märkligt”, medgav Mujdža. ”Jag glömmer inte någon som är har en skuld. Vem påstår att Rune Ahlin har lånat av mig?”
Det ville Alm inte avslöja.
”Ahlin är inte bara skyldig dig femtusen. Du har dessutom tipsat honom om ett sätt att få fram pengarna så att han kan betala dig.”
Mujdža skakade på huvudet. ”Jag tipsar ingen om att få fram pengar för att betala en skuld som inte finns. Jag har inget mer att säga. Ni får gå nu.”
Samtalet var på väg att avlutas utan att något användbart hade kommit fram. Alm hade ett sista argument i sin innerficka. Han tog fram anteckningen om skulden som Lasse hade funnit i Rune Ahlins skrivbordslåda och lade den på bordet framför Emir Mujdža. Mujdža läste den korta texten och såg sedan Alm i ögonen.
”Ska det här förställa en skuld till min gamla klubb?”
”Tydligare än så kan det inte vara. Vi vet att Rune Ahlin har spelskulder som han inte kan betala. Anteckningen visar vem han var skyldig och hur mycket.”
Mujdža var inte imponerad. Han skrattade rakt ut åt Alms bevis på spelskuld.
”Det här har du fått helt om bakfoten. För det första så står det inte 5120, det står S120. Sedan ska det inte stå Fenix, den rätta stavningen är Phoenix. Phoenix Airways är ett flygbolag och S120 är ett flightnummer.”
Alm ryckte till sig pappret ur Mujdžas hand och kisade mot texten. Kanske var det dags att skaffa de där läsglasögonen? Han hade tänkt på det när han var hos optikern. Visst, den första siffran kunde vara ett ”S”. Den hade så självklart varit en femma när han visste att Ahlin hade en spelskuld och att Fenix var en spelklubb. Nu var spelskulden ett dött spår, flight S120 med Phoenix Airways var det enda som återstod att gå vidare med.
Alm tackade Emir Mujdža för hans tid och var nära att önska honom framgång med massageinrättningen. När de satt i bilen ringde han Arlanda flygplats och frågade om flight S120. Beskedet fick honom nästan att ge upp hoppet om ett mirakel. Det fanns panik i rösten när han förklarade för Lasse.
”Flight S120 med Phoenix Airways lyfter mot Sofia om mindre än en kvart. Jag måste ringa ett samtal från T-centralen.”
Alm blev bort fem minuter. Han hade sprungit till ingången vid Åhléns och kom springande tillbaka till bilen där Lasse väntade.
”Till Arlanda Lasse, du har max en halvtimme på dig.”
”Har de lovat att hålla flyget?” undrade Lasse.
”Inte riktigt, men någonting ditåt.”
De använde en civil bil, men den hade vad som behövdes för utryckning. Lasse tog sig till E-fyran med sirener och blåljus, fortsatte mot Arlanda med enbart blåljus och var framme vid utrikesterminalen efter tjugotvå minuter. Bilen övergavs utanför terminalen, Alm rusade in med Lasse i hälarna och hitta två manliga kollegor vid säkerhetskontrollen. Det var inte några som han kände. Han gick fram och visade sitt legg.
”En av passagerarna på flight S120 är efterlyst och ska gripas.”
Den av flygplatspoliserna som hade högst rang ville veta mer innan han var beredd att bistå Stig Alm.
”Efterlyst av vem då? Vad har han gjort?”
”Det är kriminalkommissarie Sven Arvidsson vid stockholmskriminalen som vill förhöra honom. Det gäller mordet på en man som hittades i Djurgårdsbrunnsviken i morse.”
”Okej, vad heter den efterlyste?”
Det kunde Alm inte svara på. Det var knappast troligt att professor Li, om han tvingades lämna landet med Phoenix Airways flight S120 till Sofia, var utrustad med ett pass med sitt eget namn.
”Vi vet inte vilket namn han använder. Troligen har han ett falskt pass. Jag känner igen honom från ett foto från en övervakningskamera. En äldre man med asiatiskt utseende.”
