Recension: Den åttonde tärnan av Eva Frantz

Årets bästa deckare säger Finska deckarsällskapet om Den åttonde tärnan och det är bara att konstatera att sällskapet gjort ett bra val; ruggbra inom klassisk Nordic Noir; språk, intrig, miljö, karaktärer, allt sitter stadigt i bladvändande spänning.

Det här är på flera sätt ett skolboksexempel på hur man skriver en deckare. Eva Frantz är en uppenbar arkitekt; här finns en tydlig plan, en ritning, en välavvägd, dynamisk konstruktion som kombinerar trygghet för läsaren, en välbekant hemkänsla, med en rörelse, en successiv förändring, en spänning som håller läsaren stadigt fast i nyfikenhet; bara en sida till … och en till … och …

Hemmaplan, centrum, består av en grupp poliser som bör ha tydliga karaktärer, komplexa relationer som både innehåller närhet och konflikter; ”polisfamiljen”. I serier är det den här familjen man som läsare hela tiden återvänder till med förtjusning. Familjen ska utvecklas och förändras över tid, individer kan komma och gå i måttlig omfattning.

Familjen kan leva och utvecklas under mycket lång tid och genom en lång rad böcker (t ex Robinsson, George, Rankin m fl). I familjen finns också den viktiga huvudpersonen (inte helt nödvändigt, i sin pågående serie låter t ex Camilla Grebe rollen som huvudperson cirkulera i familjen mellan olika böcker vilket skapar en intressant effekt).

Huvudpersonen bör inte vara för ung, då blir det svårt för hen att ha någon ledande roll i utredningarna, men inte heller för gammal, i alla fall inte om man tänkt sig att skriva en längre serie. Huvudpersonen bör ha diverse problem, både i privatlivet och på jobbet, annars bli hen rätt ointressant.

Hos Frantz är det 39-åriga kriminalpolisen Anna Glad som är huvudpersonen; alldeles lagom gammal, alldeles lagom med privata problem och problem på arbetsplatsen. Hon omges av närmaste kollegan Märta, yngre, sportig, intensiv, aktiv, chefen Annette som är rätt fyrkantig, tar en del okloka beslut men annars rätt ok, briljanta, unga, teknikern Aram, riktiga stolpskottet Jan Ståhlman och förra chefen Rolf, mysig och klok, som nypensionerad nu lever med Max och som Anna ofta diskuterar med. Mycket väl valda och utförda karaktärer.

Rent skrivtekniskt blir det lätt tråkigt med ett enda berättarjag. Det blir mer dynamiskt med flera parallella handlingar som drivs av olika berättarjag med olika röster och perspektiv. Dessa olika delar ska successivt röra sig in i varandra för att så småningom förenas helt i en upplösning. Ofta brukar jag tycka att tre röster fungerar väldigt bra; två blir för platt och fler än tre kan vara svårt att följa med i. I Frantz bok finns just tre dominerande röster: huvudpersonen Anna, nutida Emma, 14 år och hårt drabbade Sofia som var i samma ålder för 30 år sedan. Det finns också några biroller med egna röster som t ex ovan nämnda pensionären Rolf och vackra idolwannaben Isabella, också hon i yngre tonår. Att ha tonåringar som berättarjag är utmanande, när vuxna försöker sig på att tänka och prata som tonåringar blir det lätt töntigt men Frantz fixar det fantastiskt skickligt.

Olika tidsperspektiv är också ett vanligt och effektivt element i arkitekturen. Någonting hände för länge sedan, oklart från början men allt eftersom den gamla händelsen blir tydligare hjälper den till att förklara händelser i samtiden som annars är mycket svårbegripliga. Här är det Sofias 30 år gamla dagboksanteckningar om det som ledde fram till hennes självmord som sakta men säkert ger orsakerna till samtidens händelser.

Cliffhangers är ytterligare en effektiv del av konstruktionen. Alltså att avsluta kapitel med något som kittlar läsarens nyfikenhet och gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Och om man arbetar med parallella handlingar så kanske det dessutom dröjer några kapitel innan just den nyfikenheten kan stillas.

Spänningsböcker måste naturligtvis också innehålla överraskningar, det är ett nödvändigt element, och en vanlig och väl fungerande form är att den till synes gode visar sig ond eller vice versa.

Skolboksexempel på hur man skriver en deckare

Den åttonde tärnan innehåller alla dessa arkitekturelement och det är därför jag tycker den är ett skolboksexempel som mycket väl borde kunna användas i olika typer av skrivarkurser.

En god arkitektur skapar goda förutsättningar men det räcker inte för att det ska bli en bra bok. Det krävs stora lass av intelligent fantasi och en säker förmåga i hanteringen av alla dessa bokstäver också. Allt detta har Eva Frantz uppenbarligen gott om. Läs henne gärna, du kommer inte att bli besviken.

Anders, Kapprakt

 

Bokfakta
Författare: Eva Frantz
Titel: Den åttonde tärnan
Utgivningsdag: 2018-08-22
Förlag: Schildts & Söderströms
Antal sidor: 317

Länkar till mer information
Svenska Deckarfestivalen om Eva Frantz