Krämig gula? Glöm det! Det här är hårdkokt på riktigt, det är ett svart Köpenhamn som vi rör oss i; Jesper Stein är en mästare som nu går från framgång till succé i allt fler länder. I Solo faller hjälten Axel Steen till botten för att inse att det faktiskt går att falla ännu mer. Stein är fantastiskt skicklig på miljöer, karaktärer, språk och inte minst en intrig som inte går att slita sig ifrån, med oväntade vändningar fram mot en våldsam final.
Solo är den tredje fristående boken med kommissarie Axel Steen i huvudrollen. Utgångspunkten är att Axels högsta chef, Jens Jessen, får ett tips om att den ryska maffian har lyckats placera en mullvad centralt inom polisväsendet. Han startar en försiktig undersökning och kommer fram till en lista på fem tänkbara, Axel är en av dem men också Jens evige rival, cowboyen Simon Scavenius, som nu är chef för den andra delen av polisväsendet, PET (motsvarande svenska Säpo).
Axels hemmaplan i Köpenhamn är Nørrebro, en stadsdel som kan påminna en del om Söder i Stockholm, ett område som förvandlats från slum till hipstermecka, en utveckling som Axel inte har så lätt för: ”Det var något elegant över henne och hon verkade bortkommen bland de unga männen med slarviga hängrövar, välansade getskägg, engelska halmhattar och fula randiga mössor som påminde honom om den de äldre pojkarna alltid hade brukat slita av honom på skolgården på sjuttiotalet och kasta i toaletten. Hon var malplacerad, men inte lika mycket som Axel, som kände sig som en fornlämning […] Som om det var något jävla friluftsmuseum. Det skulle vara så fint och snyggt, men det var inte hans Nørrebro, hans var förfallets, desperationens, rusets och skrikens kvarter, skriken på hjälp, frälsning, våld och sex.”
På färden ner i helvetet kommer Axel allt närmare maffialedaren Moussa och hans gäng. En natt, mitt under pågående rättegång hamnar de drogstinna på strippklubb: ”Lila plysch, speglar, strippstång och alldeles för mycket svart velour för att döva hans smärta, han såg ögon som glänste av ständig ledighetslusta, jylländska sädesavgångar i kostym och kåta turkar.”
En viktig karaktär i handlingen är Cecilie som har dottern Emma tillsammans med exet Axel och lilla Anton med sin nya man, polischefen Jens. Hon är dessutom karriärlysten advokat som försvarar maffialedaren Moussa och hamnar i allt hårdare press mellan olika intressen: ”… såg hon bara för sig hur allting rasade samman, hur kontinentalplattorna rörde sig och brakade ihop, hur jorden rämnade och sprickor ned till helvetet öppnade sig i gigantiska förkastningszoner, hur isberg slet sig loss från glaciärerna och rasande störtade ned i havet där de försvann i ett öronbedövande, dimmigt inferno. Tillsammans med hennes liv.”
Jorden rämnade och sprickor ned till helvetet öppnade sig.
Stein är fantastisk på att skriva fram ett brett spektrum av starka karaktärer och skapa trovärdighet i en våldsam dramatik med ett språk som osar av ångest, blod, kamp men också ömhet, empati och lojalitet över alla gränser.
Har du svårt för våld i deckare ska du inte läsa Stein för det här är våldsamt. Men enligt min mening passerar det aldrig gränsen till något våldspornografiskt, våldsskildringarna har ett syfte i berättelsen. Jesper Stein har successivt växt fram till Danmarks nästa stora stjärna inom spänningslitteraturen.
Bokfakta
Författare: Jesper Stein
Titel: Solo (danskt original Akrash 2014, översättning Jessica Hallén)
Utgivningsdag: 2018-06-15
Förlag: Polaris
Antal sidor: 370