Det förklarade hjälpligt hur det kom sig att två stockholmspoliser var på Arlanda för att gripa någon som de inte visste namnet på.
”Min kollega här följer er till gaten. Ni har tur. De skulle ha varit i luften för en kvart sedan men det kom ett bomblarm.”
Alm hade inte nämnt vad han hade gjort på T-centralen. Nu visste Lasse och han skulle hålla tyst. Nobelprisets goda namn var beroende av att ingenting läckte ut.
14.22
Ett sjuttiotal personer väntade vid gaten. Otåligheten syntes på håll. Grupper om fyra-fem stod tillsammans, talade högröstat och gestikulerade. Alm spanade efter någon som inte platsade bland de övriga. Han hade sett flera foton av den tilltänkta Nobelpristagaren. Det borde vara ganska enkelt att lokalisera honom bland de övriga resenärerna. Han var äldre och kortare, men han syntes inte till.
”Han verkar inte vara här”, konstaterade Alm.
”I så fall var det nog falskt larm”, svarade kollegan som hade följt dem till gaten.
Lasse var besviken. Flight S120 var deras sista spår. Om det inte gav något, om de tvingades återvända tomhänta till Stockholm, då fanns inte mer för dem att göra. Kungen skulle inte få överlämna diplom och medalj till Kinas genom tiderna tredje Nobelpristagare. Professor Weihao Li skulle kanske vara borta för alltid.
På väg tillbaka passerade de ytterligare en gate där passagerare väntade. Resande med barn, äldre och handikappade uppmanades inleda bordningen. Det var den vanliga turordningen. Lasse såg vuxna med barn ställa sig i kö. Konstigt nog hade han inte sett några barn vid flight S120.
”Alm, vänta lite. Hur gammal är professor Li.”
Runt åttio, trodde Alm. Men rask för sin ålder.
”Kan han redan ha bordat tillsammans med barnfamiljer? Det fanns inga barn vid gaten.”
Den tanken hade inte slagit Stig Alm. Naturligtvis måste det kollas. Hela sällskapet, Stig Alm, Lasse och den uniformerade kollegan från flygplatsen, gjorde helt om. Situationen vid flight S120 var oförändrad. Det var fritt från barn och äldre som kunde behöva assistans till sina säten. Två av flygplatsens uniformsklädda kvinnor avvaktade vid utgången till planet. Alms hopp om ett mirakel hängde på hur de skulle svara på hans fråga.
”Ursäkta mig, har några passagerare redan bordat?”
”Vem undrar?” svarade den äldre av de två.
Alm vinkade till sig den uniformerade kollegan och förklarade sedan vem han var. Kollegans uniform var säkert viktigare än att han själv kom från stockholmskriminalen.
”Tre familjer med små barn och två äldre herrar hade redan bordat då bomblarmet kom. De fick bli kvar.”
”Jag måste träffa en av de äldre herrarna. Kan jag gå ombord?”
Kvinnan i uniform vände sig mot polisen i uniform för att få vägledning. Han i sin tur verkade osäker på vad som var tillåtet. Själv skulle han inte ha bordat ett plan från ett utländskt flygbolag utan godkännande från en överordnad. Stockholmaren som han guidade var inspektör. För att nå den graden skulle han själv behöva minst ett par år till. Det avgjorde saken.
”Kriminalinspektören kan gå ombord för att identifiera passagerarna. En av dem kan vara efterlyst.”
Kvinnorna i flygplatsuniformer konfererade viskande sinsemellan under tiden som värdefulla minuter rann iväg. Passagerarna hade upptäckt att något intressant var på gång. De visste inte varför de inte hade fått borda. Någonting behövde kanske repareras. De två som hade anlänt tillsammans med polisen verkade inte ha några verktyg med sig. Hur länge till skulle de behöva vänta? Till slut såg de polisen och den längre reparatören försvinna genom gaten.
Barnfamiljerna var ointressanta. Det var de två äldre männen som skulle kontrolleras. Alm kände rampen mot flygplanet gunga vid varje steg. Vid kabindörren ville en steward se hans boarding card. Det tog ännu en värdefull minut att övertyga stewarden om att det inte var nödvändigt.
I mittgången lekte två barn i femårsåldern med bilar. Deras föräldrar fördrev väntetiden med tidningar. Alm fortsatte bakåt till ekonomiklass där han fann fler barn och föräldrar. Längre bak satt en vuxen man. Alm gick mot honom och kunde utan att stirra konstatera att det inte var den saknade kinesiska pristagaren. Endast en passagerare återstod, en ensam figur i tredje raden bakifrån. Alm närmade sig med den uniformerade kollegan och stewarden tätt bakom. Om det inte var professor Li, så skulle allt hopp om mirakel vara ute.
Mannen, om det var en man, satt på fönsterplatsen med ansiktet mot kabinväggen. Alm tog i axeln och skakade försiktigt utan att få någon reaktion. Alm frågade stewarden om passageraren hade sovit länge men fick inget svar. Kollegan tog om frågan på engelska. Stewarden var inte säker. Mannen (det var en äldre man!) hade haft hjälp när han kom ombord och hade suttit i sitt säte sedan dess.
”Var är den som hjälpte honom nu?” undrade Alm.
Han hade lämnat. Det hade varit en ledsagare som inte skulle följa med till Sofia.
Alm och den uniformerade kollegan vände mannen så att han satt upprätt. Han var knappt vaken, protesterade lamt och ville vända mot väggen igen. Alm hade sett nog. Det var professor Li, drogad och iförd mörka glasögon. Nu gällde det att få honom med sig till Stockholm utan att avslöja vem han var.
”Okej, det är mannen som jag söker. Han verkar ha tagit något lugnande för att klara av flygresan.”
Stewarden fick fram en lista och konstaterade att passageraren var Keisuke Takahara från Japan. Han kunde inte utan vidare överlämnas till svensk rättvisa. Det var en sak för flygkaptenen att besluta om men kaptenen var upptagen med viktigare saker. Den uniformerade kollegan var också tveksam. Han kunde inte ta en passagerare av planet utan direktiv från sin egen inspektör. Ännu en gång rann minuterna iväg till ingen nytta. Något misstänkt hade inte hittats på planet och passagerarna skulle snart borda igen. Sedan skulle det bli svårare att ta med sig en halvt medvetslös professor genom mittgången och ut ur kabinen. Att planet inte skulle kunna lyfta mot Sofia med Alm ombord var till hans fördel. Dessvärre kunde det sluta med att han själv tvingades lämna utan professor Weihao Li, alias Keisuke Takahara. Den uniformerade kollegan hade granskat Takaharas papper och funnit dem vara i ordning. Kommissarie Arvidsson, eller någon annan på Stockholmskriminalen, kunde inte hjälpa honom. Ingen där visste, eller fick veta, att hans egentliga uppdrag var att söka efter professor Li. Vem som hade mördat Tore Dahlqvist och dumpat hans kropp i Djurgårdsbrunnsviken var ointressant när Nobelprisets anseende stod på spel.
Efter tre overksamma minuter var stewardens tålamod slut. Han skulle tillkalla någon från flygplatsledningen om inte de svenska poliserna genast lämnade hans flygplan. Keisuke Takahara hade pass och en giltig biljett och skulle följa med till Sofia. Alm övervägde sina möjligheter, gjorde ett nytt resultatlöst försök att väcka den gamle som återigen satt lutad mot kabinväggen. Sedan verkade det som om han hade upptäckt något, bad den uniformerade att ta en närmare titt.
”Du har rätt! Vad kan det vara?”
”Vet inte, jag är ingen läkare. Början till mässling eller något annat smittsamt kanske, gissade Alm.”
Mässling hade de båda haft som barn, men det här var en gammal man.
Den uniformerade, som hade egna barn, var mer påläst en Alm.
”Jag har för mig att man kan få mässling när som helst i livet, men bara en gång.”
Stewarden tog ett steg bakåt när den uniformerade polisen nämnde measles. Han hade också barn och varken han själv eller något av barnen hade haft measles. Om det nu var mässling eller något annat som smittade hade ingen betydelse. Phoenix Airways tillät inte passagerare med smittsam sjukdom ombord.
Tio minuter senare åkte professor Weihao Li i en lånad rullstol genom avgångshallen. Alm körde stolen, Lasse höll sig på tryggt avstånd.
”Jag vet inte om jag har haft mässling. Man vill inte få det som vuxen.”
”Ingen risk”, svarade Alm. ”Utslag från en märkpenna smittar inte.”
15.35
Återfärden till Stockholm gick lika snabbt som framresan till Arlanda. Lasse hade fått i uppdrag att köra till Västra Trädgårdsgatan. Där hjälpte de professor Li, lika avslocknad som tidigare, in genom en omärkt port.
”En mycket diskret läkare”, hade Alm förklarat. ”Han tar hand om påtända från bättre familjer.”
Alm hade inte nämnt att den diskreta läkaren hade egna missbruksproblem. Han hade blivit av med sin legitimation och drygade nu ut sjukpensionen med en alltigenom illegal läkarmottagning. Bland patienterna fanns även poliser som inte nödvändigtvis kom från bättre familjer. De behandlades gratis.
Mottagningen liknade inget som Lasse hade väntat sig. Tar man mot patienter från bättre familjer i ett kyffe med en veckas odiskat porslin i köket och tomma ölburkar spridda på måfå? Den diskreta läkaren hade ett par dagars skäggstubb och en skjorta som borde ha gått i tvätten för flera dagar sedan. Det kändes på andedräkten vem som hade konsumerat ölen.
”Pensionerad kollega”, förklarade Alm. ”Han måste vara i skick att visas upp om mindre än tio minuter.”
Alm hade tydligen fullt förtroende för den nu avlegitimerade läkaren. Lasse hade vänt i dörren så fort som han såg honom. Det hade varit ett misstag. Läkaren behövdes inte mer än att kasta en blick på professorn för att veta vilken behandling som krävdes. När andra hade försökt få liv i en zombie med starkt kaffe och kalla handdukar hade han effektivare medel.
”Överdos med en opiat, det ordnar jag.”
Prickarna i nacken fäste han sig inte vid. De var någon annans problem.
Innan patienten kunde behandlas behövde läkaren behandla sig själv. En öl från kylen rann snabbt ner, sedan var handen stadig nog att hantera spruta, kanyl, och en flaska med en svagt gulaktig vätska. Efter ett par stick i armvecket hade han hittat en användbar ven och injicerade en milliliter av det gulaktiga från flaskan. Ingenting hände. Professorn fick ytterligare en milliliter insprutat i venen. Alm såg hur Li för första gången fäste blicken på honom. Det var bra men inte bra nog. Li behövde ytterligare två doser innan han kunde resa sig upp och stå utan stöd. Han sa något på ett språk som ingen av de närvarande förstod. Nästa gång som Li yttrade sig var det på engelska.
”Var är jag, vad har hänt?”
16.00
De var på väg till Konserthuset med en halvtimme kvar till dess prisceremonin skulle inledas. Alm var osäker på hur mycket professor Li kom ihåg. Han hade förklarat för professorn att han hade insjuknat i bilen. Kanske var det något som han hade ätit, men nu var allt bra.
Det blev stopp vid parkeringen. Endast bilar med tillstånd fick passera. Polis eller civil spelade ingen roll. Kanske hade det hjälpt om Alm hade avslöjat att en av pristagarna satt i baksätet. I stället slog han numret till kanslichefens mobil.
”Hallå, det är Stig Alm. Jag har en leverans till Konserthuset men har blivit stoppad i nedfarten till garaget.”
”Alm . . . du menar . . . du har, du vet vem, med dig?”
”Ja, jag har, du vet vem, i bilen. Kan du ordna så att han blir insläppt?”
”Jag kommer själv och tar hand om honom. Säg inget till någon!”
Att pristagaren Weihao Li saknades verkade så långt vara en väl bevarad hemlighet. Alm hade kunnat ringa i förväg och informera att Weihao Li var på ingående. Det hade nog varit rätt men det hade förtagit en del av dramatiken och dramatiken var den enda behållningen för honom själv och Lasse. Kidnappningen av Weihao Li skulle aldrig komma att offentliggöras. Det enda som Alm skulle rapportera var ett misslyckat försök att finna Tore Dahlqvists mördare.
17.05
Professor Li var den tredje av pristagarna som tog emot medalj och diplom ur kungens hand. Dessförinnan hade en kollega från Lantbruksuniversitet förklarat hur Li genom sin forskning hade kommit fram till vilka växtföljder som ger bäst avkastning på magra jordar i subtropiskt klimat. Den kunskapen hade räddade livet på miljoner.
Alm och Lasse såg ceremonin tillsammans med några kollegor i polisstationens dagrum. Li hade en aningen stor frackrock och var inte helt stadig på benen om man tittade noga. Det var ingenting som störde, det var fler än Li som verkade ha stärkt sig med några drinkar. Drinkar hade varken Alm eller Lasse hunnit med, men nu satt de med varsin ölsejdel som de höjde i samma ögonblick som Li tog kungens hand. Kollegorna tittade förvånade på dem. Det fanns ingen möjlighet att förklara.
Söndagen hade varit fri för både Alm och Lasse. Måndag morgon ville kommissarie Arvidsson bli uppdaterad om hur långt de hade kommit med mordet på Tore Dahlqvist.
”Han verkar ha varit en skötsam person. Har aldrig varit ett polisärende. Hade fast anställning på ett limousineföretag”, förklarade Alm.
”Ingen koppling till Stureplansmorden då?” undrade Arvidsson.
”Kan inte uteslutas, men inget är säkert.”
Det var inte mycket till svar. Själv var Alm säker på att han visste anledningen till att Tore Dahlqvist hade mist livet. Den som planerade att kidnappa professor Li hade inte litat på att Tore Dahlqvist skulle kunna förmås att medverka. Dahlqvists rättrådighet hade blivit hans död. Rune Ahlin hade värvats för kidnappningen, kanske även för mordet på Tore Dahlqvist. Den här gången kom han undan svensk rättvisa, men Stig Alm skulle inte glömma honom.
Av en anledning som var oklar för kommissarie Arvidsson hade Stig Alm fått en inbjudan från Nobelstiftelsen att äta på Operakällaren. Det var en lunch på tu man han med stiftelsens kanslichef. Alm förstod varför. Deras gemensamma hemlighet skulle stanna i en mycket liten krets. De hade tagit sig hela vägen till kaffet innan kanslichefen kom till sak.
”Det skojas ibland om intelligensen, eller ska vi säga brist på intelligens, i poliskåren. Du, Stig Alm, har bevisat att det även finns riktiga ljushuvuden bland svenska poliser. Det var en fantastisk prestation att räkna ut att professor Li var på väg till Sofia. Jag kan inte ge dig ett Nobelpris, men här har jag något som är nästan lika fint.”
Kanslichefen tog fram ett etui av vit metall som han placerade bredvid Alms kaffekopp.
”Öppna det, det är något som du har gjort dig väl förtjänta av.”
Det var en rund guldfärgad platta, stor som en enkrona, med Alfred Nobels porträtt i relief. En Nobelmedalj i miniatyr. Det fanns en fästanordning på baksidan.
”Det är Nobels kavajnål. Du ska bära den på ditt vänstra kavajslag vid högtidliga tillfällen.”
Två dagar senare fick Emir Mujdža, ägare av Paradis-Massage, ett omärkt kuvert med posten. Han var tvungen att visa innehållet, en liten gul metallplatta med Alfred Nobels porträtt, för några av sina anställda.
”Från en tacksam kund”, gissade receptionisten med urringningen och det illröda hårsvallet.
